måndag 29 april 2013

Dagvill

Har ingen pejl alls på vad det är för veckodag märker jag. Trodde det var onsdag, men visste ju ändå att det är det inte - vi har kalas för Linda då. Upptäckte att det inte är fredag heller. Att det är måndag hade jag liksom inte ens en tanke på. Förvirrande? Jodå, det tycker jag också! ;)

Blev inte så glad när jag skulle kolla varför jag inte fått någon bekräftelse på remissen till höftledsoperation. Det är tre veckor sedan den skickades, så jag borde ju hört något. Men det förstår jag ju nu varför jag inte gjort. Först hade läkaren inte skickat den till läkarsekreteraren förrän den 24:e, och hon i sin tur hade inte skickat in den ännu. Blir så jädrans irriterad, nu blir det ju garanterat inget förrän till hösten - tre månader är ju siste juli och då gör knappast några reservdelsbyten.:/ Skitsur är jag faktiskt. Sköterskan undrade om jag hade ont - jooo, det har jag ju eftersom precis bett henne fixa en telefontid med läkaren för att ev få ett handikappstillstånd. Nu när jag är så dålig tar det hårt på nacken, därav nackspärren. Har "föraningar" hela tiden på mina gamla vanliga punkter och det behövs inte mycket för att det ska knäppa till.
En sak är iaf klar: Jag är förbaskat trött på slappa och nonchalanta läkare.. :(

Men det finns ju annat som är roligare. Idag har jag beställt smörgåstårtor till kalaset - och lyckan är fullständig för det finns glutenfria som är lika fina som de med gluten! Gissa om Linda är glad..

Har också varit hos finaste och bästaste frissan Annika. Vi har varit vänner sedan -92. En jättehärlig tjej, som har spring i benen hela tiden :)

Skulle väl börjat städa av idag, men det får bli soffan en stund nu. Är mätt efter att ha satt i mig en rejäl portion kalops, som faktiskt blev ganska bra den här gången  :)
Kaffe och lite glass kanske skulle sitta fint..




fredag 26 april 2013

Borde förstått

Borde ju redan igår kväll förstått att den här skulle komma till användning idag:

Det räckte att flytta en tallrik i diskmaskinen, så kom den kära gamla nackspärren på besök. Nu har dagen tillbringats med Panodil, värme och stretching. Låsningen släpper, men ömheten och stelheten lär ju stanna ett par dagar. Men man har ju fått en viss vana av att "ta loss"spärren genom åren, så jag ska nog vara ok snart igen.
Det lär nog inte bli någon fönsterputs i morgon...
 
Roligare är att syster M fick lön för städ & stylingmödan. Hon fick en förhandstitt på bilderna för lägenhetsförsäljningen och de ser jättefina ut - nästan så hon funderade på att stanna kvar. Men bara nästan ;)
Visning 13 maj blir det, spännande värre!
 
Nu väntar kaffemuggen!
 


Minsann

Upptäckte att förra inlägget var nummer 400!
Firar med lite glass och en överbliven pannkaka.

Både nacke och ben lade av helt i kväll, så jag fick hoppa träningen.
Skönt att gubbarna fixar det själva.
Även om jag känner att jag missar något varje gång jag stannar hemma.
För de gör mig alltid glad, de där..  :)

Nu är det dax för denna värkbrutna gumma att skutta i säng.
Ok, stappla? ;)

Tack för fina samtal och sms idag!
De värmer!

Kram

onsdag 24 april 2013

Real Life - Konsten att slappa

Den här veckan har Yohanna valt att temat i Real Life ska handla om vad vi gör för att koppla av så man inte brakar in i den berömda väggen.

Hon frågar:
Hur fungerar du?
- Känner du att det blir för mycket ibland?
- Säjer din kropp ifrån när du behöver vila?
- Har du speciella slappar-stunder/-dagar?
- Nån annan typ av regel/vana/trix för att inte "gå in i väggen?
- Hur gör du för att slappa?
- Har slappandet ändrat sig med livets gång?
- Tycker du om att slappa eller blir du stressad av det?
 
