söndag 30 oktober 2011

30 oktober 1991

Det var en bra dag till att börja med. Tillbringade förmiddagen med Linda som då var nästan på dagen 18 månader. Dagen efter hade jag tid hos MVC för att få bekräftat att hon skulle få ett litet syskon. Så trots ett visst illamående, var jag mycket glad.
Åkte till jobbet på Spårvägen på eftermiddagen. Jobbade som trafikledare, ett jobb som var så nära drömjobbet jag kunde komma. Full fart vissa stunder, tid för prat och tjat och småpul andra. Många goa arbetskamrater. Hade varit på Spårvägen i 12 år och hade inga tankar på att byta jobb.
Hade en skaplig kväll. Hade pratat med pappa på dagen, han fyllde år.
Inget vidare väder, småregnigt, blåsigt, kallt och ruggigt men det var ok ändå. Hade ju en stor, skön parkas - det blev nästan för varmt i bilen.
På kvällen fick jag ett larm till Hammarkullen, en spärrvakt hade blivit rånad. Som tur var hade det gått bra, men det blev ju polis och rapportering, papper skulle skrivas. När vi var klara körde jag mot till Drottningtorget med spärrvakten, hon skulle bli hämtad där.
Stannade för rött ljus strax innan vi var framme. Såg att det var alldeles ny asfalt, tänkte på halkrisken samtidigt som en stor tankbil passerade korsningen.
Sedan small det. Högt och länge. Det skrek, kved och gnisslade om bilen. Jag hörde spärrvakten skrika Neeeeej. Jag fick ett enormt tryck över magen och bröstet av säkerhetsbältet. Tappade luften. Kommer ihåg att jag tänkte: Babyn, akta babyn! Allt bara kaos och oljud och en stor smäll. Och en duns. Ser taket i bilen och förstår inte varför jag tittar upp i taket. Det pyser. Luktar bensin.
Tystnad.
Bensin??
Helvete. Ut!! Skriker åt spärrvakten att vi måste ut, det luktar bensin. Upptäcker att sätet gått sönder och jag ligger ner. Sätter på blåljuset och varningsblinkers. Hennes dörr går inte att öppna, drar ut henne på min sida. Hon blöder. Krossat glas överallt. Hon verkar ok, tar henne till en lyktstolpe och säger att hon ska stanna där. Stannar en cyklist och ber han ska ta hand om henne.
Jäklar! Den bärbara radion! Glömt i bilen. Tar mig till bilen igen. Larmar efter hjälp. Ställer mig i korsningen, en stor korsning med fyra filer åt varje håll, och dirigerar trafiken. Andra tar hand om bilen som körde på mig, bara en kvar i den.
Hör sirener efter en stund, varför kommer de inte? Hör att någon ropar på mig i radion, men kommer mig inte för att svara. Först när de skäller på mig och ropar mitt namn och inte anropsnummer förstår jag. Jag ska lyfta radion och prata i den. De hittar mig inte, jag har gett fel adress. De letar efter mig i en korsning några hundra meter bort.
Äntligen. Polisbilar och trafikledarkolleger. Det tjuter och blinkar blått överallt. Det smakar metall i munnen och bultar konstigt i öronen.
Polisen D sätter mig i en bil. Kommer på att jag måste säga något till en av dem. Jag känner ju dem allihop genom jobbet. Han leder mig tillbaka och säger att jag ska stanna där. Ok. Ja, just det ja, jag måste ju rita märken runt bilen för utredningen. Smiter igen, och de får leta igen. De skäller på mig, placerar mig i baksätet och låser dörrarna.
Åh-äntligen-där-kommer-Erik-min-chef-jag-måste-gå-till-honom-nu-med-en-gång. Ålar mig ut genom framsätet, framdörrarna är inte låsta. Erik-hjälp-mig-jag-är-med-barn. Ramlar ihop och börjar gråta. Den här gången plockar D fram handbojorna och säger att om jag inte stannar kvar i bilen sätter han fast mig i dörren med dem. Vet ju nu att han aldrig skulle göra så, men då funkade det. Rörde mig inte ur fläcken. Erik satt hos mig en stund. När han sedan skulle hämta mig, gick jag inte ur bilen. D fick säga till mig att det var ok.
När vi kom upp till Östra fanns bara en enda tanke. Babyn, hur skulle det gå med babyn.. Blev sydd med några stygn på varje vrist, hade fastnat i pedalerna på något sätt med fötterna. Ville inte ha bedövning, Babyn! Konstaterades att jag hade fått en kraftig hjärnskakning. Ingen röntgen! Babyn! När kommer gynekologen? Rädd. Jätterädd. Ont i huvudet, bröstet, nacken, toppen på huvudet svullnar. Konstigt, syster säger att jag är alldeles svullen och har blåmärke på skalpen. Glas i håret. Gyn kommer. Babyn lever!
Vill hem, bara hem.
Polisen säger att de vill att jag ska identifiera föraren av den andra bilen.
Han är full som ett ägg.

