lördag 22 november 2014

Innebandy

Jodå, jag håller på med min innebandy även om fokus här har varit ett helt annat.
Det är ett jättehärligt gäng killar, som jag verkligen gillar nu när jag lärt känna dem lite mer. Ett gäng vinnarskallar, med gott humör, några mer griniga än andra, en del väldigt glömska, vi har förstås några som är väldigt noggranna med allt de gör och en drös pellejönsar.
Vi förlorade en del i början, vilket var surt men inte oväntat. Medelåldern på vårt lag är strax under 19 år om man tar bort de två, tre äldsta som alla är födda på 80-talet. Alltså väldigt unga de också! Men de är väldigt duktiga och välmeriterade och är en bra stomme för resten av killarna. De som är födda 92 och 93 är också ganska rutinerade vid det här laget, och är nästan åldermän.. ;)
Ni förstår att jag kan känna mig väldigt gammal mellan varven, skulle rent av kunna vara mormor (!!) till de yngsta som är födda -98...!

Men det är vansinnig roligt, skämten haglar och omtanken om halt och lytt kärring är stor. Nu har vi vunnit några matcher och spelat ett par oavgjorda och det känns väldigt skönt.
Nu har vi match på onsdag, sedan är det en hel månads uppehåll pga innebandy-VM som går här i Göteborg i december.

I morgon går Monas flyttlass! Så nu blir det snart sängen så jag pigg och glad kan dirigera resten av familjen så de jobbar ordentligt.. :D


Bild från internet

fredag 21 november 2014

Olivers insamling

Oliver är en jättego kille som jag träffade för fem år sedan tillsammans med mamma Tina, pappa Björn och storebror Elias när de hämtade sin lilla cairnvalp Elsa hos Marianne och mig.
Oliver är som killar som snart fyller tio år ofta är, spelar fotboll och tränar karate och håller full fart.
Har haft kontakt med hans mamma via hennes fina blogg under åren som gått.

Nu hade Oliver haft lite problem med huvudvärk. inget allvarligt med det kollades upp på VC iaf. Och ibland finns det verkligen bra läkare. De skickade familjen direkt till Barnsjukhuset med misstanke om hjärntumör. Det bekräftades med en gång, och bara någon dag senare opererades Oliver i 8 långa timmar och en hjärntumör togs bort.
Nu står han och familjen inför en tuff period med strålning och cellgifter.

Oliver har startat en insamling till Barncancerfonden.
Jag tycker att du ska göra som vi gjort - sätt in en slant!
En liten slant gör stor nytta!!
Det finns en länk till höger, under rubriken Viktigt.
Klicka på den och gör en insats!

Du kan också klicka på länken här ovanför
Fotot har mamma Tina tagit

onsdag 19 november 2014

Soffhäng

Nu lutar jag mig tillbaka i soffan efter en rolig eftermiddag med Linda och Mona (svärmor). Mona flyttar till sin nyrenoverade lägenhet på söndag, och hon behövde bla handla ny  TV med tillbehör. Så vi åkte iväg till Elgiganten där TV, soundbar och DVD inhandlades. Det råkade åka med en telefon och en ny mikro på vägen också.
Sedan blev det spontanbesök på IKEA. Mona bjöd på middag och där rök alla bonuspoängen i en farlig fart: Ugnsbakad lax med grönsakstimbal, kokta morötter och någon slags sås är väl ok, men så blev det ju Lingondricka och morotskaka också..
Gott var det iaf :)
Jag fick handlat ett nytt lager med blockljus, så nu kan jag elda varje kväll igen!

Benen fick sig en rejäl duvning, för jag glömde käppen hemma. Efter en stund på IKEA fick det bli kundvagnsrollator, men det har gått förvånansvärt bra. Får se hur det känns i morgon, det ska bli spännande.

I morgon är det match mot Floda hemma i Partillebohallen. Jag hoppas vi kan tvåla till dem, det är ett rutinerat lag som går som tåget i serien. Våra unga killar är väl inte favoriter i den här matchen men jag tror stenhårt på dem. Med rätt fokus och bra nerver kan de slå vilket lag som helst!

Nu ska jag knô lite på Dippen som ligger på mina ömma ben och ta en kopp kaffe.

God kväll! ♥

måndag 17 november 2014

Renoveringen fortsätter

Ja, alltså inte på huset. Här står det ganska still, vi har kommit så långt att det inte är några bråttom grejor kvar. Nu är det mer finputs, fixa källaren, spika några lister, kanske byta fönster..
Jaja, det är inte bråttom..

Nej, det handlar mer om renovering på mig själv. Diverse skador och sjukdomar har gjort att min vikt verkligen skenat iväg uppåt. Senaste året har inte varit något undantag, att ligga i sängen i flera månader gör ingen lättare precis. Och så lägger vi till godiset och den goda maten... Hm, inte bra!
Så nu när jag har nya, fina höftleder är det dags att ta itu med resten.

