tisdag 31 december 2019

Sopar ut 2019

En summering av året som gått blir både väldigt glad och otroligt ledsam.

Året började med att vi fick reda på att Maya skulle flytta in hos oss. Denna från början pyttelilla dam, har växt till sig till en stor, härlig busetjej som tröttar ut sin storasyster helt. Hade det inte varit för att Ella är lite finurligare än bulldozern Maya, hade hon fått sig en och annan resa. Nu lurar hon elegant sin lillasyster - och läxar upp henne ordentligt mellan varven. Bra säger vi som annars hade fått en och annan öm hälsena.. 😁


Då var hon liten, bara 6 veckor, vår älskade marodör Maya som flyttade hem
till oss i maj. Otroligt snäll, älskar att snutta på min tumme
och tugga på det mesta hon kan hitta. 


Killarna i innebandy, IK Zeniths A-lag är ju en annan ljuspunkt.
De är det goaste gänget jag haft äran att vara en del av, så roliga, duktiga
engagerade och vansinnigt snälla & omtänksamma
Vi vann Göteborg Cup, trots att jag var coach.
De säger det mesta om hur bra de faktiskt är.. 😉


Sedan kom de tråkiga nyheterna slag i slag.
I juni förlorade vi Citrus mycket hastigt.
Vår älskade lilla velepinne som alltid ville så väl,
alltid skulle hålla ordning på ortens oförskämda hanar
och som avgudade sin husse


I december var det så dags att säga adjö till hennes mamma Ditte
En liten, älskvärd, kärleksfull tjej som alltid ville vara till lags,
även om hon helst gick sin egen väg och helst höll sig i bakgrunden
Hon blev 15 år och 4 månader, och var den allra första valp 
jag tillsammans med Marianne hjälpte till världen

 

 Citrus till vänster och Ditte


Citrus och Ditte på sommarens favoritplats,
fåtöljen i bersån där de hade full koll på allt.

´
Under hösten kom sedan nästa sorgebud
Anneli's älskade kamrat Älva blev orkade inte mer
utan fick somna in. Denna otroligt snälla tjej,
som älskade sin matte så mycket och var en underbar hund


Och det var tyvärr inte slut med tråkigheter.
Marianne's underbara lilla Kola fick också hon somna in.
Lilla påhittiga Kola, så lik mamma Dippen, alltid med en räv bakom varje öra, minst.
Bilden visar precis hur Kola var, vänlig, kelen och med en lustig, pillemarisk blick


Men vi har ju de här raringarna kvar


Ella och Maya, så härliga, så olika och så otroligt rara


Vi har  också Kiara och Melvin, Lindas småttingar.
Små till växten men stora i själ och hjärta


 Och så Mia, stora Mia som väger typ 50 kilo, 
men som tror att hon är lika liten som Kiara, 2 kg -
Iaf när hon vill gosa i knä't..
En vänlig jätte, så väldigt snäll och champion i rallylydnad. 


Här ligger vi och väntar på nästa familjemedlem som nog kommer under året. 
Anneli letar nämligen efter en ny vän. När det blir och vem, det får tiden utvisa


Och så har jag ju mina älskade, älskade barn
Linda, som har haft en förfärligt svår höst med sina sjukdomar, kämpar ändå på.
Hon har varit otroligt fantastisk, och gått ner nästan 30 kg på 6 månader, 
trots att hon ju inte kan röra sig mycket. Och trots att sjukdomarna nästan
vann över henne i höstas och Försäkringskassan gör sitt bästa för att knäcka henne, är hon nu bättre.
Att jag är tokstolt över min krigarprinsessa är nog en underdrift. Hon ger aldrig upp. 
På sensommaren träffade hon en fin kille som nu är hennes pojkvän, 
så jag hoppas och tror att livet ska bli lättare för henne nästa år


Den här stilige unge mannen är min son.
Daniel som jag också är så oerhört stolt över, som hittar sin väg
och vågar slå in på den. Han kom in på sin barndomsdröm,
polisutbildningen, men vågade ändå ta språnget i en helt annan riktning
när han kom in på en IT-säkerhets yrkesutbildning


Hans Karin pluggar, jobbar och tillsammans med Daniel
har de nu så smått börjat renovera i Karins föräldrahem, som de köper in sig i
Ett underbart hus, stort och fint.