20 år senare. Har två fantastiskt underbara barn. Linda och Babyn. Som blev Daniel, nu ett par cm från 2 meter lång och alldeles perfekt. Inga skador fick han. De är världens bästa, har fått hjälpa mig mycket och försakat en hel del pga sin trasiga mamma.
Har en ny man som hjälpt, stöttat och älskat oss sedan 1998. Världens bästa Thomas. Min sambo. Min Livskamrat. Min bästa halva.

Är ju egentligen så lyckligt lottad, och känner mig lycklig.
Men inte idag, inte just idag.
För åren efter olyckan har varit stundtals på ren göteborgska: överdjävliga. Post Traumatiskt Stress Syndrom. Hjärnskada. Skador i nackkotorna. Nervskador. Det här är skador som ger ständig värk. Motoriska problem. Minnesproblem. Ständig trötthet. Ångest - separationsångesten är en ständig följeslagare. Blir nervös bara familjen går ut med hundarna. För tänk om det händer något. Var ska jag leta då?
Och jag fick inte fortsätta jobba. FK, jobbet, facket och Järnvägsinspektionen satte stopp. Fast i omvänd ordning. Jag är vad man inte längre säger: sjukpensionär. Mot min vilja, även om jag idag har insett att jag faktiskt inte klarar att jobba.
Men det har tagit mycket lång tid att acceptera.

Tro mig, jag var omgiven av skyddsänglar den kvällen. Han som körde på mig hade ca 80 km/tim när han träffade min bil, som flög ca 32 m (lätt att mäta i den nya asfalten). Han hade gjort 83 m långa bromsspår, farten när han började bromsa uppskattades till drygt 140 km/h.
Spärrvakten, min son och jag har tur som lever idag.

Hur han kunde köra på mig?
Han hade supit hela kvällen, och skulle fixa mer svartsprit i stan...

lördag 29 oktober 2011

Ingen bra helg..

Den här helgen verkar inte bli speciellt bra.

Det började i förrgår med att M, lagledaren för div 5-laget ringde och var stressad o ledsen. För ett tag sedan fick vi till vår glädje tag i en assisterande tränare till B-truppen, en som det verkade trevlig och engagerad kille. Men efter några veckor har han bara gått upp i rök, svarar inte i telefon, sms eller mail, inte heller på FB trots att han är inne och kommenterar annat. Han har verkligen satt oss i klistret. Nu är hon ensam med en ganska stor trupp, som spelar i två serier.. Det sista han gjorde innan han försvann, var att flytta en match mot ett lag som ligger 12 mil bort. Tyvärr hade han inte pejl på att det var högskoleprov och första dagen på höstlovet - halva laget borta, och dessutom har vi både sjukdomar och skador..
Det var nära att vi var tvugna att lämna WO, för Grundsund vägrade att flytta matchen ens ett par timmar. Lagledaren påstod att de hade affischerat orten, så det gick inte att ändra. Men tack vare att antal rockader och några extra goa killar som ställde upp blev vi iaf fullt lag. Men jag fick sitta hela dagen i tfn igår.
Ända fram till vi skulle åka på match mot Pixbo i Wallenstamhallen i div 2. Och den matchen pratar vi inte mer om, året första förlust -  det berodde nog inte på att motståndarna var så väldigt mycket bättre än oss. Jag har funderat många timmar över den, och är fortfarande arg... Så den lämnar vi nu.

