Den här veckan har varit ganska skön, med lugnare tempo.
Förutom det faktum att eländet med Försäkringskassan fortsätter för Linda.
Tänker inte berätta så mycket, eftersom hon är mitt inne i processen.
Men så mycket är säkert:
Vi har inget rättssäkert system för de som blir kroniskt sjuka, framförallt inte för de unga.
Det är en sådan soppa, jag ska berätta så småningom.
Det tar oerhört mycket energi och kraft från både henne och mig.
Man trodde en gång att vi lever i ett tryggt samhälle, där vård, omsorg och social trygghet är en självklarhet. Men så är det inte längre.
Vi hade ett land där alla kunde räkna med en grundtrygghet vid sjukdom, funktionshinder och när man blir pensionär. Den tryggheten är helt urholkad, och faktiskt snart borta.
Nu är det störst går först, störst plånbok äger vård och omsorg via privata försäkringar som många inte kan få, dels pga sjukdom men också pga pengarna helt enkelt inte räcker.
Man förväntar sig att de som nu börjar närma sig pensionsåldern, ska ha pensionssparat långt innan det var något som egentligen fanns möjlighet. Resultatet är nu att de som jobbat i låglöneyrken tex inom vård och omsorg, slitit ut sina kroppar med tunga lyft och tuffa arbetstider, inte klarar sig på sina små pensioner.
Allt medan de unga med bra löner, sparkonton som föräldrarna fyllt på med, rycker på axlarna och säger att man få skylla sig själv. De vill behålla jobbskatteavdrag, Rut och Rot bidrag - pengar som tas från den socialförsäkring som nu snabbt raseras.
Jag hoppas att man snart vaknar upp, det kommer bli ännu tuffare för många annars.
Bitter?
Bara jäkligt förbaskad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar