Ibland går det fort...

Ja jösses, svensk sjukvård kan man säga mycket om, men förutsägbar är den inte!

I fredags ringde jag kirurgmottagningen på Sahlgrenska. Jag har fått ett speciellt nummer till en sköterska, som ska vara min kontakt inför min strumaoperation. Dit ska jag ringa om jag har frågor, är orolig eller mår dåligt. Nu ville jag ha ett litet hum om när det är dax för min operation, om det blir i höst eller nästa år. Eftersom jag träffat sköterskan i fråga, visste jag att hon är väldigt trevlig, så glad i hågen ringde jag och bad att få prata med syster K.
Om Damen som svarade kan man säga mycket, men tyvärr inget positivt... :/ Ni som känner mig vet att jag inte brukar vara otrevlig i tfn, och eftersom jag ville ha hjälp var jag det inte nu heller. Men med vissa personer spelar det nog ingen roll hur man är, bemötandet är konsekvent ändå - riktigt otrevligt! I korthet blev samtalet så här:
Hej och godmorgon, jag söker syster K.
Hon svarade så här: - Det finns ingen som heter så, vad vill du?
Ok... Jaha, sa jag, har hon kanske slutat? Det är min kontaktsköterska. Finns det någon annan jag kan prata med?
Hon svarade väldigt irriterat att personen jag sökte bara fanns på plats väldigt sporadiskt och sällan, så jag fick allt prata med med henne. Jag förklarade vad jag undrade över, eftersom jag i våras fick besked om operationen troligtvis skulle ske snart efter sommaren. Fick svaret att: Vi har faktiskt väntelista här. Jodå, det visste jag ju (eftersom jag själv står på den) men att jag undrade om man skulle kunna få information om det tar en månad, tre månader, eller kanske inte blir förrän nästa år. Det är ju ganska intressant för mig att få en liten aning om hur långa väntetiderna är... Åh, harrejösses, så arg hon blev! Jag fick veta att det fanns ingen anledning att vara sååå otrevlig, att det står många på väntelistan och patienter med cancer faktiskt måste gå före sådana som jag som inte är sjuka och att koordinatorn inte kommer förrän nästa vecka och att hon måste prioritera... Och en hel del till.
På detta svarade jag (ganska tillplattad), bara att det begriper jag oxå, och det inte var det jag frågade efter. Sedan jag på luren, snyggt och fint. Tyckte inte det fanns någon anledning att fortsätta samtalet (eller att spräcka telefonen..)
Gissa vad som hände igår? Det kom ett mycket vänligt brev från koordinatorn (som inte skulle börja jobba förrän igår..) där det stod att jag är välkommen på inskrivningssamtal och provtagning torsdag den 4 september och till operation den 10 september!!! Skojar ni, vad paff jag blev!! Brevet avslutades dessutom med ett handskrivet "Varmt Välkommen"... :)
Fortfarande chockad ringde jag i morse och fick prata med denna trevliga person som upplyste mig om att: Jag troligtvis blir på sjukhuset i tre dagar, att syster K jobbar visst kvar och finns på plats på torsdag och vissa fredagar, att det är fortfarande henne jag ska prata med, och att ingen opereras som inte behöver det... :D

Tänk så lite som behövs - om människan som svarade först bara hade öppnat min journal, hade hon ju sett att jag redan hade fått tid... Menmen, en del sitter kanske på fel plats i livet och då blir det väl så här. Tur att det var jag som fick det här, tänk om det hade varit någon som är rädd och orolig!

Annars rullar det på med en farlig fart. Det blev ingen ny resa för Dottern, hon gjorde slut med pojkvännen. Det var lite för mycket som inte stämde, och hennes erfarenhet av misstänksamma pojkvänner har lärt henne se signalerna i tid. Kanske hon är lite känslig för sådant, men oavsett vilket så mår hon mycket bättre nu. Det hade varit en del bråk med Fadern på semestern (och oxå innan de åkte) så hon behövde vila inför skolstarten. Och det var nog bra, för i veckan fick hon reda på att en tjej i hennes klass råkat ut för en olycka. Hon har fått många kotor i ryggen krossade och har redan fått besked om att hon är permanent förlamad från midjan och ner. Fruktansvärt! Dottern och hennes kompisar är förtvivlade naturligtvis och det har blivit mycket prat i veckan. Och man blir förstås väldigt berörd som mamma oxå, tösen i fråga är en jättego tjej som varit här flera gånger. Tankarna far igen, livet vänder snabbare än man anar... Hon är ju bara 18 år, och får livet så förändrat... Lilla stackare!

Nu har innebandyn börjat, så mailen, telefonen och mobilen går varma. Roligt, men det är mycket som ska sys ihop så här i början av säsongen. Och hujedanemej, vad killar i 16-årsåldern växer mycket på en sommar!! När man står på plan och försöker göra sig hörd över 20-25 målbrottsröster får man minsann ta i, och ska man då försöka få de här sprakfålarna att fatta vad man säger får man ju snart ha stege för attt kunna se dem i ögonen... ;D
Det är nämligen så att för att nå fram med ett budskap är ögonkontakt ett måste i den åldern, de hör nämligen med hela kroppen på något sätt. Och kan man inte ratta in deras fokus på sig själv kan man lika gärna prata med innebandybollen - chansen att den ska göra som man säger är större än att killen gör det...! :D
Men de är så himla goa,killarna! Många glada skratt blir det på träningarna, även om stön och suckar är lika vanligt förekommande. :)

Dippens sår börjar bli färdigläkta, det är bara det på skinkan kvar. Hon lyckades pilla bort skorpan där idag men som tur var har det bildats ett tunt lager skinn under så det verkar funka. Tratt blir det några dagar till, men bara några!


Många tankar idag