Dagens äventyr - ja.. Suck... Jag skulle egentligen inte åkt med, men var ju tvungen eftersom ass.tränaren inte dyker upp. Vad jag sett framemot var ju valpträffen som syrran hade idag. Men det blev inget av det.
Istället tog jag bilen i förmiddags, mötte de andra i stan och sedan körde vi mot Grundsund som som sagt ligger 12 mil härifrån. Stämningen var god, M's killar hungriga, så de stannade på vägen för hamburgare. Vår bil fortsatte. När jag hade kanske två mil kvar, ringde mobilen:
"Hej, kan du komma, vi har krockat!"
Jag trodde de skojade, men så var det inte. Vände och åkte tillbaka ett par mil, och hittade min kompis vid en korsning med hela sidan på bilen intryckt. Som tur var blev det inga personskador, och bilen gick att köra. Så vi fortsatte rejält försenade.
Väl på plats, fick vi inte mycket stöd, utan 20 min efter ankomst blåstes matchen igång. Killarna var nog lite påverkade, och eftersom laget inte var det ordinare blev det ganska rörigt. Första perioden förlorades klart, andra tog vi över. Och så hände nästa olycka. En motståndare sprang rakt på vår målvakt, motståndarens knä träffade J's arm precis under armbågen och sedan hade vi en målvakt som låg och vred sig av smärtor. Grundsunds uppträdande ska vi inte prata högt om - ingen ursäkt till J, inget erbjudande om hjälp, bara någon ur publiken som tyckte att vi skulle ta periodpaus i förtid, för då sparades tid.. Hur tänker de?? Ingen hjälp med sjukvård - en i publiken frågade om de skulle ringa läkarbilen efter fem minuter, och det tackade vi tacksamt ja till. Det var uppenbart att det stod illa till med J's arm och kunde vi få en läkare att titta på det hade det ju varit bra. Kanske bistå med smärstillande - det är ju 12 mil hem också..
Efter ytterligare tio minuter visade sig samma dam igen  och sa att det inte kommer någon läkare. Ok, ambulans? Nja, de hade ju inte ringt för de visste inte vart de skulle ringa. De var bekymrade för att det nog skulle ta en halvtimme innan ambulansen kommer, och då skulle ju matchen vara slut. De hade suttit på läktaren och pratat om det.. Eh, ok? Trodde inte mina öron, och det gjorde inte J heller. Han hojtade att de skulle inte bry sig, vi löser det. Fast inte med de orden, kanske.. ;)
Jag fick fram några stackars Panodil, och de hjälpte nog inte mycket. Sedan körde ett par killar honom mot Göteborg. Sist jag hörde något var de på Kungälvs Lasarett, och rapporten säger troligt armbrott, och det visste vi ju nästan.. :/
Nu hoppas jag bara att det är ett "enkelt" armbrott, så det inte behövs operation.

Ja, just det. Det var ca 15 i publiken. Storpublik alltså.

Så med andra ord.

En skithelg

onsdag 26 oktober 2011

Min otursfågel..

Fick skrämselhicka inatt när mobilen ringde 02.45, och det stod "Linda" på displayen. Hon började med att "Nu ska du inte bli orolig, mamma" - självklart stannade nästan hjärta!
Men jag tror att det inte var så illa iaf. Hennes fot hade svullnat upp till mer än dubbel storlek, på kvällen. Hotellet hon bor på verkar vara väldigt bra, det finns tillgång till läkare dygnet runt verkar det som. Hon hade fått träffa honom, och resultatet blev att hon fått ngt slags insektsbett. En spruta med vad hon fattat innehöll antihistamin och tabletter med antihistamin och antiinflammatorisk verkan fick hon, och så ska hon tillbaka kl 12.00 idag..
Har pratat med If, och de talade om hur hon ska göra. De är väldigt bra att ha att göra med när det händer något!

Så nu är det lugnt igen, men tycker lite synd om dottern - nu kan de nog inte ge sig iväg på heldagutflykten de bestämt sig för. Tackolov har de väldigt roligt på hotellet, de har ju lärt känna folk där sedan tidigare

Annars, ja vår plånbok blir tommare och tommare, nu får man leta djupt efter slantarna. I förra veckan gick avgassystemet sönder, så jag fick köra in bilen på verkstad. Det två sista bitarna fick bytas, och så fick jag reda på att det var trasigt framför katalysatorn också. Men det kunde bilmekanikerna fixa, så igår var jag där igen. Massor av pengar bara fladdrar i väg.. :(
Men jag kan varmt rekommendera bilverkstaden, HåGe Avgassystem! Fick snabbt tid, kostnadförslagen stämde på kronan båda gångerna och bilen fungerar alldeles utmärkt igen.