För drygt två månader sedan skrev jag in mig i Viktväktarnas Online-program och det går faktiskt riktigt bra. Trots att det där med träning inte funkar som det ska ännu har jag faktiskt gått ner dryga 5 kg! Är verkligen nöjd, en minskning med i snitt ca 0,6 kg i veckan är ju perfekt. Äter massor gör jag jag, och numera är det inte en massa sötningsmedel utan bara en försiktig användning av socker. Frukt och grönt kan man äta av i princip obegränsade mängder, bröd, pasta och potatis lite mindre.
Men det är ett sätt att gå ner i vikt som funkar för mig. Jag måste iofs mäta och väga allt, men jag måste inte försaka något jag tycker om. Tom skumtomtar och choklad är ok, bara man räknar PP :)
Jag är inte ensam i det, vi är två som kämpar tillsammans. Linda började lite tidigare än mig och hon fick mig att hoppa med på den här resan.
Tack sötis, jag behövde puffen!
Nu ser jag framemot nästa år vid den här tiden. Då ska jag nog kunna vara i betydligt bättre kondition, och jag ska kunna köpa de kläder jag tycker om, i den storlek jag vill ha.

Och för att fortsätta uppdateringen av skamfilad kärring så var vi idag och beställde nya glasögon. Behövde faktiskt bara justera styrkan lite när det gällde brytningsfelet, skönt.
Nästa onsdag hämtas de nya brillorna.

Och så till sist
En när, kär person har idag fått klart att det blir en ny fyrbent i familjen.
Det kommer att bli stora skillnader på valparna i familjen kan man väl tryggt påstå.
Typ hobbit möter Jack på bönstjälkens jätte eller så ;)
Spännande och roligt är det och blir det iaf!


Våra tre tjejer. De brukar inte ligga i en hög annars,
men nu var monsterhunden Kiara här och då håller man sig undan!
Denna Lejonkungens Dotter är i värsta slyngelåldern just nu,
och det gillas inte av tanterna ;)

söndag 16 november 2014

Det var ju det där med läkare

Jag känner många som jobbar i vården. Det finns  psykologer, arbetsterapeuter, läkare, undersköterskor, sjukgymnaster och fler. Alla är underbara människor som jobbar hårt för att i andra ska få må bra och göra oss friska/friskare. Skulle gladeligt lägga mitt liv och min hälsa i deras händer.
Jag undrar varför det är så svårt att hitta den här sorten när man söker vård?

Ja, nu förstår ni säkert att det där besöket på Reumatologen på SU Mölndal inte blev så himla bra. Vi var mest arga, men också ganska förvirrade, trötta och inte särskilt förvånade över resultatet.
Som vi inte blev riktigt kloka över.
I ett sammandrag hände det här:
Vi upptäckte efter ungefär 1 minut att läkaren inte hade läst något överhuvudtaget om Linda. Det enda hon visste var att vi var missnöjda med förra läkarbesöket. Som hon trodde var för någon månad sedan, inte ett år sedan.
Hon visste inte överhuvudtaget varför vi var där.
Hon hade ingen aning om att Linda har kroniska sjukdomar.
Hon hade ingen koll på intoleranserna.
Hon hade inte koll på att Linda lämnat prov veckan innan på deras eget labb.
Hon hade ingen koll på när Linda tog biopsierna.
Hon hade ingen koll på symptom, den genetiska bakgrunden.
Hon hade ingen koll på att Linda varit där förut och att allt redan fanns inskrivet i journalerna.
Hon hade heller ingen aning om att det var hennes egen mottagning som kallat tillbaka Linda eftersom biopsierna var positiva för SLE
Hon hade ingen koll på något.
Därför blev det ju en väldigt konstig situation när hon stirrar Linda stint i ögonen och frågar hur hon mår.. Vad ska Linda  svara på det? Var ska hon börja?
När Linda bad mig om hjälp att börja, ansåg läkaren att hon skulle berätta själv. Hon lyssnade inte överhuvudtaget när Linda försökte förklara att hon har koncentrationsproblem pga hjärntrötthet och svårt att formulera sig.
Längre än så kom vi inte för då knackade det på dörren och en annan läkare bad om hjälp, varpå Lindas läkare ursäktar sig och försvinner ut. När hon kommer tillbaka, får vi information om att hon behövs en gång till - hon ska sätta en spruta i en annan patiens knä..!
På något sätt kom vi vidare i detta trassliga besök. Som ni förstår hade våra redan tidiga ganska ljumma förhoppningar om ett bra besök grumlats.
Besöket fortsatte med att läkaren var tvungen att läsa journaler, remissvar och provsvar. Efter nästa uppehåll som tog mer än fem minuter, gjorde hon en undersökning.