Och här hör jag familjen och vännernas samfällda hojtande och jag stänger genast öronen.
För det är MIN version som gäller!
Så det så ;)
 
När det gäller att lyssna på kroppen har det sina sidor när man som jag har ständig värk. Iofs blir den ju värre vissa dagar och bättre andra, men den är en ständig följeslagare. Och allt som oftast väljer jag att göra saker även om kroppen skriker högljutt, protesterar som värsta protestmarchen. För annars skulle jag ju sällan kunna göra något, och hur kul är det? Men självklart däckar jag ibland. Nacken pajar, benen likadant. Orken tar slut när man inte kan sova mer än en halvtimme åt gången. Men det är värt det.
Ibland blir det alldeles för mycket, självklart. Men så är det ju för alla. Det är bara att ta sig över kullen och fortsätta.
Slappa, vila och knep för att orka...
Mina knep är enkla och fungerar för mig. För det första så ligger jag länge på morgonen om jag kan. Är nattmänniska av födsel och ohejdad vana, så har alltid varit morgontrött. Numera är jag ju dessutom väldigt stel på morgonen, men tar jag god tid på mig så blir dagen bättre. För det andra ser jag till att ha något att göra som jag tycker om. Tex innebandyn. Killarna gör mig glad, och ge massor av energi. Familjen stöttar och gillar att jag servar dem på olika sätt, positiv energi igen :)
Jag älskar att slappa - läsa en bok, kolla datorn, se på en film, kolla hockey eller något annat. Skulle nog kunna slappa väldigt mycket mer än vad jag gör. Har gjort på samma sätt alltid, och kommer säkert fortsätta med det - så mycket jag kan :)
 

Läkare...

Läkare kan vara väldigt bra att ha när man behöver. Och de allra flesta är ju duktiga.

Men kommer man in i en cirkus med allmänläkare som inte kan erkänna att de inte vet allt och inte remitterar vidare sina patienter till specialister, blir det inte bra. Följden blir att man får mer eller mindre kroniskt sjuka människor, som inte bara ska handskas med sina odiagnosterade sjukdomar, men också känslan av att inte bli trodda, inte få hjälp från Fkassan (för det finns ingen diagnos) bli mer eller mindre öppet kallade för inbillningsjuka av skola, familj, vänner och arbetsgivare.

