Om mig

Är en kvinna i mina bästa år, född i slutet av 50-talet i kräftans tecken. Jag är mamma till Linda och Daniel, och sambo med Thomas. Vi bor i ett renoverings-objekt i östra Göteborg, min mammas föräldrahem. Vi flyttade in i april -09, och har renoverat sedan dess.. Ett hus att älska, men vi lär nog aldrig bli färdiga.
Linda bor alldeles i närheten, bara 10 min bort, så vi träffas flera gånger i veckan. Daniel har flyttat västerut. Där bor han med sin fina fru Karin. Det är fortfarande nära, det tar bara 20 minuter att köra dit.
 
I familjen har det passerat flera fyrbenta genom åren. Vi hade ett gäng cairnterrier, Fred, som blev drygt 16 år, Dippen som blev nästan 15, deras dotter Ditte som blev nära 16 år och hennes dotter Citrus, som tyvärr lämnade oss vid 13 års ålder. De gav oss massor av roliga, härliga stunder, och saknaden är stor. 
Vi bytte ras eftersom pälsvården blev lite jobbig för onda händer och vår älskade västgöte Ella, flyttade in och fick Ditte och Citrus som extra mammor. Tyvärr blev hon mycket sjuk och fick somna in i juli -22, alldeles för tidigt, bara fem år gammal.
Maya är vår ögonsten, en västgötaspets. En stor, snäll nallebjörn, som saknade sin storasyster mycket. Men i januari 2023 flyttade hennes lilla systerdotter Siri in! Hon är ännu så länge en liten fjantfia, men så alldeles fantastiskt go
Men vi har fler hundar i familjen. Min dotter har två bushundar: en blandras och en chihuahua, så här är det ofta full fart. 

Jag är lagledare för ett seniorlag i innebandy, IK Zenith. Vi spelar i division 1 och det är fruktansvärt roligt. Började 1999 i Frölunda IBK, men bytte klubb (2014), var ett år i Partille IBS men gick vidare till de gröna efter ett år. Känner att jag har hamnat väldigt rätt i min nya klubb, och jag kommer att stanna kvar där tills det är dags att ställa in skorna och pensionera lagledarväskan. 

Ishockey, och då förstås framförallt Frölunda Hockey, är ett stort intresse som jag delar med min sambo. Tidigare har vi gått på alla matcher i Scandinavium, men av praktiska skäl och hälsoskäl följer vi dem via tv i stället. Det brukar bli väldigt intensivt, vi lever oss in ganska bra bra i matcherna. Hundarna gillar det också, för de har lärt sig att när vi hojtar högt blir det Mariekex..

Jag ägnar också mycket tid åt stödgrupper för ME på Facebook. Vi fick mycket stöttning när Linda blev sjuk, och det är mitt sätt att ge tillbaka. Fördelen med det är att jag kan göra det när kroppen och huvudet orkar och hänger med. 
 
Jobbar gör jag tyvärr inte. Blev påkörd av ett rattfyllo 1991. Ständig värk, motoriska problem, dåligt minne och andra problem får jag leva med resten av livet. Det påverkar mig och familjen väldigt mycket i vardagen. Ungarna fick försaka en hel del under uppväxten pga sin trasiga mamma, men har aldrig någonsin klagat. Min fantastiske man gnäller aldrig över att han får ta mer och mer av de tyngre sysslorna, men det är ju inte så roligt att inte kunna hjälpa till. Som fd arbetsledare är jag ju iofs ganska bra att fördela arbetet.. ;)
Du kan läsa om olyckan HÄR 
Kör ALDRIG onykter!!

Opererades i november -13 för svår artros i båda höfterna. De gav mig nya, fina höftledsproteser i båda höfterna samtidigt, så det var en stor operation. Det blev lite problem, fick frakturer i vänster lårben. Pga mina hjärnskador klarade jag inte av att avlasta benet, så jag fick stränga order att bara ligga i sängen - i totalt tre månader. Fick gå på toa tack o lov, och göra lättare rörelser i liggande. Det var ingen höjdare, och min stackars sambo fick passa upp mig med mat och allt jag behövde. Den mannen är värd sin vikt i guld! Linda flyttade hem en tid och hjälpte mig när Thomas var på jobbet.
Jag får behålla min kompis käppen även i fortsättningen eftersom balansen inte är så bra pga trafikskadan, mina problem med motoriken blev lite värre efter operationen. Vikten är ett problem nu, efter år av nästan ingen rörelse alls pga svåra smärtor och sedan sängliggandet efter operationen. Är på väg neråt igen, men inte så fort.. ;)

Jag är ändå en mycket lycklig lottad person. Min familj är fantastisk, hjälper och stöttar mig när kroppen inte orkar och mina intressen gör att jag kommer ut bland folk. Eftersom jag är en ganska social person är det väldigt viktigt för mig. 
Nu kan jag trots handikapp njuta vad livet har att erbjuda. 
I mycket lugnare takt än andra, men jag kan inte klaga över något - egentligen

Jag har det bra.