Glad

Nu har jag tillbringat några veckor med mitt nya lag, och det är så, så roligt. Jag kom på igår att jag har killar från mina tre gamla lag i Vinga, och de är gôrgoa allihop. De nya bekantskaperna verkar vara av  samma skrot och korn, så det här blir bra. Tränarna är gamla vänner, huvudtränaren är också en av mina gamla spelare. Marie, min goa vän från Frölundatidens början för 25 år sedan är också där, så vad kan man mer begära?

 Nu är växthussäsongen nästan slut för i år. Det finns ett par paprikor kvar, sedan är det bar städningen kvar. Med tanke på hur lite ork jag haft i år för att sköta om växterna blev det bra ändå. Tog in det sista i förra veckan. Har börjat plocka upp lite potatis, men är lite orolig. De jag har plockat upp har varit angripna av mask, och haft lite ruttna fläckar, så nu hoppas jag att resten är ok.

Rehaben går sakta framåt. Men det är som vanligt med den här ovilliga kroppen, går det 1½ steg framåt och ett tillbaka. Men det är väldigt skönt att vara igång, och Sofia är grym på att balansera övningarna och se till att jag inte drar iväg för fort.

Thomas har börjat jobba efter semestern. Han dras med något skit efter viruset, han blir inte bra. Vi har båda två haft svårt att återhämta oss efter den första covidomgången vi hade. Den var riktigt bedrövlig och det tog lång tid innan vi återhämtade oss. Nu verkar det som minsta infektion orsakar veckor av utmattning, som en light postcovid. 

Annars är allt bra. 
Även om vi inte gillar hösten förstås.. ;)

Ett år

Idag är det ett år sedan Daniel och Karin bliv man och fru!
Den dagen var en av de vackraste i mitt liv, tror att bara barnens födelse var bättre.

Så mycket har hänt dem det här året, jobb, hus och nu dessutom har de en liten son på väg.
Helt fantastiskt.

Linda mår äntligen bättre, och kan äta igen tack och lov. Var väldigt orolig ett tag, men vi kom på vad som troligen orsakat det och nu har det vänt.

Det blir innebandy för mig åtminstone ett år till. Har bestämt mig för att ta klivet över till Vinga. Det är flera anledningar till det. Jag tycker mycket om tränaren, som jag känt sedan Daniel började innebandy när han var 9 år. Flera av dessa gamla bekant är också i laget, tillsammans med några av mina spelare från Zenith, och några andra gamla bekanta. En fin vän från frölundatiden är också där, Marie och jag har alltid väldigt roligt ihop, många skratt blir det och fina samtal.

Så eftersom jag som väntat under sommaren känt att jag inte ville sluta min långa tid i innebandyn på ett så tråkigt sätt, bestämde jag mig för att tacka ja till Vingas erbjudande. Det ÄR fortfarande roligt med innebandy, och i mitt nya lag kan jag ta det lite lugnare.
De känner mig och min risiga kropp, och tycker det är helt ok. 

Har varit på en träning och en träningsmatch och det känns jättekul!

Har också verkligen kommit igång med rehaben för mitt onda knä. Varit hos läkaren som säger att jag har artros i båda knäna, och dessutom bakercystor i båda. Vänsterknä't är riktigt dåligt, höger har jag inga större problem med. Än.

Var på röntgen för snart två veckor sedan och hoppas på besked om vad som ska hända - förhoppningsvis kan jag träna mig bättre så jag slipper operation. Tycker att jag har tillräckligt med plåt i kroppen... 

Sofia, min fysio, känner mig också väl genom min gamle tränare - som hon är sambo med 😄

Vi lägger till lite varje gång, men lätta vikter och och många repetitioner. Det gör skitont, men funkar, och är ju det enda sättet att bli bättre.

Idag fick jag känningar av Thomas virus, som han har dragits med på semestern. Han år bättre, och det förstår jag - han skickade ju över den till mig.. 😉

Tack för den, älskling! 😁💖

Det blir både gurka och tomater i år också!

Lycka

 Jag ska bli farmor!!

I januari blir Daniel & Karin föräldrar!

💕💕💕

Lite nytt..

Våra gamla soffor har fått lämna oss, så vi passade på att möblera om när de nya kom.