Linda har drabbats av de här mindre duktiga läkarna, som tagit den enklaste vägen - skrivit ut mängder med antibiotika, och inte utrett varför hon har ständigt återkommande infektioner, varför snabbsänka och den "vanliga" sänkan alltid är förhöjd, varför hon har feber flera gånger i veckan och alla andra symtom. Till sist fick hon ju iaf reda på att hon är gluten och laktosintolerant.
Men hon blir inte frisk. Jag ska inte dra allt här, men ett sätt som den senaste läkaren på vårdcentralen löste det med, var att skriva ut höga doser med antidepressiva tabletter. Men Linda har ingen depression. Däremot är hon ju naturligtvis ledsen över att alltid vara sjuk. Att hela tiden ha ont i magen, att alltid må illa, ha huvudvärk och blödningar, att alltid vara jättetrött. Att inte kunna jobba, umgås med vänner, gå ut och roa sig. Och att inte bli trodd - trots att provsvaren visar att det är något fel. Istället för att remitteras vidare, togs det nya prover var tredje månad. Samma prover. Som varje gång visade samma resultat. Men inga åtgärder vidtogs förutom att höja dosen antidepressiva, trots att vi bad om det, många gånger. För Linda sa att hon mår dåligt. Och då får man antidepressiva.
Självklart tappar man respekt och förtroende för läkarkåren...
Men så upptäckte vi möjligheten till att skriva egenremiss. Det gjorde vi. En fantastisk läkare på Frölunda Sjukhus remitterade henne vidare. Hon fick en jättefin läkare på MagTarm på Sahlgrenska som började om från början. Och som verkligen lyssnade på Linda, ställde frågor och funderade. Och började göra olika typer av utredningar. Och lovade:
Jag kommer inte att släppa dig förrän vi vet vad det här är. För du är sjuk. På riktigt. Jag vet inte vilken/vilka sjukdomar ännu.
Det första hon gjorde var att fasa ut de antidepressiva. För inte nog med att hon ansåg att Linda absolut inte behövde dem, dessutom menade hon att med Lindas symptom var just den sortens tabletter absolut de sista hon skulle äta. Och ni vill inte veta vilket helvete Linda fick gå igenom när hon trappade ner och slutade. Jag har aldrig sett henne så sjuk. Men hon klarade det, min starka flicka.
Men så för ett par veckor sedan fick Linda av en slump reda på att läkaren plötsligt slutat, och hon skulle få en annan. Hon sjönk som en sten, min dotter. För henne var det som att förlora en livlina. Att hon skulle få en ny läkare var bara ett stort orosmoln - tänk om han inte lyssnar?
Idag var vi på MagTarm och träffade den nye läkaren. En äldre man, säkert mycket duktig på det han gör. Men. Det där med att kommunicera med patienter är många duktiga läkare fruktansvärt dåliga på. Han konstaterade att det fanns avvikelser i hennes labbprover som visar att det är en sjukdom. Men han vet inte vilken. De kan fortfarande inte utesluta Chrons, även om koloskopi och gastroskopi inte direkt visar på det. Han pratade om IBS, men är det det så är det något annat också. Möjligtvis reumatiskt, men de reumatiska blodproverna visar inte något.
Problemet som var att när han berättade för Linda att hon ska få göra en undersökning av tunntarmen som innebär att man sväljer en kamera så sa han också att: Men visar inte den något så kan han inte göra mer. Då släpper han henne.
Och då rasade Linda. Även om hon lyssnade på vad han sa efter det också, så hörde hon hon bara att han kommer att släppa henne. Även när han sa att det blir vidare remisser till tex reumatologen, så hörde hon bara:
Jag släpper dig.
Att han fortsätter nu, kan hon inte ta till sig.
För han sa: Jag släpper dig, jag kommer till vägs ände då.
Han sa en hel del annat också, men jag förstår att hon inte kan ta till sig det. För jag fick verkligen anstränga mig för höra vad han verkligen sa när jag tagit bort alla omskrivningar.
Vad han sa var att han fortfarande inte vill utesluta Chrons. Att det kan vara IBS, men att hon isf inte kan vara med på studier pga sänkan och febern. Att är det IBS, är det något annat också. Att han inte tycker att hon ska sluta med glutenfritt för att testa intoleransen. Att hon ska göra undersökningen med kameran som man sväljer. Att hon ska gå till den gynekologiska undersökning Eszther remitterade henne till. Att om han inte kan ställa en annan diagnos än IBS, remitterar han henne vidare till Reumatologen. eftersom det finns bla Sjögrens Syndrom i släkten.
Men det gäller att man kopplar bort allt annat när man tolkar vissa läkare. Men vem kan det när man är rädd och ledsen? När man redan från början är rädd för att bli avvisad. Och bara hör:
Jag släpper dig.
Då känns det som om man får en råsop. Och börjar på ruta noll igen.

Men, älskade dotter: Jag släpper dig aldrig!
Jag kommer aldrig ge upp. Och det får inte du heller göra.
Det här är bara början. Även om det är jättetungt att inte veta vad som är fel, så vet vi och läkarna att något är fel.
Och någonstans finns lösningen.
Vi ska hitta den.
Även om det tar tid.