Resultatet blev att biopsierna visar att Linda har SLE, att hennes andra prover visar att det finns autoimmun sjukdom (och pekar mot SLE), men att fingrarna var inte svullna och då ville läkaren inte ställa diagnosen. Men hon har SLE i huden iaf..
Och där försvann resten av det lilla, lilla förtroendet vi kanske hade. För de två olika typer av hud-SLE som finns stämmer inte alls med Lindas symptom. Däremot stämmer symptomen rakt av med SLE. Huvudanledningen till att hon inte får diagnosen är att fingerlederna inte var svullna den här dagen. Det enda som väl var lite ok, var att hon sa att de skulle följa upp Linda - på vilket sätt fick vi iofs inte reda på.
Nu ska läkaren konferera med sina kolleger, och så ska hon ringa på fredag till Linda. Trots att Linda verkligen bad att läkaren ska ringa mig pga sina problem att minnas, vägrade läkaren detta. Utan jag får åka hem till Linda på fredag eftermiddag och sätta mig och vänta. när vi frågade NÄR hon skulle ringa kunde hon inte säga det. Det blir nog mellan kl 14.00 - 15.00 eller senare...
Vi får väl se.
Vi bestämde att vi väntar till efter tfnsamtalet och sedan pratar vi med VC-läkaren. Han kanske har någon kontakt med någon privat reumatolog.

Så att säga att besvikelse och irritationen är stor, är väl ingen överdrift precis.
Men förvånade?
Nej, det är vi inte.






torsdag 13 november 2014

Långt mellan inläggen..

Jag har verkligen bloggtorka just nu.
Det är ju inte det att det inte händer något just nu, det är precis tvärtom.
Men det är svårt att skriva ändå.
Många, svåra tankar just nu. Det gäller inte mig utan väldigt kära personer.
Lite uppdateringar iaf..

En väldigt, väldigt älskad person i min närhet fick ett jobbigt besked i måndags. En förmodligen lång och svår behandling står inför dörren, och det gör ont i hela kroppen och själen när jag tänker på det. Men det ska gå bra, det finns inget alternativ.
Finns här, alltid! ♥
Undrar du som läser mer om det här, får du kontakta mig personligen. Skriver inget mer här, inte nu iaf..

Tankarna går också just nu till en god vän vars lille son fått en hjärntumör. Operationen är gjord och nu ska strålning och cellgifter börja.
Tänker på er hela tiden! Lille O har sin familjs styrka, det ska gå bra det här! ♥

Linda har fått en vad det verkar, underbar VC-läkare. Lyssnar, säger, tänker om. Skriver intyg, funderar lite till och lär känna henne. Just nu ligger fokus på förlängning av aktivitetsersättning. Jag tror det kommer går bra för också handläggaren på Försäkringskassan är väldigt bra.En ung kille som hjälper till med allt möjligt.
Det finns faktiskt bra folk både inom läkarkåren och FK.
Men så är det de där som inte är bra. Alls. Riktigt, riktigt dåliga faktiskt.
Och såna har vi ju träffat alldeles för många.
För precis ett år sedan var dottern på Reumatologen på SU Mölndal. Remissen var från en av de kloka, funderande läkarna, i det här fallet Infektion på SU Östra. Besöket på Reumatologen blev katastrof. Alla prover visade som vanligt på förhöjda, lätt förhöjda eller precis-inom-gränsen värden. Läkaren kom 30 min sen, superstressad med en elev i släptåg (helt ok). Under tiden vi satt i väntrummet hade den här läkaren gått förbi och stått i korridoren flera gånger, livligt diskuterande en pågående studie - hon höll alltså inte på med patienter. När Linda fick komma in, slängde läkaren en mycket snabb blick i journalen och frågade varför Linda var där. Hon började berätta, men blev stoppad ganska snabbt. Läkaren frågade igen varför Linda var där, för hon tyckte inte det verkade som Linda hörde hemma på Reumatologen.. De förhöjda och för låga värdena tyckte hon kunde vara vad som helst men inte reumatologiskt. Hon gjorde en mycket snabb undersökning, hela tiden pratandes med elev. Hon tog inte mycket notis om Linda överhuvudtaget. Och så fick vi gå.
För ett par veckor sedan var Linda på SU Hudmottagning för biopsier som vi trodde vårdcentralen beställt. Men det visade sig till vår stora förvåning att remissen kom från Reumatologen!? Vi hade ingen aning om att det var beställt, men det togs iaf ett antal biopsier.
För 1½ vecka sedan ringde Reumatologen. Och för att göra en lång historia kortare, visade de sig att alla biopsierna visat positivt, så nu ska Linda tillbaka till Reumatologen på fredag. Men vi har begärt en annan läkare..
Vi får se vad de säger,
Vilken jäkla soppa sjukvården i Göteborg är!!!

Lillasyster A har sökt Trygghetslarm. Skönt för oss runtomkring, för nu vet vi att hon kan få hjälp även när kroppen inte funkar som den ska. Även om Ep-anfallen just nu är av den långvariga, krampfria sorten, måste hon in på sjukhus. Hennes behandlande läkare är väldigt bra. Han har skrivit ett intyg som säger att A undantagslöst ska läggas in, oavsett vilken typ av anfall hon har. Det ska bara visas upp på akuten. Och hittills har det funkat.
Bra, för då får hon hjälpen hon behöver.

Det blev mycket sjukdom igen, men i perioder är det ju så.
Det händer mycket roligt också, stora saker, små saker, rörliga saker, stilla saker..

Men det får bli nästa gång
:)


Så här ser Kiara ut när hon just rivit sönder en hel tidning i småbitar...
Dagens sötnos!