Blev väldigt nöjda! Vi ville egentligen ha en annan klädsel, men det var över en månads leveranstid på den - och vi kan ju inte vara utan. Så det fick bli den som fanns i lager i butiken till att börja med, och den funkar ju bra den också.

(JA! Vi ska fixa tavlorna 😄)

Tjejerna har hittat sin nya utkiks plats

Det tog några dagar innan de tyckte det var ok 

Nu är jag officiellt gammal och klok!

Nåja, lite gammal och klok iaf..

Fyllde pensionär häromdagen, så nu är jag inte sjukpanschis längre.

Min oro för hur inkomsten ska bli har lagt sig. Fick nämligen reda på i måndags att tjänstepensionen som ingen kunnat ge besked om på 20 år, blev helt ok. Så nu vet vi att vi kan bo kvar utan att vara oroliga för ekonomin när det är Thomas tur att blir ledig för gott.

Älskar frukostarna i bersån på sommaren. Just nu oftast jordgubbar till mûslin.

Denna vackra bukett kom från Helsingborg, från Elisabeth och Oscar.

De är ännu vackrare i verkligheten och doftar så gott.

 När jag kom upp på födelsedagen låg det här och väntade på mig.

Vem behöver blommor när man har en Thomas som vet precis vad jag önskar!

Äkta romantik!

I helgen bet jag till på en på en tand på något sätt, och det gjorde vidrigt ont. Plomben satt kvar i två dagar, men igår var den väck när jag vaknade, så jag fick ringa tandläkaren.

Ni som känner mig, vet att det det är inget jag bara gör - min tandläkarrädsla har blivit bättre men är långt ifrån bra. Men jag hade inget val, kände att en bit av tanden var lös och det gjorde ordentligt ont.
Så jag fick komma dit idag - och jag blev av med tanden för den gick inte att rädda.

Tråkigt nog är inte mina tänder lika starka  som mina extra långa, väldigt rejäla tandrötter, vilket gjorde att tandläkaren fick ett 45 minuter långt gympass - och tyvärr jag också. 

Tackolov smärtfritt, och iom att han sydde ett par stygn har jag inte blött så mycket heller.

Fick order om att vila idag och i morgon - tur att jag kan kolla på serier 😉

På söndag kommer familjen på pannkaksmiddag! Vi ska fira Daniel (och mig) och som vanligt beställde min älsklingsson samma meny som alltid på födelsedagen. Han försökte iofs backa ur när han hörde att att vi blir sisådär 8-9 personer, men jag har ju en bra spis..  😁

Gammal bild, samma spis.. 

Nya tider, lite gnäll,

Jag har ju haft sjukersättning med arbetsskadelivränta i 30 år drygt, men den här månaden blev det slut med det.

Jag har inte blivit mirakulöst frisk, tyvärr - däremot fyller jag pensionär "på riktigt" nu i juli.

Har lite svårt att greppa att jag faktiskt är så gammal. Brukar skoja om det, men nu är det faktiskt på riktigt.

Det känns verkligen konstigt.

Den 12/7 får jag reda på vilken inkomst jag får from den 18/7 - snacka om framförhållning! 

Eller inte.
Har försökt i över 20 år att få reda på vad jag har för tjänstepension och ev tillägg, men har inte lyckats. Beskeden jag fått är: "Tja, någonstans mellan 100 kr och 4000 kanske eller lite mer? Vi vet inte. Det får du reda på när du får utbetalningen" oavsett om det är arbetsgivare, pensionsbolag eller Pensionsmyndigheten.

När jag fick min arbetsskada beviljad sas det att jag inte skulle förlora någon inkomst i resten av mitt utan jag skulle sas gå skadelös ekonomiskt. Även när det var dags för ålderspensionen - den skulle inte försämras. Hade man blivit skadad i arbetet, och kunde bevisa det, skulle man kompenseras livet ut.
Och det kunde jag ju - satt i ett utryckningsfordon under tjänsteutövning och var inte på rast..

Kyss Karlsson - så blev då verkligen inte. 

