söndag 23 februari 2014

Söndag kväll

OS är över för den här gången.
Mycket fin idrott, fina prestationer blandade med fantastiska och inte lika så bra.
De måste känna sig ganska tomma, de som kämpat så länge för det här.
Hoppas de som är besvikna idag, mår bättre sedan.

Linda fick ett skönt besked i förrgår. Hon får sjukpenning, och SGI blir det hon hade på sitt sista jobb
Ett litet hinder passerat, en bock ikryssad.

Var och tittade på Daniel när han spelade innebandy ikväll. Egentligen var det ingen vidare välspelad match, mycket slarv i passningar, rörigt och ofokuserat. Men de vann med 13-4 ändå. Och jag har nog inte sett Daniel skjuta så många gånger i en och samma match, skitkul! Efter alla år som alla tjatat på honom att skjuta, verkar det som han äntligen skaffat det självförtroende som behövs. Det verkar som han trivs bra med det här gänget, kul!

Thomas har börjat jobba, och det blev helt plötsligt väldigt tomt här hemma.
Daniel hade ju bara precis flyttat när jag opererades, och sedan dess har antingen Thomas eller Linda varit hemma. Så det känns faktiskt ganska konstigt nu. Det är ganska annorlunda att handla också - med bara Thomas och mig hemma, blir det ju mycket mindre att handla.
Och mindre mat i grytorna :)

I morgon är det dags för återbesök på Ortopeden i Mölndal. Det ska bli spännande att se hur det ser ut och vad läkaren tycker. Jag är lite, lite bekymrad för vänsterbenet, har ont där frakturerna var och där tråden sitter. Jag hoppas det är övergående och att de inte behöver plocka ut tråden.
Vi får väl se.
Jag kommer iaf att få den längsta promenaden sedan operationen, för korridorerna på sjukhuset är ganska långa. Får väl sätta mig någonstans på vägen om det behövs.

Nu ska jag släppa ut hundarna en sista gång och sedan är det sängen.
Uppgång kl 7 i morgon bitti.
Isch, inget vidare för en nattuggla

Kram på er

onsdag 19 februari 2014

Till minne av Wira

Ikväll skickar jag en extra varm, ledsen kram till Carro
Hennes fina Wira har somnat in, alldeles för tidigt
Tänker på dig, gumman. 
Den fina bilden kommer från Carro's hemsida "Hundrastar'n i Kungälv"

162.jpg

söndag 16 februari 2014

En ny kategori människor: Ickejournalister

Har upptäckt att jag inte bara är:
Kvinna
Medelålders
Värkig
Sjukpensionerad
Ej högskoleutbildad
Hjärnskadad
Överviktig
Sportnörd
Köttälskare
Sambo
Mamma

Jag är också:
Ickejournalist

Sofia Mirjamsdotter är en journalist, debattör, fd bloggare och numera ledarskribent som jag läst i många år. Vi möttes på ett forum i internets tidiga ungdom. Ett forum som var fullständigt oseriöst, men med många roliga och ibland faktiskt ganska djupgående (nåja) diskussioner. Fick många vänner där som jag fortfarande har en viss kontakt med, nästan 20 år senare.
Hon ställde en intressant fråga angående den pågående public service-debatten och riktade den till oss som inte är journalister. Intressant tyckte jag - men blev arg, ledsen och mycket fundersam, när jag läste de första kommentarerna.. De visar exakt varför jag inte debatterar i offentliga forum längre.

Frågan: Fråga till er som inte är journalister: Hur intressant är public service-debatten på en skala 1-5, där 1 är fullständigt ointressant, 5 är väldigt viktig och intressant. Motivera gärna svaret!

Tre av de första fyra kommentarerna lät så här:
1. Du måste ha med alternativet: Förstår inte frågan.
2. Tänkte detsamma: ickejournalister vet inte riktigt vad som avses med public service-debatten …
3.  (Om de inte är engagerade förstås.)

