Sopar ut 2019

En summering av året som gått blir både väldigt glad och otroligt ledsam.

Året började med att vi fick reda på att Maya skulle flytta in hos oss. Denna från början pyttelilla dam, har växt till sig till en stor, härlig busetjej som tröttar ut sin storasyster helt. Hade det inte varit för att Ella är lite finurligare än bulldozern Maya, hade hon fått sig en och annan resa. Nu lurar hon elegant sin lillasyster - och läxar upp henne ordentligt mellan varven. Bra säger vi som annars hade fått en och annan öm hälsena.. 😁

Då var hon liten, bara 6 veckor, vår älskade marodör Maya som flyttade hem

till oss i maj. Otroligt snäll, älskar att snutta på min tumme

och tugga på det mesta hon kan hitta. 

Killarna i innebandy, IK Zeniths A-lag är ju en annan ljuspunkt.

De är det goaste gänget jag haft äran att vara en del av, så roliga, duktiga

engagerade och vansinnigt snälla & omtänksamma

Vi vann Göteborg Cup, trots att jag var coach.

De säger det mesta om hur bra de faktiskt är.. 😉

Sedan kom de tråkiga nyheterna slag i slag.

I juni förlorade vi Citrus mycket hastigt.

Vår älskade lilla velepinne som alltid ville så väl,

alltid skulle hålla ordning på ortens oförskämda hanar

och som avgudade sin husse

I december var det så dags att säga adjö till hennes mamma Ditte

En liten, älskvärd, kärleksfull tjej som alltid ville vara till lags,

även om hon helst gick sin egen väg och helst höll sig i bakgrunden

Hon blev 15 år och 4 månader, och var den allra första valp 

jag tillsammans med Marianne hjälpte till världen

 

 Citrus till vänster och Ditte

Citrus och Ditte på sommarens favoritplats,

fåtöljen i bersån där de hade full koll på allt.

´

Under hösten kom sedan nästa sorgebud

Anneli's älskade kamrat Älva blev orkade inte mer

utan fick somna in. Denna otroligt snälla tjej,

som älskade sin matte så mycket och var en underbar hund

Och det var tyvärr inte slut med tråkigheter.

Marianne's underbara lilla Kola fick också hon somna in.

Lilla påhittiga Kola, så lik mamma Dippen, alltid med en räv bakom varje öra, minst.
Bilden visar precis hur Kola var, vänlig, kelen och med en lustig, pillemarisk blick

Men vi har ju de här raringarna kvar

Ella och Maya, så härliga, så olika och så otroligt rara

Vi har  också Kiara och Melvin, Lindas småttingar.

Små till växten men stora i själ och hjärta

 Och så Mia, stora Mia som väger typ 50 kilo, 

men som tror att hon är lika liten som Kiara, 2 kg -

Iaf när hon vill gosa i knä't..

En vänlig jätte, så väldigt snäll och champion i rallylydnad. 

Här ligger vi och väntar på nästa familjemedlem som nog kommer under året. 

Anneli letar nämligen efter en ny vän. När det blir och vem, det får tiden utvisa

Och så har jag ju mina älskade, älskade barn

Linda, som har haft en förfärligt svår höst med sina sjukdomar, kämpar ändå på.

Hon har varit otroligt fantastisk, och gått ner nästan 30 kg på 6 månader, 

trots att hon ju inte kan röra sig mycket. Och trots att sjukdomarna nästan

vann över henne i höstas och Försäkringskassan gör sitt bästa för att knäcka henne, är hon nu bättre.

Att jag är tokstolt över min krigarprinsessa är nog en underdrift. Hon ger aldrig upp. 

På sensommaren träffade hon en fin kille som nu är hennes pojkvän, 

så jag hoppas och tror att livet ska bli lättare för henne nästa år

Den här stilige unge mannen är min son.

Daniel som jag också är så oerhört stolt över, som hittar sin väg

och vågar slå in på den. Han kom in på sin barndomsdröm,

polisutbildningen, men vågade ändå ta språnget i en helt annan riktning

när han kom in på en IT-säkerhets yrkesutbildning

Hans Karin pluggar, jobbar och tillsammans med Daniel

har de nu så smått börjat renovera i Karins föräldrahem, som de köper in sig i

Ett underbart hus, stort och fint.

Och så den här.
Min stora vinstlott i livet (förutom ongarna då), min bättre hälft.
Tänkare, inte de stora ordens och gesternas man.
Han som alltid finns när jag behöver, 
ger mig styrka och trygghet

Nu tar vi emot det nya året 2020

Jag tror att det kommer att bli ett fantastiskt år

ME-forskningen kommer att hitta rätt

Försäkringskassan, politiker och Riksdagen kommer

äntligen förstå att även kroniskt sjuka/skadade funktionshindrade

har samma rätt till ett drägligt liv som alla andra.