Allteftersom åren gått har sjukpensionen omvandlats till sjukersättning (mycket sämre), inflationen urholkat sjukersättningen, man fick betala mycket högre skatt än alla andra och livräntan höjdes inte ens i närheten av vad man var lovad när pappren skrevs. Livräntan ja - den fixade de till så att den hamnade i högsta skatteklassen. Det har gjort att jag under många år  har betalat ca 2400kr  mer i skatt varje månad än sambon - som tjänar väldigt mycket mer än mig.

Livräntan urholkades ganska snabbt, eftersom inflationen åt upp ev höjningar så min inkomst är nu ca 200 000 kr lägre än om jag hade jobbat kvar.

Som "sjukpensionär" har man fått lära sig att ingådda avtal inte gäller längre än bläcket torkat på pappret.

Ingen bryr sig heller, har man sjukersättning med arbetsskadelivränta hör man till en mycket liten grupp människor och ingen, varken styrande eller fack bryr sig för fem öre.

Det finns heller ingen man kan vända sig för att få råd.

Men jag har haft det bra ändå. Vi klarar oss, även om vi inte kan renovera med hantverkare  (Thomas är ju en handyman av födsel) Som det ser ut nu kan vi bo kvar, även om tjänstepensionen visar sig obefintlig.

Men det jag tänker är att om jag inte fått en liten summa från fackförsäkringen som jag kunde lägga i det gamla pensionssparsystemet, hade det blir ännu sämre. Tänker på de som inte haft möjlighet att lägga undan en liten summa, och som jag har blivit "blåsta" på arbetsskadeförsäkringens trygghet.

Men vi får se om åtta dagar.

Då får jag reda på vad min inkomst blir resten av livet.

Nu går jag vidare

Några vet det redan, andra har nog förstått att det är något som sysselsatt tankarna ett tag.

Jag har tagit beslutet att lämna IK Zenith, min innebandyklubb som jag varit hos i 9 år.

Jag har trivts så bra, och varit helt klar över att detta skulle bli min sista klubb, mitt sista lag.

Vid jul konstaterade tränaren och jag att vi kör ett år till, laget är så härligt med en bra blandning av yngre och äldre spelare och stämningen är gruppen var verkligen bra.

Men det ändrade sig över en helg.

Anledningen är att några i JAS-lagets "sportgrupp" (föräldrar) har fått köra sitt eget race alldeles för länge,. De har styrt JAS länge, och relationen med dem har inte varit helt lätt. Deras "beslut" har också påverkat A-laget. De har bla velat styra vilka spelare vi får upp från juniorerna och det är inte så det funkar. Det gör A-laget ledare naturligtvis. Jag har tagit en och annan dust med framförallt en av dem om bla det.

Vid trettonhelgen kulminerade på ett sätt som fick alla i laget att fullständigt tappa gnistan. 

JAS-killarna hade cup, samtidigt som A-laget skulle spela en måste-match. Tränarna i de båda lagen hade planerat hur spelarna skulle fördelas - självklart måste en div 1-match gå före en ungdomscup.
Inga konstigheter alls. 
Problemet var bara att det ansåg inte JAS-laget sk ansvarige. Han körde över tränarna i båda lagen och kallade ner 5 utespelare och en målvakt till en annan del av staden, en timme innan de skulle samlas i hallen. Vi fick reda på det en halvtimme före matchsamling, och då var det för sent att kalla tillbaka dem.
Att säga detta till resten av laget var verkligen inte roligt. Det visade sig också att vår ende kvarvarande målvakt vaknat med feber, och under matchen brakade influensan ut på honom.
Under matchen fick vi en skada, och två killar till fick kliva av med feber. 

Då hade vi en målvakt och 9 utespelare.

Det fungerar inte i Div1
Naturligtvis förlorade vi matchen.

Dagarna som följde däckade flera stycken i influensa, så även jag.

Men vi förlorade mycket mer.
Vår kapten orkade inte mer, utan lämnade för ett annat lag. Några andra lämnade också, och vi andra..

Vi tappade sugen, glädjen och orken. 

Vi kände oss svikna och förrådda helt enkelt.

Efter det tog JAS-lagets sk "sportgrupp" över helt.

Ingen pratade med tränaren eller mig, utan bara med juniorerna, de bästa plockades ut för samtal på träningarna. Seniorerna fick inga samtal förrän efter sista matchen, och då var det bara 5-6 stycken. 

Då hade vi förstås åkt ur Division 1.