Älskar dig ♥

tisdag 23 april 2013

Ping Pong

Nu är jag tillbaka i min goa soffhörna! Det blev ännu en resa till Varberg. A kontaktade mig och berättade att hon mådde dåligt. Förstod att hon ville att jag skulle komma, och så blev det. Den här gången var det ju inte lika bråttom, utan jag hann faktiskt packa en väska ;)
Hämtade mamma i Varberg, åkte upp till sjukhuset och tillbringade några timmar där. Det var bra att vi åkte dit, hon behövde oss där.
På kvällen handlade mamma och jag landgångar som var jättegoda. Tillsammans med lite vin blev det en skön avslutning på en lång dag. Idag har vi också varit uppe på sjukhuset ett par timmar. A mår bättre men är fortfarande inte ok. Kanske kommer hon hem i morgon, men det är inte säkert. Läkaren har sagt ifrån att han släpper inte hem henne förrän hon klarar sig själv igen. Och det är väldigt skönt!
Så  nu får vi se vad som händer. De har höjt medicindosen ytterligare, så vi får be en stilla bön om att det äntligen ska hjälpa. För nu ligger hon på maxdos med en tablett och nära maxdos på den andra.

I morgon ska jag tillbringa större delen av dagen med min fina dotter. Besök på Sahlgrenska står på schemat, och det ska bli spännande att se vad alla nya prover visar. Dessutom har hon gjort ett 24-EKG som förhoppningsvis är analyserat. Jag hoppas ju naturligtvis att det inte visar något, men att de kommit på något som kan hjälpa Linda till att må bättre.
Hon har fått bra hjälp från AF det sista, så nu kan hon äntligen söka jobb igen. Förhoppningsvis ska livet börja räta ut sig lite för henne, även om hon fortfarande är långt ifrån frisk.

Nu ska jag vila lite, är väldigt trött i både kropp och själ.

Kram på er därute

söndag 21 april 2013

Ny sväng

Åkte hem till syster M för att hjälpa henne med den sista fönsterputsen - mäklarbyrån kommer och fotograferar på torsdag inför lägenhetsförsäljningen. Vi hann att spika upp ett par tavlor hon ska låna, småprata en stund och jag hann ta ett fönster innan min mobil ringde.
Det var mamma som var hemma hos andra syrran A, som hade svåra känningar. Vi kom överens om att mamma skulle ringa ambulans, och jag hystade mig i bilen och åkte. Eller ja, ni som känner mig IRL - kan ni se mig hysta mig, hahaha?!
Åkte ner, och mötte mamma, A och ambulanspersonalen i dörren. Det blev ett Gran Mal innan ambulansen kom, så de tog förstås med A. Och på akuten fick vi stanna några timmar innan hon kom upp på avdelning.
Nu är hon där, och vi får se hur det blir den här gången. Mamma ringde nyss efter at ha pratat med avdelningen. Tänker av hänsyn till min syster inte skriva mer här, ni som vill ha mer besked får ringa, smsa eller maila mig.

Många tankar och funderingar som snurrar just nu, så jag ska vila en stund i soffan, ta ett glas vin och försöka koppla av lite.

Kram på er
.

torsdag 18 april 2013

Mera shopping och Real Life

Efter ett fruktlöst försök att hitta jacka och annat till Linda igår, tog vi nya krafter idag. Ett besök på Allum blev hellyckat, jackor, tröjor, och lite annat blev hemburna av min nöjda dotter :)
En lite för tidig födelsedagspresent från Daniel, Thomas och mig.
Kvällen fortsatte med innebandy och nu vilar jag i soffan, är urtrött. Undrar om jag har någon infektion i kroppen, är helt orkeslös, svettningar kommer o går, värk i alla leder och ont i muskler jag knappt visste att jag har..
I morgon blir det nog vila hela dagen faktiskt.

Veckans Real Life från Yohanna handlar om skor. Hon undrar:

- Hur är ditt förhållande till skor? Hat - Kärlek - Likgiltig?
- Hur har du dina skor?
- Vad har du för skor?
- Vilka använder du mest?
- Vad är det viktigaste med skor?
- Har du några som sticker ut? Favoriter, mest använda, överaskningar, ögonblicksförälskelse, aldrig använda osv.
 
Nja, min relation till skor har drastiskt förändrats de senaste åren. Har ju alltid älskat högklackat och sprungit runt i det trots att jag är lång. När jag träffade min Thomas var det ju bra att lägga till 10 cm på höjden, han mäter ju drygt två meter. Då tyckte jag det var kul med skor, och det var nästan alltid högklackat i alla de former. Hade bla ett par mormorskängor och ett par högklackade stövlar med snörning som jag älskade. Har dem fortfarande kvar, men i garderoben.
 