Jag hoppas också att det hat, förakt, våld och hot som spritt sig i samhället

kommer att vända, att folk vaknar och förstår att vi vinner så oändligt mycket mer 

på att vara snälla, hjälpa varandra och vara vänliga mot våra medmänniskor

Jag hoppas och tror att det blir så.

GOTT NYTT ÅR 2020!! 💖

Schwosh..

Attans så snabbt julen försvann!

Jag har handlat, planerat och handlat igen.

Och städat lite.

Väldigt lite..

Thomas har fixat i källaren, murat, putsat och målat i "rummet" och målat en del av källargolven. Det blev jättefint!

Lagat mat i långa banor, inte bara julmat utan gulasch, kalops och köttfärssås också för att Thomas ska kunna ha mat med sig till jobbet.

Revben och köttbullar i två omgångar, för vi tjuvsmakade för mycket.. 😉

Jansons Frestelse till två middagar, Marianne fixade den stora till julafton, och den var väldigt god!

Linda gjorde Rocky Road, kan inte leva utan den och en julcheesecake som vi får äta på nyår, för vi orkade inte äta den..

Mamma fixade hemgjord brun- och rödkål, det är sååå gott.

Och så julens absoluta måste: riktig skånsk sillsallad. Ingen kan göra den så perfekt som min Mamma! Kan inte komma ihåg en enda jul utan den, det funkar bara inte.

Och så Thomas hemfixade julskinka.

Vilket började med katastrof och slutade väldigt gott..

Den första skinkan var något av det vidrigaste vi varit med om. Den såg jättefin ut, 5,5 kg, stor och jämn och fräsch. När Thomas tog ut det, ramlade den isär i småbitar, det var en vidrig, sliskigt brun vätska och fettet rann som någon slags klister.. Den smakade inte ruttet utan bara vidrigt otäckt. VI vet inte vad som var fel på den men, det blev en snabbresa till ICA Maxi där Viktoria fixade så jag fick två nya, mindre skinkor och lite annat smått o gott.

Thomas fixade den nya skinkan och det blev helt perfekt, så skönt!

En omgång köttbullar

Håller koll på Fräntorp

Julbordet på julafton anno 2019

De två dagarna innan blev det buffé,

då hade vi ingen hungrig, helt unnderbar 

bullmastiff vid namn Mia med oss. 😉

Granen, så jag älskar när den står i sitt hörn.

Det känns så varmt och mysigt.

På söndagen den 22 kom älskade svärmor Mona hit på det första julfirandet. Vi hade en jättemysig, lugn kväll. Lyckades komma ihåg att ta en bild - glömde det resten av helgen förstås som vanligt..

Den 23e kom Daniel, Karin, Linda och Lindas pojkvän Martin på traditionell uppesittarkväll. Det var första gången vi träffade Martin och det var verkligen ett trevligt möte! Precis som resten av kvällen förstås, mat, Bingolotto till killarnas förtvivlan och massa skratt och godis.

Och så på julafton hämtade jag Mamma och Anneli i Varberg, När vi kom hem, hade Linda kommit och börjat koka potatis, fixa ugn och annat, Marianne kom med Jansons Frestelse och sedan var julafton igång. Jättemysigt förstås.

Linda åkte iväg efter ett par timmar för att träffa Daniel, Karin och pappans släkt i Mölndal. På kvällen körde jag hem varbergarna igen.

Tråkigt nog kraschade Thomas i en rejäl förkylning som vuxit sig starkare den senaste veckan. Han fick sjukskriva sig och och åka hem från jobbet i måndags, och tillbringade hela julafton i sängen. Satt uppe när jag kom hem från Varberg igår kväll, men mår inget vidare. Har inte orkat upp idag, vi får se hur det blir ikväll.

Snabbvisit i Helsingborg till Pappa och Elisabeth, innebandymatch och all julplanering - det hör liksom till och det är så roligt. 

Nu kommer det bli vila, ingen matlagning på flera dagar. Vi har en hel del kvar, och kan bara ta det lugnt.
Kroppen är trött, jättetrött, men det är det värt när det handlar om människor och saker man älskar.

Ha en riktigt skön fortsättning på helgen! 💝

Julematen

Igår åkte köttfärs, tre stekpannor och köttbullerullarhänderna fram, det tråkigaste med hela julen skulle fixas.