Alla andra spelare lämnades vind för våg, utan alternativ och inga samtal. Fortfarande idag har ingen pratat med A.lagets tränare, mig pratade de bara med för att spelarna ville att jag ska vara kvar. Två av ledarena ringde, och jag blev kallad till möte. Men som allt annat med dessa människor blev det bara att jag närvarade på en träning - de hade möte med ett par juniorer utifrån istället, det var prioriterat.

Sedan var det tyst länge.

30 maj, mycket sent på kvällen kom det ett fb-meddelande till samtliga som var uttagna till truppen. 

Vi fick reda på att deras satsning inte gått vägen, och nu drog H2 och JAS ur seriesystemet. De hänvisade alla kvarvarande spelare till Div4...

Det var inte oväntat.

Nästan alla i "sportgruppen" hade redan lämnat, för deras söner gick till andra klubbar.

De spelare som hela satsningen hängde upp sig på. Och papporna som under våren blivit med i "sportgruppen" - de försvann direkt.

Så även den person som drivit detta så länge, som saboterade hela vårt lag.

Han var först att lämna.

Fick reda på att en av de tränare som varit med att starta upp detta redan hade lämnat för en annan klubb. Det måste varit klart ett tag, det är inget som blir klart så snabbt. 

Det är skamligt hur dessa personer burit sig åt.

Dagen efter ringde jag den nya ordföranden för den nystartade innebandysektionen. Han sa direkt att inga lag är utdragna ur seriesystemet, utan det här måste vi mötas och prata igenom.

Några dagar senare åkte jag till vad jag trodde var ett möte med innebandysektionens styrelse, men det var en ny klubbchef och ett gäng juniorledare med. Det blev ett intressant möte, men deprimerande, för juniorledarna är väldigt oroade för att även deras lag nu ska skingras. 

Jag lovade prata med mina killar för att höra om det öht finns en chans att de ska stanna.

Jag fick ringa tillbaka några dagar senare med ett negativt besked. Den information som de fått från klubben var inte ens i närheten av man kan förvänta sig till ett seniorlag som behandlats så illa.

Efter detta möte har jag inte hört något.

Så hela mitt lag är nu splittrat, och det gör så ont.

All tid, kärlek, kämpa, glöd, glädje, engagemang av så många.

Borta på ett ögonblick, förstört av några som trodde att deras söner är bäst i världen.

Men då spelar man inte i en kvartersklubb längst ut på Hisingen.

Där spelar man av glädje och lagkänsla.

Jag rädd att många av dessa sk talanger inte får någon speltid i seniorlag, och då kommer de att tröttna.

Det jag vet säkert är att IK Zenith står utan seniorlag och JAS-lag på herrsidan, och de har tappat massor av duktiga spelare.

Själv har jag fått seriösa erbjudande från två andra mycket välskötta klubbar.
Jag har inte gett besked ännu, för kroppen och knoppen mår skrutt just nu.
Måste vila och hämta mig efter allt som hänt, både privat och i innebandyn.

Jag sörjer över att 27 år av mitt liv bara gick upp i rök på ett så tråkigt sätt

Att jag inte kunde bestämma själv hur och när jag skulle sluta med innebandy.

För att börja om en gång till tar kraft, kraft som jag just nu inte har.

Så kanske får det bli något annat än sport nu.

Vi får se.

Nu ska jag vila, njuta av andra nyheter, vila lite till.

Fylla pensionär,  och vila en stund till.

Jag studsar tillbaka.

Det gör jag alltid, på ett eller annat sätt.

Sommarvärme

Urnsättningen blev så fin, precis som Elisabeth tänkt sig.

Vi åt en god lunch på det väldigt trevliga Linneaträdgården, där restaurangen är inrymd i stora växthus av gammal stil. Ska ni äta på en annorlunda lunchrestaurang, så åk dit.

Sedan åkte vi till Krematoriet, och gick till Solgläntan, där Pappa fick sin sista viloplats.
Så vackert, fridfullt och fint!

Efter en fin stund med Pappa, lämnade Marianne och Anneli, och åkte norrut.
Linda, Oscar och jag följde med Elisabeth hem. Där hade vi en mysig fika, med Pappas favorittårta, och goa samtal. 