Nu kan jag inte ha klack överhuvudtaget. Walkingskor och liknande på vinterna, på sommaren blir det joggingskor, sandaler och annat lågklackat. Allra mest använder jag mina scholls när jag är i trädgården och mina goa ulltofflor inomhus. Ska jag iväg blir det oftast walkingskor, de är rejält dämpade och hjälper nacke och onda höftleder.
Så nu är inte det där med skor någon höjdare längre precis. Nu är det viktigaste att jag inte får ondare än nödvändigt när jag går, och sådana skor är ganska tråkiga.
 
Mina mest älskade skor står också i garderoben. Ett par löjligt billiga högklackade som jag köpte på 90-talet. Svarta, fuskmocka, hög klack med lite sväng, helt underbara att gå och springa i, stadiga och sitter jätteskönt. Och skitsnygga. Tror de kostade 120:- på rea. Det var ett par nödskor som jag sprang in och köpte när klacken på mina fina skor gått av. Tänkte ju att de nog skulle hålla ett par gånger, men jag har använt dem väldigt mycket genom åren och de är lika fina ännu :)
Sparar dem och ett annat par som är nästan lika älskade - tänker att jag kanske kan använda dem igen. Någongång :)
 

onsdag 17 april 2013

Shopping

Linda och jag var en sväng till Ullared idag, detta fantastiska ställe! Blev en väldigt kort stund (allting är relativt!!) för vi hämtade upp min goa vän Marie och hennes dotter Caroline på vägen efter att de slutat sina jobb.

Vi hade väldigt roligt på vägen dit, vi är ju ganska pratglada alla fyra. Väl inne snurrade jag runt som vanligt och visste inte vad jag stoppade ner i kundvagnen, Linda hittade ingen jacka men däremot två väskor, två mobilskal och en plånbok - alla med nitar förstås, jag köpte leggings (på något sätt fick jag med mig ett par långa och två par pirat??!!) linne och två pippitröjor.

Och så det här
 
 
Liite hjärnsläpp tror jag. Jag menar FEM paket med kaffefilter, ännu fler WC-sticks,
M&M (ska ju INTE äta sådant) 3 påsar Ahlgrens bilar (ska INTE äta sådana heller)
och plastpåsar. Som jag redan hade.
Men de är nog bra att ha.
Typ
 
 
Jag är inte något vidare på det där med shopping. Hittar aldrig det jag ska ha, kommer alltid hem med en massa annat. Men som sagt, vi hade roligt.
På vägen hem också :D
 

torsdag 11 april 2013

Grattis till huset

 
Detta fina hus kommer min syster M flytta till om ett par
månader om allt går vägen! Jättefint, mysigt, med skön känsla när man kommer in.
Det verkar vara välvårdat, har en rejäl tomt och ligger ganska nära sta'n, men ändå på landet.
Jättespännande, fantstiskt roligt och en gammal, gammal dröm som äntligen går i uppfyllelse.
 
Grattis fina syster, det här blir väldigt bra! ♥♥♥


onsdag 10 april 2013

Födelsedag igen

 
Vår fantastiske gamle man fyller 14 år i dag!
En alldeles underbar äldre man, som börjar bli lite trött,
hör och ser inte så bra längre. Han tar god tid på sig när han ska lukta
på något, och ibland ser man hur det liksom tar stopp i huvudet. Då stannar han mitt på golvet
och väntar till tankarna kommer tillbaka igen. Typ..
Lite darrig i benen ibland, men det hindrar honom inte från att glatt springa med ut i skogen.
Numera följer han hellre efter husse, än springer före. Och det gäller att husse har ögon i nacken,
för kommer Fred på efterkälken ser och hör han inte de andra utan vänder och springer hem. Vilket kan ha sina sidor när man bor i sta'n.. Thomas har fått en och annan språngmarsch.. ;)
 
Som tur är är Freddan pigg och glad fortfarande, och verkar må bra. Kelsjukare än någonsin, vill numera gärna ligga en stund i sängen på natten. Följer mig som en skugga, förmodligen för att han inte vill missa någon godsak. Eller kanske för att han inte hör vart jag går.. ;)
Vi hoppas vi får ha honom kvar länge till!
 