Jag är ju ingen storfräsare på det där med matlagning.
Är faktiskt skitdålig på det, har dålig fantasi och obefintliga kunskaper.
Lägg till att jag dessutom råkar ut för det ena tokiga missödet efter det andra, så förstår ni att det inte är min favoritsysselsättning precis.
Därför gör jag för det mesta stora satser, typ 10-15 portioner av varje rätt och stoppar in i frysarna. Lika orolig varje gång, för man vet ju aldrig om det är ätbart.
Det är ständiga blodviten för jag skär mig i fingrarna, Thomas vill att jag ska ha vassare knivar för han tror att skär mig för att knivarna är slöa - men det törs jag inte. Jag är rädd om mina fingrar och vill gärna har dem kvar.. För jag vet att det är dålig motorik och darriga händer som ställer till det.. 🙈😊
Jag tappar salt och/eller pepparkaret i en gryta med 7 liter köttfärssås, självklart har jag inte skruvat åt locken. Sist var det god kalops som helt plötsligt fick redas till skånsk kalops för jag hade saltat två gånger - ordentligt. Trots att jag faktiskt redan provsmakat den. Galopperande teflonhjärna tror jag att jag lider av förutom fippliga fingrar. Himla kul var det inte, för det var sisådär 15 portioner. Men med grädde så räddades den  - igen.
För på något sätt brukar det fixa sig i slutändan. 😂
Sönderkokta potatisar, eller halvråa, brända köttbitar, ûberstark chili con carne, ännu starkare kycklingcurry och en lasagne som har mer vitlök än ostsås..
Listan kan bli väldigt lång.
Men jag har en fantastisk familj, som för det mesta äter upp maten - och är snälla och påstår att det smakade bra.
Och lite spänning i tillvaron ska visst vara bra har jag hört.

Hursomhelst.
Igår har jag rullade 204 köttbullar, och som tur är blev det ätbara.
Idag var det nästan mormors-känsla, de var änna gôrgoa att äta kylskåpskalla. (För er som inte vet - min mormor gjorde världens goaste köttbullar och hade alltid en skål i kylen som jag och min ene morbror alltid slogs om 😍)
Thomas och hundarna gillade dem också. Och Linda. Så idag åkte de in i frysen, de 170 som är kvar. De får ju inte ta slut före jul. 😀

En annan sak jag har lite, lite problem med när det gäller matlagning inför kalas är att jag aldrig tror att jag har tillräcklig. För det mesta brukar det bli ganska mycket över, men man vet ju aldrig..
Så just nu sitter jag och funderar över om de räcker till tre julmiddagar?
Kanske ska jag göra en sats köttbullar till?
Eller en halv iaf...?

Funderar ett tag till..

Nu så

Äntligen!
Nu är julen framplockad, och det känns genast både ljusare och varmare.
Nu får granen stå en månad, gardiner, ljus och slingor både ute och inne lite längre.
Även om vi har slutat dela julklappar, är julen nog det bästa som finns!

Vi får se hur länge bocken under granen och

de röda kulorna får vara ifred...

..Maya började redan igår att undersöka bocken 

lite väl noggrant, svansen är inte riktigt som förr..  😂

Lång vecka

Det har varit en vecka som känts både lång, tung och ledsam men ändå med ljuspunkter.
Ni kommer känner mig vet att jag är den ständiga optimisten och alltid, nästan iaf, försöker hitta något som varit bra varje dag.
Det har gjort att jag orkat igenom det som hänt genom livet, med förståndet någorlunda intakt.. 😉
Den här veckan också.

Saknaden efter Ditte är kompakt, och har dessutom lyft upp sorgen efter Citrus, och det faktum att Kola och Älva också är borta.
Men det har funkat förstås, även om jag natten till igår kom hela vägen ner för trappan, innan jag kom på att hon inte var kvarglömd ute i trädgården. Jag drömde bara.

Samtal med den nya HL på FK angående Lindas sjukersättning. Ett mycket långt samtal, som började med frustration och slutade med en tacksam känsla av hopp. HL är mycket engagerad, och försöker verkligen hitta en lösning. Chansen är förmodligen mikroskopisk men den finns.
Också samtal med If's HL som också var mycket givande, även om början inte kändes något vidare.
Även här finns det chans att allt ska lösa sig, i sinom tid.

Möte med lagkaptener och ledarstaben i tisdags. Många tankar, och det ska bli spännande vad framtiden för med sig. Nu har vi tre veckors speluppehåll, sedan match helgen före jul och efter det vila igen till andra veckan i januari. Ganska skönt för en gammal lagledare, och förmodligen väldigt skönt för många av killarna som dragits med småskador, stora skador och diverse sjukdomar.

Vi har satt upp nya ljusslingor runt hela tomten, och det blev jättefint. Inomhus har julpynt, adventsstakar och julgardiner kommit upp. Det känns genast så mycket varmare och mysigare. Älskar det!

Nu ska resten av året bli lugnt, skönt och fyllt med avkoppling, skratt och kramar.
Det har jag bestämt.

Jag är så tacksam för de här två!

Prinsessan Ella och Marodören Maya,

båda två så fulla av kärlek, gos och mys.

Även om de är kompletta motsatser förövrigt,

både till kropp och själ. 💗

Älskade, älskade lilla Ditte

I dag kom den tunga dagen som Thomas och jag skjutit på, fasat för, men också vetat att den var nära.

I dag fick vår älskade Ditte somna in.

Ditte har vi älskat, högt och rent.
En underbar liten fyrkantig tjej, både till kropp och själ.
Hon har varit den där lilla Damen som gärna hållit sig lite bakom de andra, lite försynt vid första ögonkastet - men man kunde inte ha mer fel. Hon kunde också verka lite enfaldig ibland - men åh, så fel det var!