En värdig och fin avslutning på en tung, men vacker dag.

Vi har haft besök av sommaren i ett par veckor, med värmerekord på 29 grader. Nu har värmen dragit vidare, åska, blixt och dunder med skyfallsliknande regn har kommit istället.

Skönt för växtligheten! 

Potatis, jordgubbar, bär, och perenner växer så det knakar Och gräset förstås.

I växthuset tar plantorna lite lugnt, de pysslar nog om sina rötter. Jag har ytterligare några krukor att plantera, och behöver fylla upp rabatterna lite mer. Rosorna ger jag upp, de trivs inte i vår jord. har försökt i flera år, men det funkar inte.

Stjärnflockorna däremot - de har redan börjat blomma. Ska se om jag kan få ta i lite fler färger, gärna mörka. 

Det ska bli spännande att se vad som tar sig, vad som kommer tillbaka, om det blir några blåbär.

Köpte en så fin ampelhållare i höstas, den ser ut som Siri!

Kroppen är fortfarande i protest. Mina ben värker ordentligt och de flesta andra lederna också. 

Har en teori om mina mediciner, och försöker ändra lite (inom förskrivningen, självklart!)

Fortfarande zombietrött, men zombien verkar ge lite vika nu, hoppas det fortsätter.

Men jag tror beslutet om innebandyn nog är ganska nära, tror inte jag blir tillräckligt ok för att fortsätta. 😔

Och så var det Märta, vårt sorgebarn.
Ja, bilen alltså.
Ska köra ner till verkstaden i morgon och lämna henne. Den här gången är det laddturbon som lägger av. Eller något sådant. Som dotter till en bilreparatör har jag inte en susning.
Men vår fantastiska bilverkstad har fixat en lånebil, och förhoppningvis tar bilförsäkringen hand om den största kostnaden.
Vi får se vad det bli. Ny bil blir det inte iaf, om vi inte vinner på lotto förstås.

Det finns mer att skriva om, men jag får formulera klart tankarna först.

Det var det med...

..orken.

När innebandyn tog slut, försvann den sista kraften.

Har vilat, vilat, och vilat.

Nu har nog allt jag burit på de sista åren släppt, och kroppen talar om väldigt högt och väldigt mycket att den är trött, sliten och lyssna nu. 

Typ..
Varje liten del i kroppen värker, och tröttheten är enorm.
Men jag har det skönt, tar det lugnt och vilar. 

Det får ta den tid det tar att återhämta sig.

På fredag åker Linda och jag ner till Helsingborg.

Där möter vi upp Elisabeth, Oskar, Marianne och Anneli för det är dags för Pappas urnsättning.
Det blir lunch före, och fika efteråt.
Saknar honom, men det känns som han finns med. 

Blundar jag, kan jag fortfarande höra hans röst, och hans fniss-skratt och se hans kluriga blick. 

Elisabeth tog bilden av Pappa & mig i Stavder sommaren 1989

..och av Pappa & Lego i min VW-buss

Annars?
Nu har vädret äntligen börjat likna vår, så äntligen har växthuset fått sin vårputs, och jag har rensat bort högvis med kirskål ur rabatterna.  

Ställde ut de första tomatplantorna i växthuset igår. de är små, men verkar vara livskraftiga - hoppas på det. Petade ner lite gurkfrö idag, och hoppas de tar sig.
Fick med mig sex jättefina violkrukor från mamma idag. Hon hade beställt till sin loftgång, och trodde de var som pluggar - men det var stora krukor. 
Glad är jag, för det är perenner hon fått hem, så de jag fick kommer Thomas och jag förhoppningsvis ha glädje av länge.

Vi firade Linda's födelsedag, först hemma i hennes trädgård och ett par dagar senare på Dinner 22.

Båda träffarna var jättemysiga. I onsdags var det premiär för de fina trädgårdsmöblerna hon köpt. Daniel, Karin, farmor Edith, Sören & Angela och även ungarnas pappa kom dit och åt tårta.
Att Edith orkade i värmen var fantastiskt, hon är 98 år och inte helt frisk Älskar henne, hon är helt hämningslös.
På lördagen träffades vi på Dinner 22, Linda, Daniel, deras pappa och hans Barbara. Det blev en väldigt trevlig kväll, med tokigt god mat. Kan verkligen rekommenderar restaurangen, så gott och jättefin service.

