Urk, förkyld!

Isch och tvi! Näsan rinner, nysattacker kommer i parti och minut, halsen brinner och hostan börjar göra entré. Och fåtöljen sitter Sambon och myser - han tycker det inte är mer än rättvist eftersom ongarna och han har haft ett antal förkylningar, och jag har sluppit. Typiskt karlslokresonemang!! ;)

Det har varit en hel del sedan jag skrev sist. Begravningen var förra fredagen, och jag vet att det låter helt fel, men den var trevlig. Missförstå mig inte, sorgen var och är stor, men vår familj är av det slaget att vi sörjer, ler, minns och skrattar tillsammans efter begravningen. Vi är nog väldigt stora realister allihop, ser livets olika skeenden som något som bara är. Det är skönt!

Kusinen håller på att tömma N's hus nu. Han kommer ju inte att kunna flytta hem igen, så huset ska säljas. Det innebar oxå att katten Legolas var tvungen att flytta... Det fick bli katthimlen, en 8-årig utekatt byter inte hem i första taget. Efter 6 månader av kontaktförsök - jag har varit och utfodrat honom 3 gånger i veckan hela tiden - har jag lyckats komma inom pet-avstånd en (1!) gång. Men i torsdags, när jag skulle ladda den av kommunen lånade fångstfällan för tredje gången, bestämde sig kattrackarn att den där mattanten visst var ganska intressant iaf! Först kom han fram och medelst tydliga benstrykningar och höga jamande visade han exakt var maten skulle stå. När det inte hjälpte, slingrade han sig runt benen på mig precis som en kelsjuk katt ska. Något nervös (jag har klappat skygga katter förut med känt resultat!) böjde jag mig ner och strök honom försiktigt över ryggen. Till min stora förvåning började han spinna! Jag satte mig ner och fick för första gången på 6 månader klappa, klia och gosa med honom! Jag har nog aldrig blivit så förvånad någongång. Så småningom fick han mat, och sedan fortsatte vi att mysa, han tom hoppade upp och lade sig i mitt knä.

Jag behöver väl knappast berätta hur jag kände mig igår, när jag kom tillbaka och fann honom i kattfällan. Nu var det djursjukhuset och avlivning som gällde. Det gick fint trots allt. Han var lugn trots att han var instängd i en bur och åkte bil för första gången. När han skulle tas ut ur buren var han nästan för lugn, han kröp ut och lade sig mot min mage. Han fick en lugnande spruta som tog på mindre än en minut, sedan sömnmedlet och så var det slut. Hela processen tog inte två minuter...

Hans sätt får mig att undra om han kanske var nedsatt av någon sjukdom - en så skygg katt borde inte vara så lugn. Men hur som helst, nu är det gjort iaf. Och det fanns inget annat att göra, med fyra cairn och kattallergi kunde vi ju inte ta honom ändå, och någon annan fanns inte heller.

Men jag känner mig som ett monster iaf.

´

Ett lite mindre trött monster! Äntligen börjar det vända, sover hyfsat igen och är mindre utmattad - gôrskönt! Ska nog gå på innebandyn nästa vecka, har en del att ta tag i,har jag förstått. Det ska bli kul!

I torsdags var Sambon och jag på Scandinavium. Frölunda mötte Ottawa och det blev förlust(självklart), men vilken härlig stämning!!! Daniel Alfredsson fick de ovationer han är värd, konstigt att inte taket flög iväg! En rolig hockeymatch, Frölunda (framför allt småkillarna) spelade ok, Ottawa skitbra och publiken var toppen. En skön kväll att minnas!

Nu ska tanten lägga sig, det ska bli kalas i morgon. Systersonen fyller 18 i veckan, så det blir tårta - mums!

Hatar förkylningar idag