Citrus & Ditte

Hon var en liten Dam med järnvilja, hon har alltid vetat vad hon vill, eller inte vill.
Våran lite tjuriga, envisa gosetjej.
Alltid först när maten serverades -man kunde ställa klockan efter hennes mage.
Alltid först när det vankades godis.
Alltid först när Frölunda gjorde mål - det betydde mariekex!
Också alltid först med att äta allt äckligt man kunde tänka sig i skogen..

Ditte, en dag gammal

7 veckor, och en liten bushund

7 veckor och älskar att klättra på väskor, i bokhyllor
och allt annat man kan komma upp på

Hon var speciell för oss på många sätt, inte minst för sitt lite introverta sätt.
Men hon var också vår allra första valp, en kull valpar Marianne och jag bestämde oss för att ta efter Fred och Dippen. Deras uppfödare hade en idé om att ta valpar efter dessa två, och vi gjorde det lite för att hedra deras minne - de dog i en trafikolycka Midsommarafton 2003.
Vår allra första valp som Marianne och jag hjälpte till världen tillsammans, exakt på dagen 15 år och 4 månader sedan.
Hon var först ut, och jag förälskade mig i henne från dag ett.
Jag har aldrig kunnat välja valpar efter utseende, utan det har alltid varit den där känslan "åh, lilla du, dig älskar jag" Helt tokigt, men varje hund som flyttat hit, varje valp jag valt har varit likadan.
Det har alltid varit känslan.
Och vi älskade vår tjej

Sov gott, älskade lilla raggsocka!
Jag tänker att du nu är med alla våra andra älsklingar: föräldrarna Fred & Dippen, dottern Citrus, Ginny, Cola, Älva och de andra.

Vi saknar dig redan så mycket!

Lite glest

Har inte haft riktigt orken att skriva på ett tag.
Perioden med Lindas försämring tog ganska hårt också på mig, och även om oron nu släppt tar det nog ett tag innan jag får tillbaka styrkan..
Vi har det lite tungt här just nu, och då försvinner lusten att skriva. Kommer att berätta lite mer om ett tag, men ingen oro. Vi är ok!

Hade tänkt att "fixa julen" ikväll, men fastnade i telefonen, det blev flera fina samtal men nära och kära. Tänk så skönt det kan vara att bara prata bort en stund!
Julen får jag fixa på söndag, i morgon är det match! 😀

Källkritik och sanningshalt

Det var ju ett stolleryck runt Apotekarnes nya must för ett tag sedan, Vintermust.

Vissa fick för sig att nu gick skam på torra land, nu stjäl "de där" vår julmust. 
Men det var en helt ny produkt, med nytt recept, så stormen dog ut och en del drog sig undan i tysthet.

Häromdagen var det Rusta som säljer en kyrka utan kors på tornet.

Inte så himla konstigt, hur många kyrkor i Sverige har kors på tornet?

Men stormen drog igång förstås - för en kundtjänstmedarbetare hade "killgissat" och påstod att det var för att att flyktingarna/invandrarna/muslimerna inte skulle känna sig utanför.

Det visade sig vara helt fel, inköparna hade inte en tanke på något kors när de beställde ordern..

Mao - inte muslimernas fel den här gången heller.

Nu är det dax igen.

Nu har några stycken "upptäckt" att julens fester inte får kallas julfest längre - 
IKEA har döpt om julfest till "Vinterfest"!!!

Ve och fasa, HUR kan de?!?!?

En titt på hemsidan gav svaret.

IKEA har döpt sin senaste kollektion julgrejor, bla ljus, lite pynt och annat till Vinterfest.

Inget annat.

De säljer fortfarande julgrejor, hela butikerna är julpyntade med tomtar, nissar, granar, kransar - de serverar julbord och firar jul.

Med julfester.

Undrar när några stycken ska lära sig att det finns en agenda bakom olika tidningars/mediers vinklingar? Politiska och framförallt ekonomiska - ju fler klick, ju fler länkningar, ju fler delningar - desto bättre reklampengar.

Källkritik är inte bara att kolla länken, det handlar också om att kolla sanningshalten.

Det går sådär

Det där med att fotografera hundarna är inte så himla lätt.
Iaf inte för mig.
Har försökt i flera dagar, och de som känner mig, vet att jag aldrig tar bara en bild.
Det blir många, jättemånga.
Och då borde ju någon bli bra.
Men ni förstår - det där med att kombinera aldrig stillasittande (iaf när de är vakna!) västgötaspetsar, ständigt sovande mycket gammal cairnterrierdam och darriga händer det funkar liksom inte riktigt...

                                                     

Helt hopplöst och jg förstår att Maya ser något frågande ut!

Ditte tycker nog mest att jag är jobbig..

