onsdag 17 december 2008

Funderingar i natten...

Just nu finns det inte många ljuspunkter i tillvaron. Det verkar som allt tråkigt händer samtidigt, för många i min närhet. Oavsett om de bor nära eller långt borta. Jag känner mig så otillräcklig, kan inte ge det som behövs. Önskar att jag hade energin, förmågan och kunskapen. Att kunna ge hopp och tillförsikt. Istället blir det bara - ingenting... Grått. Svart. Sorgligt. Vanmäktig ilska.

Fast ändå... Dottern som tycker man är knäpp och småfnissar i tårarna. Ett långväga fikabesök i julhelgen. En go kram från sambon och ett soligt leende från sonen. Ett ledset men ändå varmt samtal med syrran. Ett varmt skratt i telefon från bästa kompisen. Lite skämt på msn...

Det finns nog lite ljus långt därborta ändå...



Så väldigt, väldigt.... idag

tisdag 9 december 2008

Ibland....

...tar deet bara slut i hjärnkontoret. När jag loggade in visste jag precis vad jag ville skriva ner, men tio sekunder senare sitter jag här, med fingrarna på tangenterna och det är bara totalt tomt... Jaja, jag vet vad ni ska säga - det är det ju i vanliga fall oxå, men jag lovar: inte så totalt blankt som det är nu! ;)

Dottern mår inte bra, varken till kropp eller själ, men det ska förhoppningsvis snart bli bättre. Hon ska tillbaka till doktorn i morgon, Sonen ska testas på torsdag, Ginnyvalp(ar) hoppas vi kommer till Lucia, Kola är parad och valpar kommer förhoppningsvis i februari, Citrus och Dippen är tillbaka hemma efter ett par veckor hos Syrran under löpperioden, Frölunda Indians vann igår, mina innebandykillar spelade jättebra i helgen - vann en match och en blev oavgjord, A gör sig fantastiskt bra som expertkommentator i TV4 (handboll förståss), pappa och E är tillbaka efter en lång vistelse i Spanien, Sambon är trött och hängig men världens bäste - han stöttar hela tiden.

Tack några stycken för att ni orkar lyssna när jag behöver tjata av mig!


Snurrigare än vanligt idag - igen

tisdag 2 december 2008

Till min fina, underbara dotter!


Idag har du haft en av ditt livs värsta, men kanske på sätt och vis ändå en av de bästa dagar.

Från och med idag kan alla som anklagat dig att vara lat och inbillningssjuk ställa sig i kö för att be dig om ursäkt. Alla läkare som viftat bort dig, och inte velat hjälpa dig när du haft alla infektioner som behandlats med oräknerligt antal penicillin och antibiotikakurer, magont och huvudvärk som skyllts på allt ifrån dålig kondition, depression till p-pillerbiverkningar och skoltrötthet. Lärare och skolpersonal som aldrig stöttat. Kompisar som kallat dig svikare och närstående som kallat dig lat och mycket annat. Jag skulle kunna rabbla sidan full, men det behövs inte.

Idag har du fått reda på att du är laktos- och glutenintolerant. Att du med all säkerhet har varit det sedan 10-11 års ålderna. Att troligen de flesta av dina problem kommer från din diagnos. Av en läkare som först inte ville ta provet utan rekommenderade hård fysisk träning och yllebyxor, en vecka efter den senaste i raden av UVI, behandlad av penicillin. Vi gick tillbaka eftersom du hade svåra magkramper. För första gången sedan du var elva år, tyckte en läkare att det var värt att ta blodprover för att se vad som var på gång. Även om det satt långt inne, gjorde han det iaf, och idag ringde han, mycket, mycket ödmjuk när vi satt i bilen på väg till en ny läkare som vi hoppades skulle hjälpa dig...

Äntligen mitt hjärta, äntligen ska du få må bättre!!!! Det kommer att bli jobbigt för dig att ställa om kosten, men jag vet att det kommer att bli bra. Vi finns bakom dig hela tiden, din lillebror, extrapappa, mormor, mostrar - alla.

Men harrejääävlar - jag är så arg, så förbannad, så ledsen! Vilka klåpare vi har i svensk sjukvård!




Det finns inga ord som räcker idag