♥♥♥
 
 
Freddan njuter i sin fåtölj - snart är det dax igen :)

tisdag 9 april 2013

Veckans Real Life

Yohanna har en ny fråga under rubriken Real Life och den handlar om kläder:

- Hur gör du med klädbyten?
- Har du några speciella klädregler för smutstvätt?
- Hur ofta byter du kläder?
- Tycker du om att byta kläder?
- Har du någre regler för när och var man får använda vissa kläder, typ årstider?
 
Enkelt. Jag tycker det är ganska tråkigt med kläder, eftersom jag har lagt på mig ganska ordentligt. Dessutom är jag väldigt värkig, så då är det skönt med mjuka kläder som inte sitter åt.
Så hemma blir det sköna, goa joggingkläder när det är kallt och tröja och piratleggings/byxor när det blir varmare. När jag ska i väg någonstans åker "gå-bort-kläderna" på, dvs jeans/snyggare leggings och någon finare tröja/blus/tunika. När jag äntligen är hemma igen dras myskläderna på igen.
När det gäller tvätt - lika enkelt. Är fipplig och fumlig så jag spiller och tappar en del. I kombination med fyra hundars påverkan, är det utseende och lukt som styr. Det blir oftast ner i tvättkorgen efter en dag. Eller en halv.
Eller som i dag - fem minuter.. På med rena kläder, sätter mig i soffan med en nybryggd kopp kaffe. Och hopp upp i knä't kom syrrans hund som vi har ett par dagar. Klädbyte. ;)
Men jag slänger inte kläder i tvätten "bara för att". Är de rena får hänga med i flera dagar. För så himla kul är det inte att tvätta!
När det gäller årstider har jag heller inga regler. Klär mig efter väder och tillgång. Är ganska dålig på det där med strumpor, det händer ganska ofta att det är barfota i skorna även mitt i vintern :) Mörka eller ljusa kläder bryr jag mig inte om, jag tar det jag känner för.
 
Kram
 
 
 

måndag 8 april 2013

Nu är det gjort

Nu har jag varit hos min nya (trevliga!) läkare på vårdcentralen och remiss är skickad till ortopeden för höftledsoperation. Hon är ganska säker på att jag måste byta båda.
Och hon tror inte att jag behöver vänta jättelänge. För jag har tränat ett år, gått artrosskolan, och är riktigt dålig på båda sidorna.
Visste det, har vetat länge att jag måste, men inget jag ser fram emot.
Inte på något sätt.
Och jo, jag vet att jag kanske äntligen kan börja leva ett "normalt" liv igen, och inte ha ont 24/7, men jag gillar det inte iaf.
Inte på något sätt.

Ibland suger det.
På många sätt.

 
 

 
Jahaja... Innebandytanten goes Reservdelstanten!
Kanske ska bli materialare istället? ;)
Foton från 1177.se
 
 

lördag 6 april 2013

Thomas

Grattis Thomas,
Den finaste, bäste och mest underbare man
någon kan önska sig!
Älskar dig ♥
 


Minnen

Läste ett blogginlägg som kastade mig lååångt tillbaka i tiden, till tiden för min första bil. Min mamma och pappa kommer nog ihåg den med viss fasa.. :)

Miraklet var just det namnet säger, ett mirakel. En gammal SAAB 95, tror det var årsmodell -67 eller -68.