Nu är det dax för kaffe och frukost..

söndag 23 oktober 2011

Fortfarande väldigt nöjd

Trots en värdelös coach lyckades killarna som spelade Hres2 vinna mot Ale igår med 9 - 1, gott! I morse satt coachen på läktaren och tittade på JAS-killarna som vann sin match mot Älvstranden med 7-1.
När middagen intogs i hemmasoffan fick den numera avsatta coachen (är bättre på lagledarjobbet!) reda på att säsongens första förlust kom i Div 5 matchen mot Lerum. Tråkigt, men en förlust med uddamålet är inget att hänga läpp för, vi tar dem nästa gång..
Och för den som inte förstod, jag avsatte mig själv - killarna är goa nog att inte klaga en sekund på mig. Och det visar deras storhet - jag är verkligen urdålig på att coacha innebandy.. :)

Mycket innebandy i helgen, alltså. Thomas var nog inte ledsen, han har fått äga tv'n som bara visat fotboll och hockey. En del packning och resnerver har också figurerat - Linda och hennes kompis åker till Egypten i morgon bitti, och jag ska köra dem till Landvetter. Klockan ringer halv fem, så det blir ingen sen kväll..

Ha det gott

fredag 21 oktober 2011

Lite nöjd

Eller ja, väldigt nöjd och mycket stolt är väl mer rätt!
Har ju fyra lag i serie just nu i Frölunda IBK herr: Div 2, Div 5, Hres2 och JAS (JuniorAllSvenskan) och vi har vunnit alla matcherna så här långt. Väldigt tidigt i säsongen ännu, men vi har spelat 4 matcher i Div2, två i Div5, tre i Hres2 och en i JASen så det känns väldigt skönt. Nu har jag två matcher i helgen att ta itu med, hoppas det går vägen då också

Annars rullar det på. Thomas jobbar efter influensan, men ingen av oss riktigt ok ännu. Väldigt trötta, men det blir sakta bättre.
Daniel tränar och jobbar som vanligt, och Linda åker till Egypten på måndag, härligt! :) För henne, alltså - bäst att förtydliga för hon hugger snabbt.. ;)

Nu är det dax för hundpromenad!

torsdag 20 oktober 2011

Mys i soffan

Jag älskar mina hundar väldigt mycket!
Fast just nu har de varit ute och är kalla & fuktiga
Och alla fyra vill ligga nääära i soffan
Och luktar urk

Då älskar jag dem... nog lika mycket iaf...
Kanske...

Kram :)

tisdag 18 oktober 2011

Hm..

Upptäckte nyss att länken jag lade in från Expressen kopplade min blogg till deras sida, vilket gör att mitt inlägg igår kväll blev mer offentligt än vad jag förväntade mig..

Och då uppstår naturligtvis genast dilemmat med anonyma kommentarer, som jag personligen tycker är väldigt oartigt mot den vars blogg man kommenterar. Jag har varit förskonad från sådant eftersom min blogg varken är intressant eller speciellt provokativ. Den är ju mest för de närmast sörjande och mig själv.
Men jag har bloggande vänner som ständigt råkar ut för det här. Många gånger är det helt ok  men ofta är det elaka, illasinnade, fördomsfulla eller rent dumma kommentarer som är skrivna av människor som jag tror antingen är för fega för att stå för vad de skriver, eller också bara är ute för att jäklas och provocera.

Eftersom det här är min egen fristad, med familj och vänner som ev läser, tar jag mig friheten att plocka bort de anonyma kommentarerna, framförallt de som kan uppfattas som sårande, som förtal eller bara allmänt elaka.
Och är det någon som inte gillar det, finns det många andra bloggar att läsa

Fot i ändan eller kram i regnet - vilket väljer du själv!  :)

Skäms! Nu får det vara nog!

Jag brukar sällan kommentera tidningartiklar och politik på bloggen, men ibland måste man på något sätt visa att: Nu räcker det! Var tog empatin och känslan för rätt och fel vägen i det här landet, iaf när det gäller myndigheter, politiker och tjänstemän?

Att utvisa en gammal, sjuk, dement och nästan blind kvinna till Ukraina bara för att man kan?  För jag hittar ingen anledning äver huvudtaget till varför en 91-årig kvinna, med all släkt i Sverige ska utvisas?
http://www.expressen.se/nyheter/1.2594454/ganna-91-tvingas-tillbaka-till-ukraina
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13795626.ab

Vad i herrans namn är det för människor som tar sådana beslut? Och vad är det för människor som skriver lagar som är så omänskliga?