Hade fler bilder, många fler - men jag lyckades inte

få dem hamna på rätt ställe i inlägget.. 😂

ME-vård saknas

Linda har ju drabbats av flera kroniska sjukdomar, den ena besvärligare än den andra.
Den som påverkar henne mest och värst är utan tvekan ME.
Den ger henne värk, ansträngningsutlöst utmattning, migränliknande huvudvärk, ständig trötthet, motoriska problem och många andra svåra symptom.
Ni som känner oss eller följt mig ett tag, vet ju också hur kampen mot Försäkringskassan går vidare.

Vården för de ME-sjuka är helt under all kritik, den existerar nästan inte - utanför Stockholm, som har landets enda två specialiserade, landstingsanslutna kliniker. Norr och söder om Stockholm finns inte en enda landstingsansluten specialistläkare - inte en enda.
Det finns några få privata läkare, men den kostnaden har de flesta sjuka inte råd med. Inte nog med att de är sjuka - många lever med aktivitet/sjukersättning på garantinivå, låg sjukpenning eller blir helt utförsäkrade. De har svårt att få ihop ekonomin för att betala bostad, mat och mediciner - pengarna räcker inte till privatläkararvoden.

Det har nu startats en kampanj med namninsamling som heter "ME-vård saknas" Från början gällde den Västernorrland, men omfattar nu hela Sverige.

Klicka in på länken #MEvårdsaknas och skriv på du också. Första omgången namn lämnas in till regiringens socialutskott i morgon, torsdag, men kampanjen fortsätter sedan.

Gör det för Linda's och alla andra ME-sjuka (och deras anhöriga) som kämpar så hårt för att helt enkelt överleva.

Äntligen

Nu har Linda äntligen börjat återhämta sig igen.
Hon kan äta och behålla maten, har orkat ta sig ut några gånger för att handla och tom åkt med till Varberg för däckbyte och en fika hos min mamma. Hon orkar äntligen ta pyttekorta promenader med hundarna så hon kan ha dem hemma, de betyder ju enormt mycket.
Gastroskopin har hon fått flytta, men de andra undersökningarna är klara. Det är hyfsat positiva svar så här långt. Det verkar också som ME'n varit snäll den här gången och bestämt sig för att inte hamna i ett permanent försämring och det är jag så oändligt tacksam för. Den är svår nog som den är innan.

Jag är också väldigt lättad över att Thomas & min eländiga infektion med hosta, huvudvärk och en grym trötthet nästan helt gått tillbaka. Vi är fortfarande väldigt trötta, men det kan ju delvis bero på bytet till vintertid. Det är lika jobbigt varje år, och det tar minst en månad innan min kropp ställt in sig.
Eftersom Thomas bara jobbar nätter och sover på dagarna, får han just nu kanske en timme dagsljus, och den timmen krymper fort, det påverkar säkert också.

Annars är det bra.
På lördag styr laget och jag mot Malmö på vår första av fem långväga bortamatcher. Bussen går vid halv nio, och jag lär knappast vara hemma före halv tio- Det lär bli en spännande och jobbig dag! Eftersom jag alltid tror på mina gubbar, kommer vi hem med tre nya, fina poäng.
Men rolig vi har alltid roligt på våra resor.
Sedan lär jag ju få ligga platt några dagar, men det är det värt. Tror jag .. 😏

Älskar innebandy

I dag sitter jag hes och lite rådbråkad hemma i soffan.
Har just ätit middag, och vi slöar framför tv'n, väldigt skönt.

Igår spelade vi den där matchen som betydde så oerhört mycket, mot ett lag som som vi har haft väldigt svårt med.
Vi mötte Vara borta, och på pappret skulle det nog käka upp oss. Men jag har en stor tillit till mina killar och vet att de oftast är bäst när vi är underskattade.
Och så blev det igår också. Vår junismålvakt fick spela sin första seriematch, och gjorde det väldigt bra. Laget ställde upp och täckte skott som aldrig förr, jag hojtade och tjoade så rösten gick i falsett efter halva matchen.
Men vi vann med 8-11, vilken skön revansch från plattmatchen vi gjorde i våras.
Älskar verkligen mitt lag, de är riktiga krigare.

Finaste Pappa

Igår fyllde denna stilige man år.

Grattis Pappa! 💖

Här är Pappa och Elisabeth på Teneriffa för ett par år sedan

Han är min Pappa, och när jag jag växte upp sa alla att vi var så lika.

Jag kan verkligen inte förstå varför..  😉😍

Oväntad respons

Jag blev glad ikväll. Fick meddelande från en person som läst några kommentarer jag gjort på en blogg. Hon tyckte de var så väl formulerade och bra länkade att hon ville använde dem i sin undervisning. Gissa om jag blev både glad och stolt. 
Som extra bonus berättade hon att hon undervisar i vården och ville uppmärksamma ME.
Så självklart får hon använda min text!