Just nu känns det skönt att inte ha några planer framöver. Bara pula i trädgården, vara med familjen.

Innebandyn känns avlägsen, och just nu saknar jag den inte alls. Fick samtal av den nya ledargruppen, men får se. Det är mycket som ska klicka in för att jag ska hoppa på tåget igen.
Saknar killarna förstås, men har lite kontakt med dem.
Det är som Thomas och jag pratar om - när hösten kommer, blir man säkert sugen igen. 

Men i år får kroppen och känslan för hur gruppen blir styra. Vill inte hamna i en situation där jag blir ensam med laget igen.
Annars få jag hitta på något annat.

Politik kanske, eller någon typ av omsorg.

Det löser sig 

Gissa var?

 

Snart lugn

Det har varit väldigt, väldigt mycket och det där med skrivande har inte orkats med.

Egentligen är det mycket jag vill skriva om, men orden kommer inte ut rätt.

Behöver vila både kropp och själ ett tag.

Ser fram emot vår och sommar, med massor av pul och pyssel i trädgård och växthus. Det ger frid i själen och förhoppningsvis lindring till kroppen som mår riktigt risigt nu.

Innebandyn är snart slut. Har bara en träningsmatch kvar. den här säsongen. Det brukar vara skönt när säsongen är över och man får vila ett tag. 

Men så är det inte i år.

Det känns ganska jobbigt, kanske är det min allra sista match. 

Före jul sa tränaren och jag att det är så roligt att vi kör nästa år också. Laget fungerade bra, och killarna är jättehärliga. Vi har haft en bra blandning med ganska unga seniorer och juniorer, och de började hitta sitt spel. Men vid nyår tog andra personer ett beslut som påverkade A-laget väldigt mycket, på ett mycket negativt sätt, utan prata med oss först. Några killar fick nog och slutade, och luften gick ur oss allihop. Vi åkte förstås ur Div 1. Ingen katastrof, seriesystemet ska ändras nästa säsong och blir väldigt tufft.
Självklart hade det varit roligt att fortsätta, att försöka spela upp oss i Div1 igen.
Men så blir det inte. 

Min tid i IK Zenith är nog över, det blir förmodligen den sista matchen öht. Det är en ny organisation på gång, och ingen i A-laget är tillfrågade om fortsättning, vare sig spelare eller ledare, vilket är väldigt ovanligt. Den nya organisationen består av juniorföräldrar- och tränare, och de har varit mycket tydliga med att nu ska de satsas på juniorerna.
Helt ok, men man kan inte bygga ett lag med bara killar födda -06 och tro att man kan spela i division 2 mot seniorer. Det kommer att bli skittufft utan några seniorer.
Det känns ledsamt att avslutet på 9 väldigt roliga år blir så här, men så får det troligen bli.
Kanske är det dax att sluta helt, jag är är ju inte helt ung..
Jag tycker det är jätteroligt fortfarande, även om det sliter på kroppen. Andra lag hör av sig då och då, men att börja om igen - jag vet inte.
Vi får se.

Jag får mysa på heltid med de här myspropparna

Det vänder

Äntligen släpper influensan. Har haft feberfria perioder, men så fort jag gör något, springer febern iväg. Hostan börjar också ge sig, och att jag fick trippla astmamedicinen hjälpte verkligen.

Nu börjar jag må bättre, även om luften tar slut mellan varven.

Igår fick vi äntligen slängt en massa av Lindas flyttskräp. Förrådet har varit knôkfullt, och vi har lagt kartong och sopsäckar där det funnits plats. Iom att vår bil gick sönder, kunde vi ju inte tömma.
Men igår körde vi fyra vändor till återvinningen, och sedan kunde vi ställa ut julgrejor och lite annat i förrådet, äntligen. Åker nog och grejar lite på fredag också, om inte annat så flyttar om lite flyttkartonger så det blir lättar att organisera. 

Imorgon blir det en matvända till mamma igen, äntligen. Det börjar bli tomt hos henne nu. 
Det är så skönt att hon mår så mycket bättre. Hon ser fram emot att kunna gå ut och gå promenader igen. Nu har hon börjat gå ut och slänga sopor, och städar & fejar igen. Effekten efter tia-attacken verkar bortblåst, och ryggvärken har släppt. Hon är inte lika glömmen och kroppen & skallen mår bra.
Så tacksam för det!

