Mycket och inget

Dåligt med uppdateringar på den här bloggen, fantastiskt att någon överhuvudtaget tittar in längre!
Egentligen händer det en del, men har inte riktigt orken att skriva.

Sommaren har ju varit, och är fortfarande (!), härlig.
Vi (mest Thomas förstås) har börjat på sista sidan av huset, så nu är det snart klart. Det blir verkligen bra, är jättenöjda! Otroligt skönt att få det klart, nu känns det verkligen som det mesta är gjort på renoveringen, iaf de stora, viktiga reparationerna. Fortfarande är ju lite smågrejor kvar att göra, källare och trädgård behöver mer omvårdnad tex, men inget som måste göras på stört. Äntligen kan vi slappa och bara vara. Det behöver framförallt min fantastiske sambo, som jobbar så hårt.

Själv får jag inte gjort mycket. Det verkar som det är fritt fall när det gäller statusen på mina onda höftleder. De har blivit väldigt mycket sämre i sommar. Beslutet att ta en paus från innebandyn har visat sig vara nödvändigt, tyvärr. Minsta aktivitet ta hårt på krafter som verkar ha försvunnit helt. Har nog aldrig varit så utmattad och trött förut.
Sover extremt dåligt nu, kanske en halvtimme, timme åt gången. Vaknar varje gång jag ska ändra ställning, det gör - ont.. Sedan tar det en stund att somna om, och så börjar det om efter en halvtimme igen. Så tröttheten är total minst sagt. Märker att skallen inte hänger med riktigt, Vilket blir en källa till både skratt och frustration. Man kan prata med mig, jag svarar ordentligt - för att minuten senare fråga om exakt det vi pratade om. Dessutom gör det att min redan dåliga motorik inte funkar så bra, tappar och snubblar. Nacken, armar och rygg pajar - kryckor är ju inte det bästa för en nackskadad.
Värken är som ni förstår överjäklig vissa stunder.
Men tacksamt nog ska visst kallelsen till operation komma i början av den här veckan, och då ska det tydligen bara var 5-6 veckor kvar.
Vi får se.

Saknar innebandyn väldigt mycket. Nu är det extra svårt när försäsongen skulle vara i full gång, Björnslaget spelas denna helg och jag är inte med. Nu är det ju extra tufft för laget och klubben, och att inte kunna hjälpa till då, känns verkligen inte bra. Det är skit helt enkelt. Men har inget val, så det är bara att försöka acceptera det.

När jag läser vad jag skrivit, märker jag att det låter ganska deprimerande. Men jag är på gott humör för det mesta, och deppar faktiskt inte.  :)
Är bara så jääääla trött!

Nu ska jag laga lasagne till mina fina, och sedan blir det nog lite sol i bersån..
Kanske jag kan locka hit Linda på kaffe och lite mat :)
Ha en go söndag
Kram