Det handlar om detta:

Det finns en fd journalist som heter Elisabet Höglund, som har kommit ut med en bok om de sk Bjärredsmorden. Det handlar om de oerhört tragiska utökade självmorden i skånska Bjärred förra året. En pappa dödar sina två sjuka döttrar, sin fru och tar sedan livet av sig själv. Barnen hade båda två fått diagnosen ME, de var alltså mycket sjuka och hade beviljats hemundervisning med hjälp av skolan.
Vad som hände lär vi inte få veta, i princip hela förundersökningen med bla brev och annan dokumentation är sekretessbelagd - och så ska det vara. De kvarvarande anhöriga och vänner måste få vara ifred, det finns ingen anledning att gotta ner sig, och berätta hemska, sorgliga detaljer.
Jag tror de flesta normala, sunda människor delar min åsikt.

Men det gör inte E H. 
Det är en blandning av ett tafatt försök till skönlitterär beskrivning av hur polismännen hittar familjen, till en underlig "undersökning" som mest består av anklagelser mot kreti och pleti utan substans
Man blir ledsen,besviken och arg när man upptäcker att EH mest fokuserar på att kritisera anhöriga, grannar, polis, tjänstemän och andra för att inte vilja svara på hennes ytterst närgångna frågor - och att hon blir förgrymmad för att bla läkare inte vill bryta tystnadsplikten, att utdrag av den sekretessbelagda förundersökningen är just sekretessbelagd.
Hon beskriver en sjukdom helt felaktigt - det finns massor av fakta, forskning och vetenskaplig information att få väldigt enkelt - stället väljer hon att intervjua en person som inte har någon kunskap alls.
Hon spekulerar vilt utan att ha fakta om någonting mer än vad som redan stått i tidningarna, vilket gör att boken framstår som ett mycket osmakligt sätt att tjäna några kronor.

Sista halvan boken är en fruktansvärd läsning om andra mord där en förälder dödat sina barn och ibland partner. Men de har ingen likhet med Bjärred, utan där handlar det om regelrätta mord. Lika förfärliga, lika dåligt återberättade, bara en orgie i frossa av tragedier.

Varför E H skriver denna bok förstår nog bara hon själv. Kanske vill hon inte glömmas bort, kanske har hon en föreställning om att hon ska bli något hon aldrig blev i yrkeslivet.

Jag blir bara ledsen, arg och faktiskt äcklad när jag kämpade mig igenom boken - och nej, jag har inte köpt den utan läste den som e-bok på Nextory.

Jag läste den enbart för att jag var ombedd av några som jobbar hårt för ME-sjuka. De kände att de inte orkade själva. 

Så, ett gott råd, direkt från hjärtat: 

Köp den inte.

Höst

För ett par dagar sedan fanns det löv på träden, men nu ramlar de av fort. Det börjar bli mörkt, och på söndag är det vintertid igen.

Linda firade en vecka utan att få all mat i retur igår genom att äta lite köttfärslimpa med potatismos & brun sås som jag fixade i går. Av reaktionerna att döma, smakade det gott...
Så skönt! Nu får hon fortsätta med den ändrade medicineringen så hoppas vi att det funkar.
Idag på morgonen har hon varit på ultraljud av lever och buk, i morgon är reumatologen och nästa vecka gastroskopi.
Det är mycket att åka på när man i sjuk, ingen semester precis.
Ansökan för en ny vända sjukersättning är inlämnad, och ansökan om handikappstillstånd för bilen. Nu är det bar att fortsätta vänta, så får vi se.

Daniel & Karin pluggar, jobbar och har fullt upp som vanligt. De har det bra, och trivs - det är så skönt att veta. Nästa rum att renoveras får vänta ett tag, det tycker jag är klokt. De har en liten vana att ta på sig för mycket, de där två.

Nu ska jag packa ihop den här mackapären och åka till Tara, min goa tortyrmästare till tandhygienist. Världens vackraste, duktigaste och roligaste - men det är inte behagligt. Men hon håller min trilskande mun i fint skick, så det får ok. Lite jobbigare idag, eftersom jag fortfarande har hosta och är svullen i halsen - jag är "lättklökig" så vi får se hur det går. Får väl boka en ny tid om det inte funkar.
Måste komma ihåg att få antibiotika också, det måste jag ha när hon tar tandstenen så det inte kommer bakterier via blodet till höftproteserna.

Utsikten från trappan för tre dagar sedan...

..och idag.

Det vänder

Veckan har varit intensiv med många telefonsamtal med läkare och sköterskor.
Nu har Linda dubblat dosen Omeprazol, äter Novalucid och Samarin, och så bara skonkost.
Tex risgrynsgröt, välling, yoghurt, smörgås i mycket små portioner.
Ta i trä, men så här långt går det hyfsat, hon har fått behålla maten i snart två dygn.
Hoppas det fortsätter så. Illamåendet är fortfarande svårt, men kanske släpper det snart också.
Lite iaf.