Och så den här.
Min stora vinstlott i livet (förutom ongarna då), min bättre hälft.
Tänkare, inte de stora ordens och gesternas man.
Han som alltid finns när jag behöver, 
ger mig styrka och trygghet


Nu tar vi emot det nya året 2020
Jag tror att det kommer att bli ett fantastiskt år
ME-forskningen kommer att hitta rätt
Försäkringskassan, politiker och Riksdagen kommer
äntligen förstå att även kroniskt sjuka/skadade funktionshindrade
har samma rätt till ett drägligt liv som alla andra.
Jag hoppas också att det hat, förakt, våld och hot som spritt sig i samhället
kommer att vända, att folk vaknar och förstår att vi vinner så oändligt mycket mer 
på att vara snälla, hjälpa varandra och vara vänliga mot våra medmänniskor
Jag hoppas och tror att det blir så.

GOTT NYTT ÅR 2020!! 💖

onsdag 25 december 2019

Schwosh..

Attans så snabbt julen försvann!

Jag har handlat, planerat och handlat igen.
Och städat lite.
Väldigt lite..
Thomas har fixat i källaren, murat, putsat och målat i "rummet" och målat en del av källargolven. Det blev jättefint!
Lagat mat i långa banor, inte bara julmat utan gulasch, kalops och köttfärssås också för att Thomas ska kunna ha mat med sig till jobbet.
Revben och köttbullar i två omgångar, för vi tjuvsmakade för mycket.. 😉
Jansons Frestelse till två middagar, Marianne fixade den stora till julafton, och den var väldigt god!
Linda gjorde Rocky Road, kan inte leva utan den och en julcheesecake som vi får äta på nyår, för vi orkade inte äta den..
Mamma fixade hemgjord brun- och rödkål, det är sååå gott.
Och så julens absoluta måste: riktig skånsk sillsallad. Ingen kan göra den så perfekt som min Mamma! Kan inte komma ihåg en enda jul utan den, det funkar bara inte.
Och så Thomas hemfixade julskinka.
Vilket började med katastrof och slutade väldigt gott..
Den första skinkan var något av det vidrigaste vi varit med om. Den såg jättefin ut, 5,5 kg, stor och jämn och fräsch. När Thomas tog ut det, ramlade den isär i småbitar, det var en vidrig, sliskigt brun vätska och fettet rann som någon slags klister.. Den smakade inte ruttet utan bara vidrigt otäckt. VI vet inte vad som var fel på den men, det blev en snabbresa till ICA Maxi där Viktoria fixade så jag fick två nya, mindre skinkor och lite annat smått o gott.
Thomas fixade den nya skinkan och det blev helt perfekt, så skönt!



En omgång köttbullar


Håller koll på Fräntorp


Julbordet på julafton anno 2019
De två dagarna innan blev det buffé,
då hade vi ingen hungrig, helt unnderbar 
bullmastiff vid namn Mia med oss. 😉


Granen, så jag älskar när den står i sitt hörn.
Det känns så varmt och mysigt.

På söndagen den 22 kom älskade svärmor Mona hit på det första julfirandet. Vi hade en jättemysig, lugn kväll. Lyckades komma ihåg att ta en bild - glömde det resten av helgen förstås som vanligt..


Den 23e kom Daniel, Karin, Linda och Lindas pojkvän Martin på traditionell uppesittarkväll. Det var första gången vi träffade Martin och det var verkligen ett trevligt möte! Precis som resten av kvällen förstås, mat, Bingolotto till killarnas förtvivlan och massa skratt och godis.

Och så på julafton hämtade jag Mamma och Anneli i Varberg, När vi kom hem, hade Linda kommit och börjat koka potatis, fixa ugn och annat, Marianne kom med Jansons Frestelse och sedan var julafton igång. Jättemysigt förstås.
Linda åkte iväg efter ett par timmar för att träffa Daniel, Karin och pappans släkt i Mölndal. På kvällen körde jag hem varbergarna igen.

