Mixat

Den 30 oktober är alltid en väldig känslomässigt mixad dag för mig.

Först och främst, positiv.

Min Pappa fyller år den här dagen, så därför är den förknippad med tårta och kramar.

För mig har han alltid varit Pappa med stort P, vi hade så mycket roligt tillsammans när jag växte upp.
Fick en egen verkstadsoverall när jag var 10, och fick hjälpa honom att lufta bromsar på kundernas bilar i vår bilverkstad. Städa lagret, sortera muttrar och brickor var också väldigt roligt och sitta på kontoret och äta limpmacka med leverpastej och ättiksgurka.. Senare blev det Flygklubben i Varberg. Jag följde med honom dit nästan varje kväll och på helgen. Det blev liksom vår grej, och när jag fick segelflygcertifikatet firade vi det med våffla och grädde & sylt.

Men 30 oktober är också förknippad med ren och skär skräck, svår smärta, ångest, sorg och djupaste oro.

Idag är det 30 år sedan olyckan som för alltid förändrade mitt liv.

Som de flesta av er vet var jag trafikledare på Spårvägen, körde utryckningsbil och åkte på stopp, olyckor, överfall, pratade med förare och passagerare och en massa annat. Älskade mitt jobb, och hade nog tänkt att fortsätta med det till pensionen.

Jag hade Linda hemma, hon var då 15 månader och vi hade precis fått reda på att ett litet knytte växte i min mage, knyttet blev sedan min Daniel.

Den här dagen jobbade jag som vanligt sen kväll på bilen, och hade varit i Hammarkullen för att hjälpa en spärrvakt som blivit rånad. Jag skulle köra ner henne till Centralen där en anhörig väntade.

Vid ett rödljus blev vi påkörda bakifrån med fruktansvärd kraft - den påkörande bilen hade mycket hög fart och träffade oss rakt på.

Vad som hände sedan har jag skrivit om här, det väcker så mycket att det blir jobbigt att skriva om det, trots att det är så längesedan.

Konsekvenserna blev livslånga. Den svåra hjärnskakningen lämnade spår och skadan på hjärnstammen likaså. Kotor i nacken blev skadade, nerver och muskler också. Värken, balansen, motoriken är jobbig, minst sagt. Det visade sig att mina höftleder blev skadade och för 8 år sedan var jag tvungen att byta dem till proteser. Jag drabbades också av PTSD, vilket jag gärna hade varit utan...

Jag kunde inte fortsätta arbeta med mitt jobb, och någon omplacering som kunde fungera fanns inte heller. Läkarna ville inte friskskriva mig, så det blev sjukpension, det som nu heter sjukersättning.

Det var ett tungt slag, jag älskade verkligen mitt jobb.

Men så småningom blev mitt liv väldigt, väldigt bra trots allt. Efter en förfärlig graviditet, där jag varje dag undrade hur mitt lilla knytte klarat olyckan, kom Daniel. Idag en nästan två meter lång, vältränad, klok och en alldeles underbar onge med en lika härlig sambo. 

Linda har vuxit upp och blev den mest kärleksfulla, roliga och smarta onge som finns, hennes pojkvän är lika go han.

Efter några år kom Thomas in i vårt liv, och han har gett allt stöd, all hjälp och stöttning som finns. Han är bäst helt enkelt.
Vi har vårt fina hus, hundarna och familjen, jag har mitt innebandylag - ett gäng killar/gubbar (och två tjejer!) som ger mig så mycket energi, värme och glädje att jag bara inte kan sluta, fastän jag nog är för gammal.
Allt detta gör att jag för det mesta glömmer bort krämporna.

Men den här tiden på året är alltid lika jobbig, lika tung och känslorna flyger åt alla håll.

Och varje gång jag hör att någon kört rattfull eller bakfull blir jag lika himmelsblå förbannad.

För han som körde på mig var full, han tyckte det uppenbarligen att det var ok.

Men han och alla andra som honom borde låsas in, dömas för mord, mordförsök eller uppsåt att skada - beroende på hur illa det går för den som råkar ut för de här idioterna. Bilen blir ett livsfarligt vapen i samma sekund som de sätter sig bakom ratten, och det borde vara fängelsestraff direkt när de ertappas.

Daniel och jag överlevde, men det är så många som inte gör det.

Det är ännu fler som, liksom jag, aldrig blir återställda och sedan aldrig kan arbeta mer, sova en hel natt pga värk, och bli begränsade för resten av livet pga olika funktionshinder.

Alla vi har anhöriga som drabbas.

Är det verkligen, verkligen värt det?

Men nu är denna skitdag över.

Och den blev väldigt fin.

Linda och jag tog en åktur i hennes härliga bil, och hamnade till sist hemma hos Pappa & Elisabeth i Helsingborg.

Gofika med landgång, medhavd tryffelschokladtårta & äppelmuffins blev det, mums!

Väldigt, väldigt trevligt och och en härlig dag att minnas i stället för det andra.

Nu är det snart dags att ställa om klockorna.

Hur var det nu, fram eller tillbaka..?? 🤔😂❤️

Ella

Vår goa, knäppiga lilla tjej.

Hon som är rädd för det mesta, men snällare än de flesta.

Hon kommer att bli besviken när den nya utsiktsplatsen försvinner 😁

Höst

Nu dansar hösten in med blåst och regn.
Jag kan inte påstå att jag älskar hösten & vintern, tycker alldeles för mycket om värme och ljus.

Kylan är inte snäll mot min värkande kropp, och astman mår inte heller bra av isiga vindar.

Men det är vackert med alla färger, och när luften är så där lagom krispig är det skönt.

Och så vilar ju pollenet, vilket kompenserar en hel del.. 😉

Jag är i en ganska jobbig period hälsomässigt. Smärtorna är inte att leka med, och det gör att hjärntrötthet, motorik och balans inte vill som jag vill.

Men så är det, det är bara att bita ihop och gå vidare.

Anledningen är nog att jag kopplar av både mentalt och fysiskt, många bitar har ramlat på plats under året iom att Linda fick sin sjukersättning. 

Omdömet från Smärthjälpen beskrev hennes diagnoser och livssituation klockrent, vilket har gjort att hon (och jag också) fått den upprättelse och den bekräftelse som vi väntat på i nästan 20 år.

Det är så extremt skönt och en enorm lättnad att äntligen få koppla av.

Men det gör också att spänningar, oro och ångest som byggts upp så väldigt länge, nu ska ut och det är smärtsamt har jag märkt. 
Både Linda och jag har hyfsade skov sedan en tid tillbaka, men det ska väl förhoppningsvis vända igen.

Det är inget som oroar, det är som det är.

Andra orosmoment finns det, jag har nära & kära på andra håll som har det tufft. 

Och att inte kunna hjälpa så mycket som jag vill, är frustrerande. 

Tänker på er, och önskar att vi bodde närmre! 💗

Nu har vi börjat nästa projekt! 

Thomas har börjat förberedelserna, jag har beställt hem en massa saker som ska komma till användning. Det kommer att bli kanon, men ett rejält jobb blir det!

Lycka är det, och blir det! 😁

Höstbild från trappan