Igår körde jag hem Kiar och Melvin, till både deras och Lindas glädje. Lite min också, för hon löper, och är den mest odrägligt flörtiga hund man kan tänka sig i tre veckor - sedan förvandlas hon till bitcharnas bitch.. 😂
Ve den stackare (Maya framförallt) som kommer för nära! Men det är några veckor kvar - än så länge är hon som ett rompedrag på framförallt Maya. Uppvaknandet kommer att blir hårt för min stackar valp.. 😄

Thomas har tråkigt nog drabbats av min hosta - som jag fortfarande inte är av med.
Vette sjutton vad vi fått för skit, det är ok en halv dag och sedan brakar det loss igen. Hoppas det släpper snart - och vi (jag!!) inte smittat Linda..

Vi fick ju förstås ställa in vår länge planerade Ullaredsutflykt, det får bli om en vecka eller två istället. Inte bara för Lindas sjukdom, men att hosta sig fram på Ullared är ju ingen hit. Men som sagt, det finns kkvar..
Så ikväll åker jag på träning igen, har inte varit där sedan matchen i lördags.
Det ska bli skönt med lite avkoppling.

Rosenrasande, ledsen och orolig.

Som ni vet har Lindas mage kraschat helt.
Sedan den 13 september har hon knappt fått i sig något utan att kräkas, antingen direkt eller också efter en timme.
Hon är förstås väldigt medtagen och svag. Hon har ju lite andra sjukdomar att kämpa med..

Hon och jag har tillsammans försökt att hitta på olika sätt att få i henne vätska och näring så hon iaf inte torkar ut helt. Det har varit skedvis med vätskeersättning, laktosfri drickyoghurt, vatten. Hon försöker få i sig smoothies med "snällt" innehåll som hon kämpar med i flera timmar, söt kvarg i små skedar. Hon försöker få i sig sina vitaminer och mediciner med blandat resultat.
Jag lagade fiskgratäng och passerad mild grönsakssoppa som hon fick i sig, små skedar åt gången, totalt en dl ungefär på ett par timmar.
I går gjorde jag gammeldags maizenavälling med äggula, hon fick i sig en halv dl - på hela dagen..

Sakta har hon blivit sämre, och så för två veckor sedan steg levervärdena oacceptabelt högt. Med lite laborerande med mediciner har det nu börjat gå ner igen, tack o lov.
Men hon kan fortfarande inte behålla något.
Och kraften, orken och glädjen försvinner sakta, lite mer för varje dag hon inte kan behålla näringen.

Förra helgen fick hon två lite vätska intravenöst på akuten på Östra Sjukhuset, det är det enda hon fått hjälp med. Ja, förutom av hennes fina läkare på VC då, som ju förståeligt nog har begränsade möjligheter. Hon har skickat remisser men det går trögt - ultraljud av buken ska göra nästa vecka, men remissen om gastroskopi har hon inte fått svar på ens ännu.

Lindas läkare har sagt att vi ska åka till akuten om hon börjar skaka och få kramp, vilket vi gjorde igår. De tog inte emot Linda, utan hänvisade till - VC. Att de samtidigt tog hand om en "svårt sjuk" ung man - han hade misstänkt halsfluss - gjorde mig något förargad. Minst sagt. För jourcentralen var ju fortfarande öppen.

Idag var vi tillbaka på VC, stackars J, Lindas läkare, blev väldigt irriterad. Hon skrev en mycket tydlig akutremiss till Sahlgrenska, där hon ville att de skulle göra en gastroskopi på Linda.
Hon kommer inte att vara glad i morgon.
Eftersom besöket blev helt obegripligt.

Akutläkaren kom in tre vändor till oss i undersökningsrummet, varje gång kom han med rekommendationer som redan var gjorda utan att det blivit bättre. Allt stod i pappren han hade i handen, som han uppenbarligen inte läst..
Först var det den obligatoriska: Drick vätskeersättning, teskedsvis, så vänder det. Jo men, det har Linda testat en månad. Ahaaa, jag få kolla lite, kommer strax.
Andra gången han kom in, hade han kommit på att VC skulle skriva remisser om gastroskopi bla. Jomen, det är ju det du har i handen. Hon vill att du ska göra det. Nopp, det går inte så han skulle ringa obesitatsläkaren, kommer strax
Tredje gången han kom in berättade han att Obesitas hade stängt (det hade jag kunnat berätta för honom eftersom klockan var efter halv fem) Så nu skulle Linda äta dubbel dos Omeprazol, så blir allt bra. När Linda påpekade att hon redan äter dubbel dos, svarade han: Jaha. Hm. Dubbla den då. Han tyckte också att hon skulle fortsätta försöka äta vätskeersättning med tesked.
Nu blev jag arg på riktigt, och ifrågasatte vad han håller på med. Han hade ju fått en remiss? Men så fungerar det tydligen inte, gastroskopi kan man inte göra så.
Han sa också att de minsann inte gör inneliggande undersökningar "för då tar hon sängen från någon med hjärtinfarkt"
Så nu hade han och någon annan läkare kommit på att de skickar en akut, högprioriterad remiss till - Obesitas, överviktsenheten så de får utreda henne vidare..

