Det är mycket tankar

Jag är så tacksam för allt det bra som händer

Som att vår älskade lille Julius växer och mår bra, och hans föräldrar lyser av lycka. 

Mamma blir bättre och bättre, bra besked om en remiss för A, yngsta syrran och även för mig har en remiss gåt igenom. Innebandyn är lika rolig igen, jag får så mycket energi av den. Linda & A har det så fint tillsammans - även om Linda är sämre än på länge.

Och våren är på gång.

Men jag ÄR väldigt trött och sliten, både till kropp och själ.

Mammas sjukdom har tagit mycket kraft och oro, det var så oerhört nära att vi förlorade henne. Men hon har en sanslös livsvilja och två hjärtoperationer senare har hon börjat gå ut med soporna själv, klarar sig i princip utan hemtjänst. Hon värmer mat och sköter sig själv. Jag handlar bara, och hjälper henne med lite praktiska saker. Minnet är tillbaka, och glädjen. 

De sista tre åren har ju varit väldigt tunga stundtals, även om det varit stor glädje och lycka också.

Det är många tankar just nu,  önskan om lugn och ro ett tag är stor.
Men det blir nog inte så, inte med tanke på vad som händer i omvärlden.

Jag har fått remissen godkänd till ortopeden pga mina båda artrosknä som försämras snabbt. De har fått stå tillbaka de sista två åren, det har inte funnits tid och ork att ta tag i dem.

Nu har det gått för långt, och trots fysioterapi två gånger i veckan i drygt ett halvår, blir framförallt vänster knä snabbt sämre. Eftersom det påverkar mina höftledsproteser, och plattröntgen visade minst medelsvår artros i båda knäna + bakercystor också i båda, så fick jag förtur, vilket var oväntat. Jag fick först besked om minst 13-15 månader väntetid till första läkartid, men nu uppskattade mottagningen det till 3 månader.
Det känns ju bra på sitt sätt, men tufft också - det är ju en bekräftelse på att det är sämre än jag trodde. :/
Tankarna är lite splittrade, jag vill ju vara frisk och rörlig så jag kan busa med Julius framöver, men ett uppehåll kan ju innebära att jag inte kommer tillbaka till innebandyn, som ju är min sociala träffpunkt.

Men vi får se, Julius går först, och jag vill ju kunna fortsätta greja i trädgården.

Och så det som händer i USa, och hur det påverkar Ukraina och oss i Europa.
man slängs tillbaka till Kalla Kriget, och känslorna av total otrygghet och rädsla varje gång det skramlades med och provsköts kärnvapen.
Jag hoppas, hoppas att övriga världen står emot den där brandgule dåren och hans följe, och att medborgarna i USA får bort honom innan de fyra åren har gått.
Annars vette sjutton...

Örebro

 Skolskjutning i Örebro.

Det låter helt absurt, och är helt fruktansvärt.

11 döda, 6 skadade och många, många har upplevt saker som kommer att följa dem resten av livet. Många, många sörjer sina när & kära.

Nu är tid för sorg, sedan måste man fundera över varför.

Självklart vill alla veta vad som hänt.
Men ryktesspridning, hat och fördomar, vansinniga teorier och spekulationen sprids med vindens hastigheter på sociala medier.
Vissa journalister kämpar hårt för att få "scoopet" vilket gör att en del av dem hjälper till med ryktesspridningen.
Låt Polisen jobba i lugn och ro.

Farmors kärlek

I måndags var Linda och jag ute på en liten roadtrip.
Först åkte vi och lämna det mat till mamma, och fikade med räkmackor. Syster A kom också  och det blev en mysig stund.

Efter det åkte vi till Daniel & Karin för att äntligen träffa Julius, 3 dagar gammal 💖
Kärleken för detta lilla underverk är total, han är ljuvlig.
Jag ser fram emot många goa stunder med den här lille killen.

Välkommen Julius!

Nu är han äntligen, äntligen här! 

Välkommen till världen, farmors älskling Julius! 💙

Julius, född 31 januari 2025

Stolt pappa med sin son

Sötaste lille killen i världen! 💙

Karin och Daniel, älskar er! 💕

Pirrigt

Nu är det pirrigt på riktigt!

Daniel & Karin är på KK 💖 

Inget är som väntans tider...

Vi väntar

Och väntar

Och väntar lite till 

Hon är hemma igen

   

Filmsnutten är ju iofs sedan före nyår, men hon är lika go och glad nu.

Operationen gick bra, även om det blev lite trassel med för tidig hemgång och problem med blödning från såret som gjorde att trygghetslarmet fick komma ett par gånger.

Men nu mår hon mycket bättre, och jag håller tumme och tår för att det ska fortsätta så här. Vi har haft nog med bakslag, och Mamma har gjort sig förtjänt av lugn och tillfrisknande nu.