Snön försvann över en natt. Det har regnat och blåst som attan de senaste dagarna. Nu är det blött och kletigt, men iofs slipper man att halka runt. Är lite splittrad när det gäller snön, det blir ju så mycket ljusare och vackrare.. Men isch så kallt...

Grejar med innebandyn. Ny assisterande, nya killar, några som slutar och en träningsdag till medför ju en hel del skrivande. Men det kommer att bli bättre med det mesta nu, det är jag övertygad om.

Influensa

Året började med en rivstart, även om det inte blev som jag tänkte. 

Det började bra. Hade en mysig nyårsafton med Thomas och Linda, åt gott, spelade bingolotto och hade det skönt.

Första innebandymatchen blev en katastrof. Flera killar dök inte upp - det visade sig att en ledare i juniorlaget hade kallat in dem till match i en ungdomscup, trots att vi hade en väldigt viktig match i Div1. Kanske hade vi klarat det om bara målvakten lämnats kvar - han skulle stå vilket gjorde att vår seniormålvakt inte var förberedd. Det visade sig under värmningen att han dessutom mådde riktigt dåligt, var gråblek och kallsvettades. Han genomförde matchen, men vi förlorade eftersom även ett par andra spelare inte var sig lika.
Förklaringen kom på kvällen, när inte mindre än fem killar kraschade med hög feber, två dagar senare ytterligare tre och på tisdagen låg jag med 40 graders feber. Den höll i sig ända till på lördagen, och då hade jag hostan från underjorden. Vi har fått influensa hela gänget...

Men agerandet från ledaren var under all kritik, och han kan ha kostat oss väldigt mycket.

Igår var första dagen jag gick ut. Det var dags för bouppteckningen efter pappa, så jag körde ner till Helsingborg. En jobbig körning, solen rakt i ögonen hela vägen ner, och hemvägen var mörks, saltskvättig och massor av mötande trafik. Ganska moddigt sista biten, men det gick bra.

Eftermiddagen blev mysig, vi åt landgång från Roy's förstås, och efter juristbesöket köpte Elisabeth med goda semlor från Fahlmans, Helsingborgs motsvarighet till Bräutigams.

En väldigt fin dag, trots den tråkiga orsaken.

Idag var jag hemma hos Linda och passade hundarna en stund. Handlade på vägen hem, och så åkte Thomas till jobbet. Jag har fisslat lite med morgonens match, ätit fish'n chips och lite choklad medan jag kollat ett frejdig EM-match i handboll mellan Sverige och Danmark

Julen har fått lämna för i år. Älskar julpyntet med allt rött och varmt, alla ljus och mys. Men nu får vi väl hoppas våren kommer snart, även om den känns väääldigt långt borta just nu..

För vintern är då kvar! Det har varit väldigt kallt, snön ligger väl inte djup, men det är  iaf en dm. Det blir ljust och vackert, hellre snö än regn och lera..

Solen visar sig ganska mycket. Det värmer skönt på insidan, och hundarna passar på att njuta den lilla stund den skiner in på soffan. 

 

Hejdå 2023, välkommen 2024

2023.

Tack för mig, jag lämnar dig utan större saknad.

Det har ju funnits underbara, härliga toppar, som:

Vår lilla fjompfia Siri flyttade in i januari

11 veckor

4 månader

1 år

65-årsdagen (fattar fortfarande inte att jag är så gammal, skallen säger max 40, även om kroppen säger 140 ibland). 

Vi glömde ta bilder, så här ser ni lite av maten och tårtorna - mums!

Daniel & Karins underbara bröllop, en höjdpunkt som sitter i själen i många år framåt. Så mycket kärlek, värme, skratt och en & annan tår..

Inga  ord behövs. 

Det var en magisk dag, med oändligt mycket kärlek, skratt och kanske en liten tår.

Till och med vädret var på deras sida. Efter en kall, blöt augusti sken solen och det var varmt.

Jag har en underbar svärdotter & sonhustru 

De här två favoritpersonerna fick äntligen träffas,!