Tråkigt nog kraschade Thomas i en rejäl förkylning som vuxit sig starkare den senaste veckan. Han fick sjukskriva sig och och åka hem från jobbet i måndags, och tillbringade hela julafton i sängen. Satt uppe när jag kom hem från Varberg igår kväll, men mår inget vidare. Har inte orkat upp idag, vi får se hur det blir ikväll.

Snabbvisit i Helsingborg till Pappa och Elisabeth, innebandymatch och all julplanering - det hör liksom till och det är så roligt. 
Nu kommer det bli vila, ingen matlagning på flera dagar. Vi har en hel del kvar, och kan bara ta det lugnt.
Kroppen är trött, jättetrött, men det är det värt när det handlar om människor och saker man älskar.

Ha en riktigt skön fortsättning på helgen! 💝

lördag 14 december 2019

Julematen

Igår åkte köttfärs, tre stekpannor och köttbullerullarhänderna fram, det tråkigaste med hela julen skulle fixas.

Jag är ju ingen storfräsare på det där med matlagning.
Är faktiskt skitdålig på det, har dålig fantasi och obefintliga kunskaper.
Lägg till att jag dessutom råkar ut för det ena tokiga missödet efter det andra, så förstår ni att det inte är min favoritsysselsättning precis.
Därför gör jag för det mesta stora satser, typ 10-15 portioner av varje rätt och stoppar in i frysarna. Lika orolig varje gång, för man vet ju aldrig om det är ätbart.
Det är ständiga blodviten för jag skär mig i fingrarna, Thomas vill att jag ska ha vassare knivar för han tror att skär mig för att knivarna är slöa - men det törs jag inte. Jag är rädd om mina fingrar och vill gärna har dem kvar.. För jag vet att det är dålig motorik och darriga händer som ställer till det.. 🙈😊
Jag tappar salt och/eller pepparkaret i en gryta med 7 liter köttfärssås, självklart har jag inte skruvat åt locken. Sist var det god kalops som helt plötsligt fick redas till skånsk kalops för jag hade saltat två gånger - ordentligt. Trots att jag faktiskt redan provsmakat den. Galopperande teflonhjärna tror jag att jag lider av förutom fippliga fingrar. Himla kul var det inte, för det var sisådär 15 portioner. Men med grädde så räddades den  - igen.
För på något sätt brukar det fixa sig i slutändan. 😂
Sönderkokta potatisar, eller halvråa, brända köttbitar, ûberstark chili con carne, ännu starkare kycklingcurry och en lasagne som har mer vitlök än ostsås..
Listan kan bli väldigt lång.
Men jag har en fantastisk familj, som för det mesta äter upp maten - och är snälla och påstår att det smakade bra.
Och lite spänning i tillvaron ska visst vara bra har jag hört.

Hursomhelst.
Igår har jag rullade 204 köttbullar, och som tur är blev det ätbara.
Idag var det nästan mormors-känsla, de var änna gôrgoa att äta kylskåpskalla. (För er som inte vet - min mormor gjorde världens goaste köttbullar och hade alltid en skål i kylen som jag och min ene morbror alltid slogs om 😍)
Thomas och hundarna gillade dem också. Och Linda. Så idag åkte de in i frysen, de 170 som är kvar. De får ju inte ta slut före jul. 😀

En annan sak jag har lite, lite problem med när det gäller matlagning inför kalas är att jag aldrig tror att jag har tillräcklig. För det mesta brukar det bli ganska mycket över, men man vet ju aldrig..
Så just nu sitter jag och funderar över om de räcker till tre julmiddagar?
Kanske ska jag göra en sats köttbullar till?
Eller en halv iaf...?


Funderar ett tag till..




onsdag 11 december 2019

Nu så

Äntligen!
Nu är julen framplockad, och det känns genast både ljusare och varmare.
Nu får granen stå en månad, gardiner, ljus och slingor både ute och inne lite längre.
Även om vi har slutat dela julklappar, är julen nog det bästa som finns!


Vi får se hur länge bocken under granen och
de röda kulorna får vara ifred...


..Maya började redan igår att undersöka bocken 
lite väl noggrant, svansen är inte riktigt som förr..  😂

lördag 7 december 2019

Lång vecka

Det har varit en vecka som känts både lång, tung och ledsam men ändå med ljuspunkter.
Ni kommer känner mig vet att jag är den ständiga optimisten och alltid, nästan iaf, försöker hitta något som varit bra varje dag.
Det har gjort att jag orkat igenom det som hänt genom livet, med förståndet någorlunda intakt.. 😉
Den här veckan också.