Jag undrar vad de på Obesitas kommer att säga i morgon? De var helt säkra på att akuten självklart gör en gastroskopi, för de tror att det möjligtvis kan var ett stopp från magsäcken ut till tarmarna.

Nu har Linda behövt hjälp, akut hjälp, i en månad.
Resultatet är sorgligt dåligt, både skrämmande och helt bedrövligt dåligt.
Är det så här vi ska ha det nu?

Finaste lilla Kola

Igår fick underbara lilla Kola somna in

Min syster Marianne's mysiga lilla tjej, så speciell, kärleksfull och rolig.

Hon hade kommit upp i åren och mådde inte bra.

En tjej som aldrig kunde får nog av gos och godis, och hade ett hjärta fyllt av oerhört mycket kärlek

Hon kommer att vara så saknad.. 

Tänker på er, Marianne & David!

Underbara Kola

Bilden har jag lånat av Marianne

Tuff vecka på annat sätt än tanken var

Att den här veckan skulle bli tuff, det visste jag ju sedan länge - men det handlade om innebandy 6 av 8 dagar och en resa till Ullared.
Men så blev Linda sämre, och fokuset hamnade ju självklart där. Nu är hon tack och lov förhoppningsvis något bättre, tack vare lite ändrad medicinering som nog kan hjälpa hennes stackars mage.
Och så blir jag förkyld. Ordentligt, och som vanligt sätter det sig i luftvägarna med hosta, ont i halsen och astma.
Skitans. Skräp. Också.
Men det vänder nog snabbt, är bara lite tjurig. Trodde ju att jag hade klarat mig från lagets sjukor, jag är nästan den ende som inte däckat sedan i augusti.

Nu får vi se hur resten av veckan blir.
Match i morgon, provtagning igen för Linda på torsdag.
Kanske blir det Ullared iaf, iaf om jag får tro min envisa dotter.
Och så ny match på lördag.

Vi får väl se hur det blir.

En lång dag

Det blev inte riktigt som jag tänkte idag.

Gick upp och duschade och käkade frukost, och styrde sedan kosan ut mot Torslanda för vi hade match idag, första hemmamatchen i årets serie.

Ringde och väckte Linda, och hon var hyfsat ok, mådde illa men hade inte gått upp ännu. Det var hyfsat lugnt mao.

Kom ut till hallen och började röja runt till gubbarna stora förtjusning, jag lät nämligen som en kråka korsad med fiskmås när jag berättade att jag sjöng/skrålade/skränade till Whitesnake i bilen som uppladdning - fast jag lät nog som en Barry White i målbrottet.. Har blivit snorförkyld, och det sätter sig som vanligt i stämband och lungor. 

Men goa skratt förlänger ju livet, så jag fortsatte med att tejpa två fotleder (och kom på just nu att jag glömde ett moment på båda killarna..) och två handleder.

Sedan ringde Linda.

Hon hade spytt mer än tio gånger på 1½ timme, kunde inte ens behålla en tesked vatten. Jag insåg ju direkt att det var bara att samla ihop coacher, lagkapten och sportchefer och lämna över mitt jobb till dem en stund före matchen.

Sedan gick bilen till Björkekärr, en liten gnutta, pyttelite för fort. Togs emot av en mycket medtagen dotter, så det var bara att packa in henne i bilen och åka ner till Östra akuten. Det tar bara två, tre minuter dit skönt nog.

Sedan tillbringade vi dryga fem timmar där, först i ett lugnt, skönt rum - sedan fick hon dropp med mediciner som krävde övervakning, så hon blev utrullad till en övervakningshallen. Det var inte lika lugnt där kan man ju konstatera. Tre överdoser, en gammal farbror med kol och lunginflammation - och så en Linda med dunkande huvudvärk, illamående de lux och helt utpumpad.. Personalen hade det lugnt sa de, och de var hur goa som helst.

Det togs nya prover, och glädjande nog hade levervärdena gått ner lite. Läkaren gav lite olika scenarion och det slutade med att Linda valde att åka hem, läkaren skriver till VC-läkaren, Linda kan fortsätta med Obesitas men ska kolla upp lite olika saker, men det kan VC-läkaren göra. Linda har förtroende för henne och J är duktig.

Så med lite tabletter mot illamående, upptankad med två lite vätska intravenöst och lite intressanta mediciner körde jag hem henne, hämtade småttingarna och åkte hem till Thomas och våra fyrbenta.

Nu ligger den här lilla damen och knôr

och tycker nog att jag ska köra hem henne till matte -

eller åtminstone ge henne lite mer godis.. 😍

Matchen, ja just det ja.. Jag sa till gubbarna att de får klara sig själva på matcherna i fortsättningen. De vann nämligen med 12-6, inte dumt. 💚