23 år

Igår var det 23 år sedan jag blev påkörd av ett rattfyllo.
23 år av smärta, motoriska problem, glömska och det man idag kalla för hjärndimma.

Men också en otrolig tacksamhet
Framförallt för att min lilla baby i magen klarade sig och växte upp till en underbar kille.
Men också för att olyckan inte krävde några dödsoffer.
Jag var den som blev mest skadad. Skadade nackkotor, svår hjärnskakning med efterföljande hjärnskador, kroniska smärtor. Ortopeden som bytte mina höftleder tror att jag fick artrosen pga jag fastnade med benen under pulpeten och fick broskskador i lederna.

Att jag skriver om detta med en dåres envishet varje år är för att jag blir vansinnig på att inget händer när det gäller straffskalorna när det gäller rattonykterhet/fylla.
Ingenting!
Polisen plockar in de här människorna, och sedan kör de fulla igen efter några dagar.
Dödar de här människorna någon får de en månad, kanske ett år i fängelse och en klapp på axeln.
Jag anser att det borde jämföras med dråp, alternativt mord i straffskalan. De vet vad de gör, för de gör det gång på gång på gång.

Och deras kölvatten lämnas en lång rad av döda, svårt skadade människor och deras anhöriga.
Deras liv blir aldrig sig likt igen...

Här har jag skrivit om vad som hände den kvällen för 23 år sedan.

Snälla, lova mig att aldrig köra full eller bakfull! ♥