Pappas födelsedag är ljuspunkten på en annars väldigt tung tid, med många jobbiga minnen.
Från veckorna runt månadsskiften oktober/november har jag förutom det inte många roliga minnen. Flera kära har gått bort runt de här datumen och flera jobbiga händelser har skett.
Det är jobbiga minnen från min trafikolycka för 26 år sedan igår, paniken över att kanske förlora Daniel (var ju i 9e veckan med honom), skräck, smärtor, kaos.. Sedan Backabranden 1998, där en arbetskamrat förlorade sin dotter och en ung granne sitt liv.
Ju längre tiden går, blir det lite lättare - men det är fortfarande väldigt tunga dagar, där separationsångesten slår ner som en stor, hård klump i magen. Men om några dagar mår jag bättre igen, och förhoppningsvis fortsätter det att bli lättare allteftersom åren går.
En stor ljuspunkt igår, var annars att Linda var här och passade hundarna när jag var på träningen. När jag kom hem, satt Daniel i soffan. (Iofs ingen överraskning, han skulle hämta sina vinterdäck för hans leasingkontrakt på bilen går ut nu och han skulle lämna den idag) Det är inte så ofta vi träffas, så jag njuter alltid av varje minut. Vi hade ett par trevliga timmar och jag längtar redan efter dem båda två. Jag är så himla stolt över mina generösa och omtänksamma ongar!
Men när man mår som jag gör just nu, är det lätt att man grubblar.
På vad som jag kunde förlorat, på dem och det jag faktiskt verkligen förlorade. På sveken som kom när man inte kunde lika mycket, inte orkade, inte var lika bra längre. På människor som väldigt gärna tar emot, men inte delar med sig. Inte av pengar kanske, men av omtanke, av medkänsla, av hjälpsamhet.
Det blir mycket sorg, besvikelse och lite ilska.
Men också en enorm glädje och tacksamhet för det jag faktiskt har.
För jag har verkligen mycket att glädjas över. Mina barn som blivit omtänksamma, hjälpsamma och generösa vuxna. Min Thomas, som valde mig trots att min kropp är trasig. Mamma, som alltid fanns (finns!) där, ett telefonsamtal bort. Pappa & Elisabeth, som alltid funnits i bakgrunden. Och de som jag mött på vägen, som finns kvar trots att jag inte alltid orkar. De betyder så mycket mer än de nog förstår.
De här dagarna är väldigt jobbiga varje år.
Men de är också väldigt bra, för jag värdesätter allt jag har så mycket mer än vad jag kanske gjort annars. Jag har blivit väldigt, väldigt stark mentalt och klarar motgångar och rena elakheter - även om de förstås fortfarande gör ont.
Jag vet vad jag har, jag vet vad jag trots allt kan och jag vet var jag står.
Och att jag oftast landar med fötterna ner när jag faller - mentalt iaf.
Fysiskt blir det alltid med en smärre jordbävning.. 😉😁
❤❤❤
SvaraRadera