Linda fick hastigt och lustigt, väldigt oväntat, en jättefin, ny lägenhet på markplan. En stor uteplats, och bara ett litet steg in gör att här kan hon bo länge, länge. Hon flyttade in den 6 november.

Uteplatsen kommer att bli så fin med lite kärlek ,

precis som resten av lägenheten.

Mitt i flytten flyttade Bamse in, denne underbare nallebjörn till hund.

Bamse kollar in sitt nya område, men...

...några dagar senare gick flyttlasset för honom, Kiara och Linda till Lerum.

Vi har vårt hus och trädgård som jag älskar att vara i på sommaren, så också i år.

Mitt innebandygäng, som ger så himla mycket energi och glädje.

Bilden är gammal, från 2019, men det är precis lika roligt ännu!

Men också stor, stor sorg.

Mona somnade in den 1 mars, min fina svärmor som lämnade så många fina minnen av glada skratt.

Min underbara svärmor, med Ella i famnen.

De gosar nog tillsammans nu

Melvin, Lindas lille underbare gamle vän fick lämna i september.

Finaste Melvin!

Nybadade!

Pappa, min fine, goe pappa, somnade in den 29 november. 

Har inte hunnit sortera ut alla minnen som poppar upp hela tiden...

Man kallar ibland människor som klarat tuffa perioder för krigare eller kämpar.

Pappa var båda delarna i kvadrat. Ibland funderade man om han skulle överleva oss allihop,

men till sist gav också hans kropp upp, och han somnade stilla in.

Dessutom allt som händer i politik, miljö, krig...

Det känns som vi de senaste två åren är käpprätt på väg åt fel håll.

Det känns obehagligt varje gång man tittar på nyheter, läser tidningen eller på sociala medier.

Så mycket hat, hot, fördomar, fientligheter.

Miljön och klimatet hänger på en skör tråd.

Man känner oro för vad som komma ska.

Men.

Jag hoppas och tror att det ska vända.

Att även de mest egoistiska, motaviga, hatiska, främlingsfientliga, vetenskapsförnekarna ska vakna till sans och inse att vi faktiskt bara har en planet  - det är vår förbaskade skyldighet att ta hand om den och alla varelser som lever här.

Jag tänker inte ge upp.

Vänlighet, omtanke och kärlek ska vinna.

Omsorgen om miljö och klimat måste växa.

Nar jag var ca 11 år gammal ville jag så gärna ha ett halsband med mitt namn på och det fick jag.

På det som då var baksidan finns den här symbolen  "Tro-Hopp-Kärlek"

Jag burit detta halsband i nästan hela mitt liv, med korta avbrott.

Numera är detta en något sliten framsida.

Jag är inte religiös, så för mig symboliserar halsbandet detta:

Tron på människors goda sidor

Kärleken till allt 

Hoppet att vi kommer att få vår värld i stort och smått att bli till något riktigt, riktigt bra

Välkommen 2024 !!

Begravningen

Begravningen blev så fin.

Elisabeth ordnade det så det blev precis som Pappa ville. 

Allt från ceremoni och musik, till landgång på Roy's för de närmaste.

Patrik från Jensens Begravningsbyrå i Helsingborg gjorde ett jättefint jobb och hade satt samman allas våra minnen och hågkomster om Pappa i ett fint tal. 

Det blev tårar, men också ett och annat litet fniss - han lyckades trots sin skånska får fram ett nästan göteborgskt "Ring mej sen" - en fras som Galenskaparna måste fått från Pappa när han jobbade i verkstaden. Svampplockning, flygklubben, det hårda arbetet med verkstaden, resorna till värmen och hans mys. 

Glimten i ögat och rävarna bakom öronen.
Allt fanns med.

Allt var Pappa, rakt igenom.

Pappa, du är så älskad, och du finns alltid kvar hos oss.

Den dagen jag går, för att ej vända åter. 

Jag vill att ni minns mig, precis som jag var. 

Det blir bara värre, mina kära, om ni gråter 

För inget kan ändra det öde vi har. 

Den dagen ni står här och kanske mig saknar 

Jag vill att ni lever och livslusten har 

Min älskade, kära, jag vill att ni vaknar och lever de dagar, den tid ni har kvar.