Idag är det två månader sedan operationen. Attans så fort det har gått ändå! Har fått gå i trappor i 2½ vecka nu, så livet är lite roligare. Har fortfarande mer ont i vänsterbenet än det högra, men det är ju inte så konstigt. Det blir mycket vila fortfarande. Men glädjande nog har blodvärdet gått upp bra. Det är långt ifrån återställt, men läkaren tyckte att jag inte behövde järntabletter eftersom kroppen verkar fixa det själv.
Mitt tålamod är ju som bekant inte så stort när det gäller min egen rehab, jag vill ju vara frisk i går. Men så funkar det inte, har jag väl så sakteliga insett till familjens lättade suckar.
Jag ska inte dammsuga
Jag ska inte skotta snö.
Jag ska inte gå ut med hundarna.
På ett tag.
Men lagade faktiskt middag två dagar i förra veckan iaf!
Till helgen ska vi förhoppningsvis åka till Daniel på fika, så jag äntligen får se hur det blivit nu när hans lägenhet är färdigrenoverad och alla möbler står på plats. Jättenyfiken är jag!
Och då ska jag passa på att provköra, så roligt det ska bli. Förmodligen är det inga problem, men jag måste testa att panikbromsa och se hur jag klarar halt väglag. Så vi får väl testa på Östras eller Åbys parkeringsplatser först :)
Och jadå, Thomas kör dit...!
Och till sist.
Ingenting är enkelt här i världen, det vet vi ju.
Menvarförihelvetsjävlaskitfan ska det vara så jobbigt för min dotter?
Finns det inget som liksom bara kan bli enkelt från början?
Hon fick ju sina diagnoser precis innan jul. Och det var ju bra, fast jobbigt.
Nu var det dags att ta nästa steg.
Hon meddelade sin handläggare på AF att hon fått diagnoserna, och det var bra.
Hon skulle kallas till trepartsamtal med AF och FK och allt var lugnt och fint.
I två veckor.
Nu är det kaos, skitjobbigt och inget vet något.
Har tillbringat hela förra veckan i telefon med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan - i timmar.
Och jag kan säga så här mycket.
Det är inte Försäkringskassan som är problemet.
Än.
Just nu står hon helt utan ersättning för hennes handläggare skrev ut henne från AF. Utan förvarning. Utan information om att det som sas för två veckor sedan inte gäller längre. För att hon är för sjuk.
Men helvetesjävlaidiotskap - det har hon ju varit i ett par år!? Hon var varken mer eller mindre sjuk den 20 januari än vad hon var den 8:e
Så nu är det 4-5 olika handläggare/grupper på FK som ska utreda i lika många ärenden. För det ska utredas om sjukpenning, SGI, aktivitetsersättning (det som förr kallades för sjukpension) handikappersättning och bostadstillägg. Alla ska ha blanketter, samtal, träffar, fullmakter till journaler, fullmakter för att jag ska få prata för henne när hon inte orkar.
Jag hoppas bara att dessa handläggare är lika rara och hjälpsamma som Maria, en handläggare som egentligen inte har med Linda att göra, men som egentligen skulle haft det i det där trepartsamtalet som inte blir av. För att Linda blev utskriven från AF av handläggaren där - som förmedlade kontakten med FK.
Hänger ni med?
Nej, det gör inte jag heller...
Så den här veckan har vi också fått fixa en akuttid till läkare som (efter visst motstånd) sjukskrivit Linda - för hon har ingen möjlighet att komma till sin ordinarie, nya läkare förrän i mitten av februari. Och så länge går det inte att vänta på läkare när man måste ha läkarintyg från första dagen. För nu måste det utredas om Linda är berättigad till sjukpenning.
Det är lite förvirrande.
Och väldigt tröttande.
Det finns förstås en massa mer att berätta om den här historien, men det får vara ett tag.
Fokus, det är fokus som gäller nu. Och en jäääla massa tålamod. Och ork.
Ibland undrar jag om jag har hamnat i en version av Truman Show, ni vet den där filmen där Jim Carrey spelar en man som hela sitt liv lev i en dokusåpa utan att veta om det.
Ja just det ja! Vinter vad det ju.
Det snöar som attan, skit också.
För det är inte så himla lätt att gå med alldeles nya stålhöfter när det är halt. Och måste man använda kryckor och snubblar på sina egna fötter i vanliga fall så.. Ja.. Ni vet..
Äsch, vi lämnar det ämnet också.
Tror att jag snor grannens pulka och tar en sväng i backen vid Småstugevägen.
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar