Silver, dusch och gnäll

Efter en ett väldigt roligt JVM i hockey där de svenska pojkarna verkligen visat hur duktiga de är, blev det silver i dag. Fantastiskt - guld, silver och silver de tre sista åren. Fint facit!
Det var också väldigt skönt att vackla ner i källaren och ta en lång, varm dusch. Lyckades förstås tappa duschmunstycket så hela badrummet blev nerstänkt, men vad gör det när jag fick tvätta håret!
Sedan satt jag i soffan drygt en timme och tittade på småkronorna och åt middag. Fest liksom! :D

Nu väntar jag bara på att det ska bli onsdag så jag får börja stödja på vänsterbenet igen. Glömmer mig ibland, och har ju känt att det varit för tidigt.
Inser (jajaja, tyst nu!!) att det kommer att ta ett tag att bli ok igen. Längre än vad jag tänkte från början. Får ta det försiktigt med rehaben, är väldigt trött och får ganska snabbt ont i ben och nacke om jag inte gör på rätt sätt. MEN får jag bara börja träna, gå i trappor och röra på mig lite så vänder det snart.
Vill gärna dra ner på det smärtstillande - hatar verkligen att knapra så mycket - men inser även här (!!) att det får bli senare och långsam nertrappning. Lite har man ju lärt sig genom åren iaf. De blodförtunnande tabletterna ska jag sluta med på tisdag iaf - sedan börjar jag röra mig och propprisken försvinner. Men måste nog börja med järn för det känns inte som blodvärdet har gått upp speciellt mycket. På tisdag har jag fått tfn-tid med läkaren på Närhälsan, ska be att hemsjukvården kommer hit och kollar värdena.
På onsdag kommer sjukgymnasten Maria och förhoppningsvis får jag en arbetsstol då som jag kan rulla runt på i köket. Isf kan jag ju börja så smått att laga lite mat igen. :)
Det jag hoppas mest på är att jag ska få tillbaka sömnen igen! I natt blev det droppen - somnade vid halv tio i morse och vaknade vid två... Inte så konstigt egentligen, jag gör ju inget, men det är faktiskt det jobbigaste av alltihop! Trodde jag skulle bli helknasig av att ligga så här och var så beroende av Thomas och Linda, men det är ingenting jämfört med sömnlösheten.. :/  Att bara ligga platt och känna hur värken gör sig påmind än här och än där, är riktigt frustrerande. Till sist är det ju det enda man tänker på.

Äsch, det var då ett jäkla gnäll på kärringen idag!
Ska sluta med det med en gång, för jag är faktiskt på ganska gott humör egentligen. Thomas ändrade sin semester (igen) så nu är han hemma till jag kan ta mig upp och ner i trapporna själv. Så jag hoppas att han inte behöver ta ut hela semestern som han räknade med själv, utan bara en vecka. Isf kan han ju ta ledigt under OS som han ville från början. Det hade varit skönt - han är värd att göra det han själv vill nu efter att fått ta hand om mig så länge! Dessutom gillar vi ju att gå in i idrottsdimmorna tillsammans. Vi är lite knäppa kanske, men vi inrättar mattider, hundpromenader och andra måsten efter vilka tävlingar vi vill följa xD

Nu är det dax för kvällsbestyren, lite träning och sånt.

Ha det gott och ta vara på er!