Pigg som en lärka

Foto av Marianne, maj 2007

De här två rackarhundarna skrämmer slag på oss då och då. Dippen hade ju livmoderinflammation förra året och klarade sig mot alla odds. Fred blev jättedålig 2011 och även han klarade sig trots att veterinärerna inte gav honom stor chans.
Idag är den gamle mannen lika pigg som han var innan han rasade ihop i förrgår kväll.  Sur över att han bara fick en kort promenad, äter som en häst och tigger lika mycket som vanligt. Nu får han smärtstillande och antiinflammatorisk medicin några dagar så får vi se.
Men jag tror att hans 15-årsdag den 10 april kommer att kunna firas som vanligt, med Dippen 13½ år vid sidan. :)

Han kommer att överleva oss alla

Jäkla hund säger jag bara.
Han skrämmer ihjäl oss en dag, eller som i det här fallet, en kväll.
Ja, det är Fred igen.
Han var ute med Thomas och sprang i skogen igår, pigg och glad som en lärka. Tydligen försökte han sig på att galoppera, dessutom sprang han före husse, vilket inte händer ofta numera eftersom han ser så dåligt.
Fred alltså, inte Thomas.
Han käkade som vanligt, och satt och tiggde lika ihärdigt som vanligt när jag åt middag.
Men vid nio-tiden började jag märka att det var något väldigt fel. Han vankade runt, men med kutigare och kutigare rygg. Snubblade med framtassarna, ryggen böjde sig i en båge åt vänster.
Han hade inte ont någonstans, jag kände över honom flera gånger. Men han var väldigt olycklig, förvirrad och mådde inte bra. Stannade på typiskt Fred vis och bara stod. Kom han mot något, kunde han liksom inte vända och gå vidare. Kunde inte ligga ner utan reste sig och började vanka igen.
Så efter samtal med Thomas och Linda blev det färd in till Blå Stjärnan.

Och som vanligt infinner sig känslan: Får jag med honom hem igen? Är det kört nu?

När vi kom dit kunde han knappt gå ett enda steg utan det var bara att ta kryckorna i ena handen och honom under andra och kånka in. Fick honom att ta några steg framför djursköterskan och hon plockade in honom direkt.
Det blev kläm och tryck och lyssna. Röntgen och en drös blodprov. Stackars Fred varken hör eller ser så bra längre och hade tråkiga minnen sedan sist, så han låg och skakade.
Veterinären hade lika olika idéer, men till sist så blev nog tankarna att han möjligen sträckt sig och/eller fått en liten propp. En rejäl spruta med smärtstillande/antiinflammatoriskt fick han, Tradolantabletter medskickade och ett recept på mer antiinflammatoriskt.
Alla prov var bra, röntgen visade lite gas i tarmarna - inget annat.
Så Fred och jag åkte hem igen. Jag var lättad, även om vi inte är ett dugg klokare.
För idag struttar han runt som vanligt. Möjligtvis lite stelare än vanligt, och väldigt trött av medicinerna.
Och.
Lite mer förvirrad, lite mer bortkommen.
Kan bero på drogerna, men Thomas och jag har ändå funderingarna runt en propp, en liten. Och kanske magknip?
Vi får väl se. Just nu är vi bara glada att vi har honom hemma, men det känns väl som att det kanske inte blir så länge till.
Men det är ju Fred, så vem vet..

Och på något sätt var det ju tur i oturen att vi tog den här utflykten han och jag.
För det blåste ju halv orkan inatt, och när vi kom hem hade vindskyddet vid trappan släppt och blåst ner på garageinfarten tillsammans med ett gäng tomma målarburkar. Det hade landat precis där bilen brukar stå, och hade den stått där hade vindrutan rykt tillsammans med en hel del lack.

Så lite tur ska man ha ibland.

Fred, 8 år gammal.

Har nog visat den här bilden förut,

men han är så fin här :)

Längesedan

Skulle tro att detta foto togs i  början av Juni -90

Detta fina foto fick jag som en länk av en vän från Varberg. Kommer precis ihåg när det togs, för Marianne ville att Jambo och Nocke (boxrarna på bilden) skulle få se en baby. Hon hade precis fått reda på att David var på väg. Fem månader senare föddes han. :)

Lite nervös var jag. Inte för att hundarna medvetet skulle skada Linda, de var de goaste och snällaste som fanns. Men de var väldigt glada och alerta boxrar och alla som haft en sådan vet att de kan bli väldigt glada och yviga :D 

Men det gick bra förstås.