 En sådan här var det
 
Fast i det här skicket - nästan..
I den här smutsbrungrå färgen, lite gråare kanske
 
Miraklet hade förstås rattväxel, frihjul, massor av stora hål i golvet, gick inte sådär jättefort, i branta backar fick passagerarna gå ur och så backade jag upp - annars orkade den inte. Hade skitkul med Miraklet! Men till sist fick det bli skroten. Och det var i sista sekunden. Jag bodde i Väröbacka och skulle köra nästan till Falkenberg, en sträcka på 4 mil. När jag passerade Varberg (detta var ju långt innan motorvägen byggdes) fick jag halva växelspaken i handen. Fick köra på treans växel hela vägen, vilket blev ett skapligt äventyr eftersom det dessutom åskade. Och åskregn är ju ofta väldigt intensiva. Och jag hade hål i golvet, sidorutan gick inte att veva upp helt utan var öppen en decimeter. Torkarna funkade inte heller så bra.
Jag var väldigt blöt om fötterna och vänstersidan när jag kom fram kan vi väl enkelt konstatera. Och ganska förbaskad, det är inte så enkelt att köra på en växel genom en semesterstad och sedan på E6an Alla som kört gamla Saabar vet att de kan vara lite speciella! Men fram kom jag tills sist. Sedan skulle jag få skjuts med ägaren till skroten till flygklubben i Varberg. Det är ett ännu större komiskt drama som är ganska svårt att beskriva. Men en kort sammanfattning: Jättestor, jättesmutsig, jättesnäll, jätteförvirrad man med jättesmutsig bil med ännu större rosthål,bla i taket, jättesmutsiga glasögon och ingen koll på vägen överhuvudtaget.. Han var verkligen en upplevelse, en väldigt positiv sådan, tro det eller ej. Glad att han lämnade hunden hemma, en jättestor, jättesmutsig Irländsk Varghund:)  Men det var ju sådär kul att komma till jobbet i caféet på flygklubben, genomblöt och allmänt tilltufsad. Jag menar, alla fina killar som var där... Hårt för en 19-åring ;)
 
Avslutar med en annan gammal bild från 1980. Det är från mitt föräldrahem, som hade en affärslokal i bottenvåningen. Där spelades det bordtennis, mina föräldrar hade fest där och vi använde det som förråd. Många fina minnen finns det därifrån!
 
 
Poserar i en av mammas gamla klänningar från 1970.. :)
 
 
Ha en skön helg!
 
Kramen


onsdag 3 april 2013

Varbergsresa igen

Det blev ingen städning idag, fick ta en snabbresa till Varberg igen. Syrran fick ett nytt anfall, och jag mötte upp på Varbergs Sjukhus akut. 9 timmar blev det, mamma ooch jag lämnade klockan 5 i morse..
Är så imponerad av personalen - de fick verkligen slita! Ambulanserna verkade gå i skytteltrafik, korridoren var fylld av britsar med mestadels gamla, sjuka människor. Alla rum var upptagna också förstås. Först efter sju timmar fick A komma in på ett rum, så det var tur att det "bara" blev ett anfall - hade inte varit så kul om det hade hänt ute i korridoren..
Men det är illa att man nästan är tvungen att vara med som anhörig för att ens nära o kära ska få den övervakning som ibland är nödvändig. Ingen skugga på personalen, de kan bara vara på ett ställe åt gången - även om det verkade som en del av dem var hos flera patienter samtidig, hela tiden med vänlig stämma, leende ansikte och ett fantastiskt tålamod. Lugna och trevliga även om de fick ta emot en hel del från mindre trevliga besökare..
Syrran klarade sig som sagt med bara ett anfall den här gången, och är redan hemma igen och vilar upp sig. Skönt, hoppas nu att den ökade medicindosen gör att hon slipper fler vändor!

 
Så här ser Rollo, Fred och Dippen ut när jag äter min morgonmacka med honung..
Kan upplysa om att Rollo är en liten stordräglare, att Fred aldrig har dräglat -
 förrän nu, stora pölar blir det!
Och Dippen, ja hon gör som dippar alltid gör, smackar högljutt, och spänner ögonen i mackan
så den nästan får vingar och flyger in i munnen på henne, alldeles själv.. ;)
Ditte kom inte med på bilden, hon bevakar godbiten från närmare håll sittandes i soffan