Överraskning

Jag flyttade från Mölndal till lilla Väröbacka när jag var åtta år. Alla tyckte mina föräldrar var tokiga, för det var ju långt före gröna vågen, när det var OK att flytta från storstan. Då tyckte folk både på landet och i stan att till landet flyttar man ju inte, det finns ju ingen bio där.. ;)
Nåja, flyttade gjorde vi iaf och jag hade en väldigt fin uppväxt. Hittade en jättehärlig bästis, som bodde på en bondgård bara 3 km bort och vi tillbringade all tid tillsammans. Carina var lika knäpp som jag - vi kunde sitta och skriva långa, långa uppsatser tillsammans, läsa eller gå ut och hoppa i höet, mocka i ladugården, samla ägg eller gosa med kattungar - hela tiden pratande..
I sjuan fick man byta skola och åka skolbuss. Inför det fick vi lära känna elever från andra byar runtomkring och då träffade jag Annelie. Vi klickade direkt, och våra föräldrar blev skogstokiga på oss eftersom när vi kom hem från skolan fortsatte att prata i telefon i timmar.. Dels var det dyrt (det var dyrt att ringa på den tiden, samtalstaxan styrdes av dels riktnummer, men också av de första siffrorna i tfnnumret - och vi bodde i olika nummerområde..) Pappa hade bilverkstad, och det var ju inte bra om kunderna inte kom fram på telefon. Lösningen blev att vi sov över hos varandra. Jag vet inte hur många lappar till skolbussen jag förfalskade (man var tvungen att ha det för vi åkte ju inte samma buss) inte för att mamma inte ville skriva, men jag glömde ju alltid att be om den..
Så kom katastrofen, Annelies föräldrar bestämde sig för att flytta tillbaka till Lekvattnet, i Värmlands djupa skogar. Jag önskar att jag hade kvar breven vi skrev, för de blev många och långa.. Sommaren vi fyllde femton tillbringade jag hos Annelie, och det var min uppväxts bästa sommar. Tror jag var däruppe i två månader, och ville verkligen inte åka hem. Fick nya vänner och hade det fantastiskt!
Men som det ofta blev när avstånden blev långa så förlorade vi kontakten så småningom. Och eftersom det var före internet och mobilen var det inte lika lätt att hitta varandra igen.
Men så för något år sedan hittade jag Annelie på Facebook, och genom henne också Rose-Marie (en av tjejerna jag lärde känna den där sommaren).
Och igår, när vi var i Karlstad på match, ser jag ett väldigt bekant ansikte på läktaren. Hade jag inte haft kryckan, hade jag nog satt mig på rumpan.. Där satt hon, min själsfrände från tonåren! Kramen som följde var nog den innerligaste, varmaste och bästa på mycket länge..
Har inte fattat det än, och sitter just nu och ler med hela kroppen. Tänk att Fyrtornet och Släpvagnen äntligen är tillsammans igen ;)

 

Annelie och jag

 

Rose-Marie