torsdag 30 september 2021

Jag finns kvar

Oj, det blev rekord i uppehåll..
Skrivtorkan blev total. 
För även om det hänt mycket under året, så blev det där med att bara vara hemma väldigt oinspirerande, iaf när det gäller skrivandet.

Vi mår i bra allihop, och sommaren har varit bra. 
Det har hänt väldigt mycket, och så småningom kanske jag berättar mer än idag.
Det har varit tvära kast, det har varit covid-tristess, lugn och ro.
Det har varit stor sorg, glädje, frustration, saknad, halvpanik, mer glädje, oro, mer frustration och mer glädje.
Och ren och skär fasa. (Det kommer inget om det här, men det kommer att sluta bra tack och lov)
Mys i trädgården, bygge och så äntligen innebandy igen.
Ungefär så.

Och så blev vi äntligen vaccinerade, så jag kunde styra kosan ner till Pappa och Elisabeth! Den glädjen jag kände går inte att beskriva, vi hade inte träffats på nästan 18 månader pga pandemin. 
Vi hade en väldigt härlig eftermiddag, och jag hoppas kunna åka ner snart igen.


Det var en härlig fest hemma hos Daniel och Karin, som äntligen kunde fira förlovning, födelsedagar och examen. Härliga människor och min lycka var fullständig när jag äntligen fick träffa min lill-smurf, som numera är nästan två meter lång, Micke. En underbar person som jag håller väldigt kär.


Mina pojkar! 😍


Jag har äntligen fått min rosenrabatt! 💓


Önskar att ni kunde känna doften, den är fullständigt underbar!




Thomas har renoverat bersån, och fixat en "carport" för ställningen och lite virke på baksidan. 
Det blev verkligen precis så bra vi hoppades. Det kommer att bli många, sköna timmar där..

Ett nytt projekt är redan igång, och det gör mig gladare än om jag vunnit högsta vinsten på Lotto.
Det KÄNNS som högsta vinsten på Lotto. 
Ni får vänta lite till 😉



Det har växt med skiftande resultat i "lådorna"
Närmare 15 kg potatis har jag tagit upp, så det blev bättre än bra.

Men salladen av olika sorter, och spenaten, fick ohyra och hamnade på kallkomposten 
Nästan alla jordgubbar blev till hälften uppätna av sniglar trodde vi. Men så småningom visade det 
sig vara våra hungriga råttor som varit framme...
Men några bär fick vi själva och de var jättegoda. Nu får det bli en rejäl fundering över hur v ska rädda jordgubbarna från råttor nästa år - samtidigt som bina måste komma åt. Det blir klurigt.

Smultronen - tja, där hade vi en stor råtta vid namn Maya som kalasade titt som tätt.
Gurkorna växte fint - men tyvärr var det inte den slanggurka som det skulle vara enligt påsen och de var väldigt bittra i smaken. Men det är bara att testa på nytt nästa år igen.

Tomaterna blev sådär - de ville inte riktigt i år, utan de första mognade i mitten av augusti. Tre av krukorna blev inget, en av dem fick en helt annan sort än det stod på plantan men vi hittade en ny, gul variant som var jättegod - den blir det fler av nästa år tillsammans med favoriten Tiny Tim.

Men jag älskar det - och skam den som ger sig.
Vi kör "try and error", så småningom blir det nog bra.


En skrämselchock fick vi också. 
Ella fick kramper, kunde inte stå, hade väldigt ont och var väldig förvirrad. Det blev ett akutbesök på Blå Stjärnan där det visade sig att hon fått livmoderinflammation. Hon tillfrisknade bra, men hennes ångest och rädslor fick sig en knäck igen. Vi hoppas att hon ska hitta tryggheten igen och fortsätta att bli bättre även med det.


Och så har vi den här.
Just nu en "never ending story"
Den kommer förmodligen att få ett helt eget inlägg.
Så småningom.
Kanske.
Den har iaf en viss koppling till den här:


Jättesöt i lugg, men den försvann fort. 😍


Och så det här som är en ständigt återkommande rolig historia.
Linda.
Jag.
Ullared.
=
Mys

Det här fina får avsluta dagens mastodontinlägg.


Mitt lags tränare och web-ansvariga gifte sig, Krister och Josefina.
Med på bilden är assisterande tränare Martin och vår härliga massör/fystränare Therese.
Och så jag.
Som ni ser har vi väldigt roligt - och så är det hela tiden.

Nu tar jag natten, men det ska inte dröja lika länge till nästa gång jag visar mig här.