Och där dog min lust att medverka. Svarade ändå på frågan, men visade också på den bedrövliga inställningen från vissa.Sofia frågade varför jag tyckte så och jag svarade. Blev inte speciellt förvånad över att den saken inte berördes något mer..
Kanske iofs för att frågan från början inte var ställd till journalister..

Det finns flera anledningar till att jag sällan skriver om politik här. Främst beror det på att jag fullständigt tappat förtroendet för de allra flesta politiker och proffstyckare. Jag tycker att politik oftast går ut på att man uttrycker sina egna åsikter så högt och envist som möjligt - oftast med sin egen vinning framför näsan. För hur många av politikerna, politiska skribenter, samhällsjournalister, debattörer och andra proffstyckare lever inte på sina åsikter? Och tjänar bra på det dessutom..
Även dessa personer är människor som precis som alla vi andra och kan bli fartblinda och glömma vad frågorna handlar om. Egentligen. I verkliga livet och inte bara framför datorn eller vid en debatt.

För mig är politik möjligheten att förändra världen till något bättre, att försöka påverka så att alla få samma möjligheter att leva på en anständig nivå. Att alla, oberoende ålder, utseende, utbildning, härkomst, kön, vikt, inkomst, åsikt och hälsa ska få den hjälp och stöttning man behöver när man blir sjuk, gammal eller arbetslös.
Och mötas av respekt även i det offentliga rummet när man vågar uttrycka sina åsikter!

Det är förhoppningsvis det som driver journalister och  andra också, men någonstans på vägen tappas empatin, förståelsen och respekten för dem som inte hör till samma sfär bort av en del.
Alldeles för ofta är attityden att är man inte journalist eller har någon annan högskoleutbildning, kan man inte förstå en intellektuell, politisk eller annan avancerad (?) debatt.
Jag möttes flera gånger av nyhetsjournalister när jag jobbade, som till varje pris skulle fram, både med kropp och penna. Utan att någon hänsyn togs till de människor de skulle skriva om. Någon ville bara vara ifred med sin sorg. En annan ville inte medverka pga risk för våld från en fd man. En tredje var chockad efter en olycka och ville inte uttala sig. Och de blev ifrågasatta! Och fick ultimatumet: Då får jag väl skriva ihop något då..
De gömde sig bakom vår tryckfrihet och offentlighetsprincipen. Och var otrevliga, oförskämda och lyssnade inte - kanske för att jag hade uniform och hörde till etablissemanget. Jag förstår att de måste göra sitt jobb. Men det måste finnas en balans. Respekt, empati, förståelse för andras utsatthet när olyckan är framme måste finnas. Alltid.

Ingen skugga faller på Sofia, men den här inställningen är faktiskt inte ovanlig om man försöker ge sig in i debatter med politisk vinkel. Det är ofta jag inte håller med Sofia i hennes syn på olika ämnen, men jag tycker ändå om att fundera över frågorna, njuta av hennes härliga sätt att skriva.
Jag har naturligtvis åsikter som inte delas av andra,  men varför i hela friden ska inte de respekteras? Varför måste vissa människor till varje pris förlöjliga andra? Förnedra och göra narr av människor de inte vet något om?

Jag bara undrar?

Något mycket viktigt för mig att förtydliga:
Jag har flera nära och kära som jobbat/jobbar som journalister (eller är högskoleutbildade) som aldrig på något sätt uttryckt sig respektlöst om andra människor utan tvärtom. De är kloka människor, med stort hjärta och stor respekt för andras åsikter.
De är personer som jag håller oerhört högt och älskar mycket.

Det är inte utbildning och yrke som gör en människa till det den är.

Just saying..

måndag 10 februari 2014

Min måndagslista


Yohanna brukar köra en Måndagslista där hon listar saker att vara glad för. Tänkte ta efter den iaf denna veckan, för det har varit lite väl trist här ett tag. Och jag har faktiskt en hel del att vara lycklig för :)

* Förra helgen åkte vi till Daniel. Äntligen fick jag se hur det blev i hans lägenhet med nya tapeter, nymålat och alla möbler på plats. Det blev precis så fint som jag trodde, verkligen kanon! Det var min första utflykt sedan operationen.

