tisdag 25 februari 2020

Snö

Isch och tvi och usch!
Idag kom snön, inte mysigt alls.
Kanske lite då, för en stund ramlade det ner riktig tomtesnö. Flingorna var stora som tennisbollar och det är förstås vackert.
Gick ut och skrapade bort från gångytorna för det ska visst frysa på sedan.


Lite vackert kanske..


Det är vitt iaf, och jag slipper torka bort 
leriga tassavtryck varje gång de varit ute.. 😄

Ella 3 år


Idag fyller den här strulpellan 3 år. 
Vår fina lilla fjantfia, som är rädd för det mesta men 
också är en liten tjej som har oerhört mycket kärlek i sin lilla kropp.

söndag 23 februari 2020

Livet rullar på




Har som ni märker lite skrivtorka för tillfället.
Det är inte det att det saknas att skriva om, utan mer att tankarna flyger och far om allt möjligt, och jag har lite svårt att få att får ner det på ett sätt som blir läsbart.
Har funderat på att dela upp det, och skriva många olika inlägg, men ni som känner mig vet att det nog inte funkar - har en tendens att skutta hit och dit mellan ämnena.
Vi får se..

Det handlar om familjen.
Försäkringskassan, förstås.
Samhällsklimatet.
Rätt och orätt.
ME och andra hälsofrågor.
Innebandyn.
Och väldigt mycket annat.
Livet, typ.


Och så hundarna förstås.
Prinsessan Ella och Murbräckan Maya, våra älskade västgötar. Så olika, så roliga och så i vissa lägen, hopplöst jobbiga.
Men också om de stora hål som Ditte och Citrus lämnade efter sig förra året. Det är knappt 3 månader sedan Ditte fick somna in, Citrus lämnade oss väldigt oväntat strax före midsommar. Jag går fortfarande och tittar efter dem.
Och det blev ju inte lättare av att Kola, min ena systers cairn och Älva, min andra systers kungspudel också lämnade oss.
4 hundar på mindre än 6 månader känns, det blir ett stort tomrum.
Men det är ju haken med att ha fyrbenta familjemedlemmar, de är med en begränsad tid.



Vi har inte haft någon vinter den här säsongen - from med i helgen gick hösten direkt över till vår. Scillan och påskliljorna skjuter upp, fjärilsbuskens blad börjar slå ut, gräset har börjat växa - i mitten av februari. Vattenreserverna är minst sagt fyllda, marken sväljer knappt vattnet längre.
Idag har vi tom klass 3 varning i Västsverige pga höga vattenflöden.
VI är ganska nöjda med att vi bor uppe på berget, och inte utefter Säveån.
Det har blåst tokmycket, och vi är väldigt tacksamma för att vi lade om taket för ett par år sedan. Det gamla hade garanterat blåst bort.

Nu ska jag fixa lite mat, Thomas har just cyklat till jobbet.
Men först har jag tre önskningar för den här veckan:
Att Pappa kryar på sig och får åka hem.
Att Linda får ett positivt besked från FK
Att vi vinner mot Lund på söndag (innebandy alltså 😉)



Våren på väg

Det blev ingen vinter den här säsongen, iaf ingen meteorologisk.
Jag hoppas snön kommer att fortsätta lysa med sin frånvaro, nu känns det försent. Vi har faktiskt bara haft två frostnätter i Fräntorp - det är nog någon typ av rekord.


Så här långt är detta den enda snön som landat.
Fick skynda mig att ta bilden, tio minuter senare var flingorna borta.

Annars?
Tja, vi är friska och krya, någorlunda iaf. 
Pappa är krasslig dock, och det gör mig ledsen. Hoppas han mår bättre snart.💗






Lugnet lägger sig

Den här veckan har varit ganska skön, med lugnare tempo.

Förutom det faktum att eländet med Försäkringskassan fortsätter för Linda.
Tänker inte berätta så mycket, eftersom hon är mitt inne i processen.

Men så mycket är säkert:
Vi har inget rättssäkert system för de som blir kroniskt sjuka, framförallt inte för de unga.
Det är en sådan soppa, jag ska berätta så småningom.
Det tar oerhört mycket energi och kraft från både henne och mig.
Man trodde en gång att vi lever i ett tryggt samhälle, där vård, omsorg och social trygghet är en självklarhet. Men så är det inte längre.
Vi hade ett land där alla kunde räkna med en grundtrygghet vid sjukdom, funktionshinder och när man blir pensionär. Den tryggheten är helt urholkad, och faktiskt snart borta.

Nu är det störst går först, störst plånbok äger vård och omsorg via privata försäkringar som många inte kan få, dels pga sjukdom men också pga pengarna helt enkelt inte räcker.
Man förväntar sig att de som nu börjar närma sig pensionsåldern, ska ha pensionssparat långt innan det var något som egentligen fanns möjlighet. Resultatet är nu att de som jobbat i låglöneyrken tex inom vård och omsorg, slitit ut sina kroppar med tunga lyft och tuffa arbetstider, inte klarar sig på sina små pensioner.
Allt medan de unga med bra löner, sparkonton som föräldrarna fyllt på med, rycker på axlarna och säger att man få skylla sig själv. De vill behålla jobbskatteavdrag, Rut och Rot bidrag - pengar som tas från den socialförsäkring som nu snabbt raseras.

Jag hoppas att man snart vaknar upp, det kommer bli ännu tuffare för många annars.
Bitter?
Bara jäkligt förbaskad.