Min fina dotter fyller snart 24 och jag hoppas att alla utredningar, ansökningar och annat hon/vi håller på med då ska vara klara. Skriver inte så mycket om det nu, vi väntar med att berätta till allt är klart. Men det är mycket på gång, och det sliter hårt på min tös. Stress, oro och ovisshet är svårt för en frisk person, för en med ME/CFS orsakar det ofta kraftiga försämringar. Fysiskt mår hon mycket dåligt just nu, men psykiskt är det trots allt hyfsat ok.

Hon var hos sin nya frissa Pinky häromdagen. Så här blev det :

Läckert, eller hur?

Annars..? 

Ja, sjukgymnastiken går bra. Men nu är jag otålig, tycker det går alldeles för sakta. Högerbenet funkar bra, men det vänstra krånglar. Har ont och det är svagare än höger. Förmodligen beror en del på frakturen, men jag hade en felställning före operationen och det benet var kortare än det andra. Misstänker att det gör ont när allt ska ställas tillbaka på rätt plats sas, men fasen, jag vill vara helt återställd - igår!

Och vara lite mindre trött. 

Och bli av med ganska många extra kilo som lagt sig som volanger runt hela min kropp. 

Och få tillbaka kondisen nu!

Och nu hör jag alla kommentarer - tålamod, det tar tid, ha inte för bråttom... Och allt det där jag brukar säga till er och andra. 

Men det är faktiskt inte samma sak.

Sådetså!

;)

Men våren har ramlat in och i morgon ska bilen få sommarsulor på och tvättas.

Och jag ska nog gå en lite promenad och se vad som hänt på granngatorna under senaste året.

Äntligen! :D

Direkttransport

Den här vagnen går direkt hem till oss :D

Fotot möjligtvis taget av Anders Forsberg, en fd kollega

Real Life

Yohanna har äntligen börjat med sina Real Life igen. Hur det går till kan du läsa här :)

Denna veckan frågar hon:

- Hur går det till med matplaneringen hemma hos er?

- Hur/vem planerar maten?

- Hur får ni det att variera?

- Tänker ni på något extra viktigt?
- Finns det nån maträtt som ALLTID kommer tillbaka på något mystiskt sätt ;)?

Och det är ju som det är hos oss.

Jag har ju haft uppehåll med allt vad matlagning heter sedan i november fram till ett par veckor sedan. Under den tiden har ju Daniel flyttat hemifrån, så det är en helt ny situation hos oss. Från att ha handlat massor och lagat ännu mer, med planering för glutenfritt och olika smaker, och matlådor till två stycken tvåmetare, planerar jag nästan ingenting.

Thomas och jag kan bestämma oss för att i morgon äter vi kotletter, men när jag tar fram dem ur kylen så kommer vi på att: 

- Nää, inte sugen på det idag.. 

Eller: 

- Näää, har verkligen ingen lust att laga det idag - vad har vi i frysen som är färdigt? 

Nästa dag står jag med långkok, eller två olika grytor på spisen med chili och curry och kotletter - som får frysas in xD

Lagar fortfarande så gott som allt gluten/laktosfritt. Man vet ju aldrig när ungarna kommer hem på besök, och det är lätt att man gör misstag. Och det hade ju varit riktigt illa. Dessutom verkar det som Thomas mår mycket bättre av den här kosten. Så vi fortsätter på inslagen bana :)

Det som alltid kommer tillbaka är pannbiffar, pannkakor i stora lass. Och Marianne's Fläskfilégryta. Och Flygande Jakob..

Jag gillar inte att laga mat. Inte ett dugg. Har jättedålig fantasi, och är inte speciellt bra på det. Men har hamnat vid spisen iaf förstås, mycket. Och fått lära mig kruxet med att laktosfritt oftast är sötare i smaken och att glutenfritt inte smakar samma som vanlig mat, är svårt att laga och baka med innan man hittar knepen - det smular, blir torrt och konstigt. Och att man inte ska tro att två olika mjölmixer har samma egenskaper eller likadan smak. Vetemjöl kan man till nöds ganska enkelt byta mellan sorterna, men det funkar inte så med glutenfritt. Och det är svindyrt!! Så man vill ju helst inte misslyckas för många gånger..

:)

Ett år..