* Igår tog vi utflykt nr 2, till Linda. Hon har fixat lite och fått köket renoverat, det blev också jättesnyggt. På vägen dit skulle vi till apoteket. Thomas lämnade mig på en parkering där jag hade skitkul, fräste runt som en dåre och testade hur benen klarade av pedalerna. Panikbromsade, gasade och sladdade runt för det vilda och hade härliga tider i några minuter. Högerbenet höll bra, vilket ju är det viktigaste, fick ganska ont i vänster men det används ju inte så mycket. Två kvinnor blev väldigt misstänksamma mot mig, så jag fick stanna och förklara vad jag höll på med.. Insåg då att det förstås såg ganska mysko ut när jag körde runt med Zafiran på en halvöde parkering på en söndagskväll.. ;)

* I dag tog jag bilen själv till sjukgymnasten för första besöket på mottagningen sedan operationen. Det gick jättebra, Maria var väldigt nöjd. Har förbättrats mycket sedan hon var hemma, och ska fortsätta träna hemma ett par veckor till. Sedan ska jag äntligen få åka ner och träna på rehab, så skönt det ska bli! Ska lägga en krycka när jag går inne för att skona nacken som ganska mycket stryk just nu. Ska försöka hitta lite plan mark här hemma (hm, bor man i sluttningen på ett berg är det inte helt lätt) så jag kan börja gå ute. Men får fortfarande inte gå ute om det är halt, så nu får det förbanne mig fortsätta töa!
Måste dock köpa nya skor, det visade sig att jag har slitit mina så snett att det skilde en cm på längden på benen när jag hade skorna på mig. Blev lite oroligt där, men så mätte vi utan skor, och då var det ok - puh! 
Om två veckor ska jag på återbesök på Ortopeden, röntgen och läkarbesök står på tapeten. Dagen efter börjar träningen, yes! :D

* Framstegen duggar tätt med bilkörningen förstås, går upp och ner för trapporna ganska bra, lagar mat då och då, cyklar på motionscykeln varannan dag, max fem minuter tillåtet ;), och lyckan var stor igår när jag klarade av att kliva i badkaret för första gången.  Har ju fått stå på golvet och duscha, men nu ska det bli ordning på duschandet också. (Vi har alltså ett badkar som är dubbelt så stort som dem som tillverkas idag -min arbetsterapeut hade aldrig sett ett så stort) Dessutom behöver jag inte längre tillbringa så mycket tid på övervåningen, utan nu kan jag leva mer normalt. Kan iofs inte göra så mycket ännu, men ändå - det går framåt.. :)


22 år och testar mammas fina tunika á la 60-70-tal :)
Bilden tagen 1980 i mitt föräldrahem i Väröbacka

Nu kommer väl det svåraste bli att inte skena iväg med allt för fort, men jag har ju en sambo och två barn som ser till att jag tar det lugnt. De har järnkoll kan jag meddela de som oroar sig.
Men fattar ni hur skönt det är?! Äntligen tar jag tillbaka mitt liv igen, förhoppningsvis med betydligt mycket mindre värk. Att mina gamla skador finns kvar är ju som det är, men att äntligen snart kunna gå igen, att kunna göra något själv, utan hjälp... 
Mmm, så gott det känns! :D

* Glömde ju det viktigaste - OS är ju igång och vi har Viasat-parabol. Så jag tror vi har typ 10-12 kanaler att zappa mellan. Fokus bli på hockeyn förstås, curling och skidor. Ganska trivsamt i tv-soffan :D

Och så har Daniel för första gången bytt klubb. Han har varit Frölunda IBK trogen sedan han var 10 år men har egentligen inte tränat något alls den här säsongen. Ett par matcher i den gröna tröjan har det blivit men inte mer. Istället har det blivit korpen. Men nu blev han erbjuden att spela med Backadalen de sista matcherna den här säsongen och det kommer han att göra. 

Och så får det bli för i dag. Kaffet kallnar och jag ska rädda lite godis ur skålen som Thomas just nu håller på att länsa .. 
:D