Saknaden efter Ditte är kompakt, och har dessutom lyft upp sorgen efter Citrus, och det faktum att Kola och Älva också är borta.
Men det har funkat förstås, även om jag natten till igår kom hela vägen ner för trappan, innan jag kom på att hon inte var kvarglömd ute i trädgården. Jag drömde bara.

Samtal med den nya HL på FK angående Lindas sjukersättning. Ett mycket långt samtal, som började med frustration och slutade med en tacksam känsla av hopp. HL är mycket engagerad, och försöker verkligen hitta en lösning. Chansen är förmodligen mikroskopisk men den finns.
Också samtal med If's HL som också var mycket givande, även om början inte kändes något vidare.
Även här finns det chans att allt ska lösa sig, i sinom tid.

Möte med lagkaptener och ledarstaben i tisdags. Många tankar, och det ska bli spännande vad framtiden för med sig. Nu har vi tre veckors speluppehåll, sedan match helgen före jul och efter det vila igen till andra veckan i januari. Ganska skönt för en gammal lagledare, och förmodligen väldigt skönt för många av killarna som dragits med småskador, stora skador och diverse sjukdomar.

Vi har satt upp nya ljusslingor runt hela tomten, och det blev jättefint. Inomhus har julpynt, adventsstakar och julgardiner kommit upp. Det känns genast så mycket varmare och mysigare. Älskar det!

Nu ska resten av året bli lugnt, skönt och fyllt med avkoppling, skratt och kramar.
Det har jag bestämt.


Jag är så tacksam för de här två!
Prinsessan Ella och Marodören Maya,
båda två så fulla av kärlek, gos och mys.
Även om de är kompletta motsatser förövrigt,
både till kropp och själ. 💗

måndag 2 december 2019

Älskade, älskade lilla Ditte

I dag kom den tunga dagen som Thomas och jag skjutit på, fasat för, men också vetat att den var nära.


I dag fick vår älskade Ditte somna in.

Ditte har vi älskat, högt och rent.
En underbar liten fyrkantig tjej, både till kropp och själ.
Hon har varit den där lilla Damen som gärna hållit sig lite bakom de andra, lite försynt vid första ögonkastet - men man kunde inte ha mer fel. Hon kunde också verka lite enfaldig ibland - men åh, så fel det var!


Citrus & Ditte

Hon var en liten Dam med järnvilja, hon har alltid vetat vad hon vill, eller inte vill.
Våran lite tjuriga, envisa gosetjej.
Alltid först när maten serverades -man kunde ställa klockan efter hennes mage.
Alltid först när det vankades godis.
Alltid först när Frölunda gjorde mål - det betydde mariekex!
Också alltid först med att äta allt äckligt man kunde tänka sig i skogen..

Ditte, en dag gammal

7 veckor, och en liten bushund

7 veckor och älskar att klättra på väskor, i bokhyllor
och allt annat man kan komma upp på

Hon var speciell för oss på många sätt, inte minst för sitt lite introverta sätt.
Men hon var också vår allra första valp, en kull valpar Marianne och jag bestämde oss för att ta efter Fred och Dippen. Deras uppfödare hade en idé om att ta valpar efter dessa två, och vi gjorde det lite för att hedra deras minne - de dog i en trafikolycka Midsommarafton 2003.
Vår allra första valp som Marianne och jag hjälpte till världen tillsammans, exakt på dagen 15 år och 4 månader sedan.
Hon var först ut, och jag förälskade mig i henne från dag ett.
Jag har aldrig kunnat välja valpar efter utseende, utan det har alltid varit den där känslan "åh, lilla du, dig älskar jag" Helt tokigt, men varje hund som flyttat hit, varje valp jag valt har varit likadan.
Det har alltid varit känslan.
Och vi älskade vår tjej

Sov gott, älskade lilla raggsocka!
Jag tänker att du nu är med alla våra andra älsklingar: föräldrarna Fred & Dippen, dottern Citrus, Ginny, Cola, Älva och de andra.

Vi saknar dig redan så mycket!