I söndags var det ett år sedan Anneli's anfall började igen. Inget kul jubileum, men positivt var att det var 7 veckor sedan det senaste GM och hon hade jobbat 6 veckor. Det är väldigt mycket längre än någon gång tidigare det här året.
Men.
I helgen började det igen. Tack och lov var det inget Grand Mal utan "bara" ett krampfritt anfall. Men det har varit väldigt långdraget, och hon har varit väldigt borta. Mamma fick bo hos henne i två dygn innan hon var såpass ok att hon klarade sig själv hyfsat igen.
Nu hoppas jag att det här är det sista på väldigt länge..

Var med Linda på VC idag för att hon skulle få sina intyg och utlåtande för ansökan om aktivitetsersättning, handikappersättning och färdtjänst. Den nya läkaren är jätterar och mycket engagerad. Så det blir nog välskrivna utlåtande. Sedan kan man ju undra över varför Gottfrieskliniken inte får skriva dessa, och varför handläggaren på FK inte anser att diagnosen från en av de ledande specialisterna inom området räcker, utan det krävs att läkaren på vårdcentralen ska ställa diagnosen..? Detta undrade även Lindas läkare väldigt mycket över..
Och.
Självklart är det så att när Linda äntligen hittat en läkare som hon fått förtroende för, så har denna fått det där jobberbjudandet som bara är för bra att tacka nej till. Jättetråkigt för oss, men samtidigt väldigt roligt för henne förstås. Nu skulle hon försöka ordna att Linda får samma läkare som jag har, hon är också väldigt bra och har ett stort intresse av att läsa in sig på diagnoser hon inte känner till så bra.
Så förhoppningsvis löser det sig ändå.

Efter VC blev det en liten spontan shoppingrunda. Vi är ju inte så bra att gå upp tidigt, varken dottern eller jag, och att inställa sig hos läkaren kl 8.15 på morgonen är väl inte det som funkar bäst för oss. Men efter den trevliga (för det var det faktiskt) stunden där, var vi pigga och alerta. Eller inte. Men Linda var så himla sugen på en semla, och glutenfria semlor växer inte på träd. Däremot bakas de på Blomgrens i Majorna, så vi åkte dit. Kan väl konstatera att det inte bara blev en semla, utan hon köpte en hel kasse bröd, och några pajer.
Därefter körde vi tillbaka tvärsöver stan och fortsatte till Rusta i Partille. En sväng där, sedan apoteket på Östra Sjukhuset, ett av de bästa i Göteborg förövrigt. Efter detta var luften slut, och jag körde hem min helt utmattade dotter.

Resten av dagen har gått i väldigt lugnt tempo. Jag har kämpat som en dåre för att hålla mig vaken, och förutom en sittande tupplur har jag faktiskt lyckats.

Annars har det väl inte hänt så mycket. Thomas har ju börjat jobba igen, och det blev helt plötsligt väldigt tyst här hemma. Känns lite konstigt faktiskt!
Jag har faktiskt varit och tittat på ett par innebandymatcher, så himla roligt! Har tittat på Daniel när han spelat med Backadalen. Kul att han får så mycket speltid Har nog aldrig sett honom skjuta så mycket heller, kanske det blir ett mål snart? ;)  Har inte kollat på Fibk ännu, det är för långt från parkeringen till läktaren på Kultan. Räknar man in bilkörning och att sitta på de hårda plaststolarna i 2½ timme blir det för mycket :/

I fredags blev det en trevlig kväll när både Linda och Daniel kom hem på middag. Det är ju inte så ofta de är hemma samtidigt, så det var extra roligt.
På torsdag åker Daniel och Mikael till Trysil. Den här gången blir det inte en hytte, utan de tar in på hotell istället. Hoppas de får bra väder och fina backar!

Ja just det ja! Återbesöket på Ortopeden gick väldigt bra. Min läkare var väldigt nöjd med vad han såg, och konstaterade att allt läker bra. Har inga restriktioner, utan ska börja med sjukgymnastiken på allvar nu, med egenträning på rehabmottagningen i Olskroken. Får göra i princip vad jag vill, smärtan sätter gränsen. Det får inte göra ont, inte för ont iaf. Röntgenbilderna så fina ut och man kan se att sprickorna läker ihop. Nu blir det ny röntgen om tre månader och är allt bra så blir det inget nytt läkarbesök förrän i december.
Fick kopior på höfterna, före och efterbilder. Kanske jag fotograferar av dem och lägger ut dem, har inte riktigt bestämt mig ännu. Kanske inte alla gillar att se sådana bilder..
Har tappat nästan alla muskler nu, och konditionen är också väck mé pusta.
Det blir en väldigt, väldigt jobbig tid innan man är helt återställd..

Ha det gott!