Har som ni märker lite skrivtorka för tillfället.Det är inte det att det saknas att skriva om, utan mer att tankarna flyger och far om allt möjligt, och jag har lite svårt att få att får ner det på ett sätt som blir läsbart.
Har funderat på att dela upp det, och skriva många olika inlägg, men ni som känner mig vet att det nog inte funkar - har en tendens att skutta hit och dit mellan ämnena.
Vi får se..
Det handlar om familjen.
Försäkringskassan, förstås.
Samhällsklimatet.
Rätt och orätt.
ME och andra hälsofrågor.
Innebandyn.
Och väldigt mycket annat.
Livet, typ.
Prinsessan Ella och Murbräckan Maya, våra älskade västgötar. Så olika, så roliga och så i vissa lägen, hopplöst jobbiga.
Men också om de stora hål som Ditte och Citrus lämnade efter sig förra året. Det är knappt 3 månader sedan Ditte fick somna in, Citrus lämnade oss väldigt oväntat strax före midsommar. Jag går fortfarande och tittar efter dem.
Och det blev ju inte lättare av att Kola, min ena systers cairn och Älva, min andra systers kungspudel också lämnade oss.
4 hundar på mindre än 6 månader känns, det blir ett stort tomrum.
Men det är ju haken med att ha fyrbenta familjemedlemmar, de är med en begränsad tid.
Vi har inte haft någon vinter den här säsongen - from med i helgen gick hösten direkt över till vår. Scillan och påskliljorna skjuter upp, fjärilsbuskens blad börjar slå ut, gräset har börjat växa - i mitten av februari. Vattenreserverna är minst sagt fyllda, marken sväljer knappt vattnet längre.
Idag har vi tom klass 3 varning i Västsverige pga höga vattenflöden.
VI är ganska nöjda med att vi bor uppe på berget, och inte utefter Säveån.
Det har blåst tokmycket, och vi är väldigt tacksamma för att vi lade om taket för ett par år sedan. Det gamla hade garanterat blåst bort.
Nu ska jag fixa lite mat, Thomas har just cyklat till jobbet.
Men först har jag tre önskningar för den här veckan:
Att Pappa kryar på sig och får åka hem.
Att Linda får ett positivt besked från FK
Att vi vinner mot Lund på söndag (innebandy alltså 😉)