Återkommer snart igen 💖

Jul & Nyår

Det har ju varit jul och nyår också.
I år blev det ingen stor julmiddag med hela familjen, eftersom det var som det var med mamma.
Jag var väldigt trött och orkade inte riktigt rådda i det - vi kör nästa år istället!

Men julmat fixades förstås. Packade och körde ner till mamma och Anneli också, så de kunde mysa tillsammans.

Uppesittarkvällen blev som vanligt, med Linda & Anton och Daniel & Karin. Thomas var ledig och fick hänga med på bingolotto stackarn, men det blev inte så mycket spelande, mest prat. 😀
Men massor av mat och godis förstås, skratt och mys. 

Anton var med för första gången, det lär blir många framöver 💕

Julafton och Nyårsafton firade jag och Thomas själva. Väldigt mysigt, förutom att våra fyrbenta hade blivit uppskrämda av ett fyrverkeri några dagar tidigare. Det blev ett stökig nyårskväll för oss. Kulmen blev när några totalt intelligensbefriade sköt av tårtor mitt på gatan utanför vårt hus.

Hur man ens kan komma på något så korkat i ett villaområde med 86 år gamla trähus är helt obegripligt..

Förutom det blev det ändå fina helger med mycket vila.

Jag fick en fantastisk amaryllis av Eva.
Den slog ut precis före jul, och var helt underbar.

Julgran blev det i år också, det är ett måste!
Eftersom vi möblerat om, blev det lite funderande och meck - men nöjd blev jag.

Köttbullar (179 stycken), julkorv, prinskorv, skinka,
sillsallad, rödkål, Jansson & ris a la malta fixades

Och så julgodiset!! Lindas Rocky Road är ett måste!

På julafton körde jag ner mat till mamma & Anneli.
Sedan blev det Kalle Anka, Ferdinand & Tomteverksta'n

Ferdinand  💖

Mamma

Det har varit mycket den sedan sist.

Det har varit 3-4 resor varje vecka till Varberg sedan i oktober

Mamma har fått problem med hälsan.

I början av oktober blev mamma sjuk. För att göra en lång historia kort, så blev hon akut inlagd med rosfeber i en fot. Hon hade varit tröttare, men klarade fortfarande allt själv, handla, tvätta, värma mat, städa.. Vilket ju är fantastiskt för en kvinna på 87 år.
Men nu tog det stopp. Skyhöga infektionsvärden, blodtryck som helt plötsligt sprang iväg uppåt.
Hon blev inlagd med intravenös antibiotika, blodvärdena dök så hon fick flera enheter blod.
Efter 11 dagar fick hon åka hem, men jag tyckte hon var väldigt trött och blek, dessutom hade underbenen svullnat.
Men läkaren sa att det inte var något - de gjorde heller inget EKG, eller lyssnade på hjärtat.
Vilket visade sig vara slarvigt.
Mamma godtog hemtjänst, för hon insåg att hon inte kunde klara sig på egen hand.

Jag bad hemtjänsten och mamma hålla koll på benen, och tre dagar senare blev det ambulans in till sjukhuset. Trygghetslarmet kom dit och konstaterade att hon var dålig - ambulansen upptäckte att hennes puls var 35, och benen var rejält svullna.
Det blev inläggning på hjärtavdelning, och de konstaterade där hjärtsvikt.
Hon blev kvar i 12 dagar, och mådde bättre när hon kom hem. 
Det hade bestämts att aortaklaffen skullen bytas, en sk TAVI, inom två veckor. Men hennes tänder behövde kollas först, och det upptäcktes då en infektion i en tandrot som behövdes fixas. Sjukhustandvården var inte speciellt snabba, men till sist blev det klart.

Den 10 december blev hon opererad på Sahlgrenska och det gick bra. Hon fick ligga kvar lite eftersom blodvärdena var låga, men sedan fick hon transport till hjärtavdelningen i Varberg.
Återhämtningen gick bra, och hon fick åka hem efter ytterligare 5 dagar.
Efter det blev hon piggare. Vi började fundera på att dra ner hjälptillfällen från hemtjänsten, hon har varit pigg och glad.

Men sista veckan har jag haft en känsla av att hon var sämre. Hon blev blek, trött, benen började svullna lite och tremoren (som blivit bättre efter op) blev sämre igen.
Hon hade ett inplanerat EKG på sin nya VC i måndags, så min tanke var att prata med dem då.
Men Det behövdes inte.
EKG't visade att hennes puls åter var nere på 35, så personalen ringde hjärtmottagningen, som sa att vi skulle åka direkt till akuten.
Och så blev det.
Nu är hon tillbaka på hjärtavdelningen sedan i måndags, och väntar på att få en pacemaker.

Hon är helt makalös, min mamma!
Trots allt, är hon fortfarande glad och pratsam, även om hon förstås är mycket, mycket trött. 
Men hon är mycket tydlig med att hon tänker inte ge upp, hon vill inte "lägga näsan i vädret" än på länge. 
Och det hoppas jag verkligen inte, hon ger mig så mycket glädje och så många skratt 💖