Jag känner inte igen mitt land. Sverige avvisar barn, sjuka och gamla som vi om vi slängde dem på soptippen.
Vi låter gamla och sjuka vanvårdas på sjukhus och sjukhem. Vi låter arbetslösa unga jobba heltid i fyra månader som "praktikanter" för 3000:- i månaden - arbetsgivaren får nästan det dubbla.. Vi tar ifrån svårt sjuka människor sin inkomst. Men politiker och tjänstemän får pengar till utredningar om utredningar, gratis resor, fina pensionsförsäkringar, dubbelt boende, förutom då de höga lönerna.Vi har riksdagspolitiker som får bostadsbidrag trots att de tjänar 54 500 kr/mån plus allsköns tillägg.
Herr Juholt tjänar nästan tre gånger så mycket och har inte råd att betala hyran utan bidrag.. Han som pratar om rättvisa, jämlikhet osv och ska stå för socialdemokratiska värden?! Och nu ska han ut och göra avbön - på skattebetalarnas bekostnad.

Nej, fy sjutton för lismande, skenheliga människor som gömmer sig bakom lagtexterna.. Gemensamt för de här människorna är att de alltid kan tala om vad de inte kan göra, men sällan eller aldrig talar om vad de kan göra.

Mycket snack och liten verkstad, säger vi i Göteborg...

söndag 9 oktober 2011

Oj..

Det var visst ett tag sedan! Har inte riktigt orkat skriva, infektionerna tog ordentligt. Men börjar bli bättre äntligen. Tråkigt nog smittade jag Thomas, så han är sjuk sedan över en vecka i hög feber och hosta. Nu hoppas jag bara att han inte skickar skräpet i retur..

Annars har det gått mest i innebandyns tecken. Det är ju full rulle i vanliga fall när säsongen börjar - i år har det varit helt tokigt eftersom jag kom efter i starten. Det blev alldeles för mycket jobb med Björnslaget och den är tanten har ju begränsad ork. Så det blev att lägga planeringen för serierna åt sidan, vilket straffar sig nu.
När vi dessutom inte har en organisation värd namnet blir ju inte saker och ting bättre. Har haft ett par ordentliga utbrott senaste veckan, och till min stora förvåning verkar det ge resultat! Får se hur det blir när de ser att jag lugnat ner mig.. ;)

Men seriematcherna har börjat grymt bra! 2 av 2 matcher vunna i div 2, likadant i H reserven 2 av 2 vunna. Juniorerna i Juniorallsvenskan vann sin första match idag och div 5 vann sin match i söndags. I morgon ska de spela sin andra, och jag tror att de ska fixa sin andra seger då :) Tror aldrig vi har börjat en säsong så starkt, så det ska bli spännande att följa fortsättningen. Ni kan väl förstå att det är enormt att få vara lagledare för de här killarna!

Att sedan Frölunda Indians vann över Djurgården idag och Andersen tog sin 5:e (!!) nolla är ju liksom bara grädden på moset. Serieledningen återtagen, vilka mer än vi inbitna fans hade trott det?

Linda har nervösa dagar nu. Vad det gäller säger jag när vi vet, men går det vägen vet jag vem som kommer vara den lyckligaste 21åring som skådats. Om ett par veckor åker hon och bästa kompisen till Egypten igen, det behöver de båda två.
Hon har dessutom fått en läkare som verkar bry sig, och utreder henne från grunden. Äntligen tas det prover som faktiskt är relevanta, och det visar sig också på resultaten. Även om det inte är roligt att värdena inte är bra, är det ju ändå ett steg på vägen till en diagnos - till..
Så nu är hon gladare igen, mycket gladare. Och hennes mamma också förstås.

Daniel sliter på med träningar, matcher och jobb. Det verkar som han trivs bra på Parken, skönt är ju det. Inte lätt att få jobb, så han är nöjd. Det blir allt emellan 2 - 4 pass i veckan, och nu börjar han få en och annan eftermiddag också, inte bara nattpass. Tydligen är det ett fall framåt, gott!

Nu ska den här skruttiga damen krypa till sängs. Har varit ute och tittat efter stjärnfallet som skulle komma i kväll, men det har lyst med sin frånvaro.

Tänker i kväll lite extra på min lillasyster A, som i dagarna fick besked om att en god vän fick ge upp slaget mot cancern. Skitsjukdom..

Sov gott o Kram