Mixat

Den 30 oktober är alltid en väldig känslomässigt mixad dag för mig.

Först och främst, positiv.

Min Pappa fyller år den här dagen, så därför är den förknippad med tårta och kramar.

För mig har han alltid varit Pappa med stort P, vi hade så mycket roligt tillsammans när jag växte upp.
Fick en egen verkstadsoverall när jag var 10, och fick hjälpa honom att lufta bromsar på kundernas bilar i vår bilverkstad. Städa lagret, sortera muttrar och brickor var också väldigt roligt och sitta på kontoret och äta limpmacka med leverpastej och ättiksgurka.. Senare blev det Flygklubben i Varberg. Jag följde med honom dit nästan varje kväll och på helgen. Det blev liksom vår grej, och när jag fick segelflygcertifikatet firade vi det med våffla och grädde & sylt.

Men 30 oktober är också förknippad med ren och skär skräck, svår smärta, ångest, sorg och djupaste oro.

Idag är det 30 år sedan olyckan som för alltid förändrade mitt liv.

Som de flesta av er vet var jag trafikledare på Spårvägen, körde utryckningsbil och åkte på stopp, olyckor, överfall, pratade med förare och passagerare och en massa annat. Älskade mitt jobb, och hade nog tänkt att fortsätta med det till pensionen.

Jag hade Linda hemma, hon var då 15 månader och vi hade precis fått reda på att ett litet knytte växte i min mage, knyttet blev sedan min Daniel.

Den här dagen jobbade jag som vanligt sen kväll på bilen, och hade varit i Hammarkullen för att hjälpa en spärrvakt som blivit rånad. Jag skulle köra ner henne till Centralen där en anhörig väntade.

Vid ett rödljus blev vi påkörda bakifrån med fruktansvärd kraft - den påkörande bilen hade mycket hög fart och träffade oss rakt på.

Vad som hände sedan har jag skrivit om här, det väcker så mycket att det blir jobbigt att skriva om det, trots att det är så längesedan.

Konsekvenserna blev livslånga. Den svåra hjärnskakningen lämnade spår och skadan på hjärnstammen likaså. Kotor i nacken blev skadade, nerver och muskler också. Värken, balansen, motoriken är jobbig, minst sagt. Det visade sig att mina höftleder blev skadade och för 8 år sedan var jag tvungen att byta dem till proteser. Jag drabbades också av PTSD, vilket jag gärna hade varit utan...

Jag kunde inte fortsätta arbeta med mitt jobb, och någon omplacering som kunde fungera fanns inte heller. Läkarna ville inte friskskriva mig, så det blev sjukpension, det som nu heter sjukersättning.

Det var ett tungt slag, jag älskade verkligen mitt jobb.

Men så småningom blev mitt liv väldigt, väldigt bra trots allt. Efter en förfärlig graviditet, där jag varje dag undrade hur mitt lilla knytte klarat olyckan, kom Daniel. Idag en nästan två meter lång, vältränad, klok och en alldeles underbar onge med en lika härlig sambo. 

Linda har vuxit upp och blev den mest kärleksfulla, roliga och smarta onge som finns, hennes pojkvän är lika go han.

Efter några år kom Thomas in i vårt liv, och han har gett allt stöd, all hjälp och stöttning som finns. Han är bäst helt enkelt.
Vi har vårt fina hus, hundarna och familjen, jag har mitt innebandylag - ett gäng killar/gubbar (och två tjejer!) som ger mig så mycket energi, värme och glädje att jag bara inte kan sluta, fastän jag nog är för gammal.
Allt detta gör att jag för det mesta glömmer bort krämporna.

Men den här tiden på året är alltid lika jobbig, lika tung och känslorna flyger åt alla håll.

Och varje gång jag hör att någon kört rattfull eller bakfull blir jag lika himmelsblå förbannad.

För han som körde på mig var full, han tyckte det uppenbarligen att det var ok.

Men han och alla andra som honom borde låsas in, dömas för mord, mordförsök eller uppsåt att skada - beroende på hur illa det går för den som råkar ut för de här idioterna. Bilen blir ett livsfarligt vapen i samma sekund som de sätter sig bakom ratten, och det borde vara fängelsestraff direkt när de ertappas.

Daniel och jag överlevde, men det är så många som inte gör det.

Det är ännu fler som, liksom jag, aldrig blir återställda och sedan aldrig kan arbeta mer, sova en hel natt pga värk, och bli begränsade för resten av livet pga olika funktionshinder.

Alla vi har anhöriga som drabbas.

Är det verkligen, verkligen värt det?

Men nu är denna skitdag över.

Och den blev väldigt fin.

Linda och jag tog en åktur i hennes härliga bil, och hamnade till sist hemma hos Pappa & Elisabeth i Helsingborg.

Gofika med landgång, medhavd tryffelschokladtårta & äppelmuffins blev det, mums!

Väldigt, väldigt trevligt och och en härlig dag att minnas i stället för det andra.

Nu är det snart dags att ställa om klockorna.

Hur var det nu, fram eller tillbaka..?? 🤔😂❤️

81 & 25

Som vanligt är denna dag varje år, en dag med mixade känslor.

Min fina, goa pappa fyller 81 år idag!
Att han har klarat de senaste årens svåra sjukdom så fantastiskt är ett under. Nu mår han bra, är ute och cyklar, äter gott och dricker gott. Om allt går vägen åker han och Elisabeth till värmen i december, hoppas på det.

Men det är också den här dagen som ställde livet på ända, för mig, familjen och alla runt mig.
Idag för 25 år sedan blev jag påkörd av ett rattfyllo.
Läs HÄR om olyckan som förändrade vårt liv

Jag är oändligt tacksam för att det trots allt gick så bra. Volvo gjorde en utredning eftersom vi hade provstolar i bilen, och de trodde att minst en hade omkommit. Och det gjorde vi ju inte. Tänk om tankbilen inte kört så fort som den gjorde. Eller om det kommit någon mer bil i korsningen. Tillfälligheter avgör så mycket, och jag är så glad att de var på min sida den här kvällen!

Så var rädda om er.
Tänk på det att där med alkohol och starka mediciner i kombination med att vistas i trafiken med bil, moped eller vad det nu än är, är helt livsfarligt, både för dig och alla runt dig.

23 år

Igår var det 23 år sedan jag blev påkörd av ett rattfyllo.
23 år av smärta, motoriska problem, glömska och det man idag kalla för hjärndimma.

Men också en otrolig tacksamhet
Framförallt för att min lilla baby i magen klarade sig och växte upp till en underbar kille.
Men också för att olyckan inte krävde några dödsoffer.
Jag var den som blev mest skadad. Skadade nackkotor, svår hjärnskakning med efterföljande hjärnskador, kroniska smärtor. Ortopeden som bytte mina höftleder tror att jag fick artrosen pga jag fastnade med benen under pulpeten och fick broskskador i lederna.

Att jag skriver om detta med en dåres envishet varje år är för att jag blir vansinnig på att inget händer när det gäller straffskalorna när det gäller rattonykterhet/fylla.
Ingenting!
Polisen plockar in de här människorna, och sedan kör de fulla igen efter några dagar.
Dödar de här människorna någon får de en månad, kanske ett år i fängelse och en klapp på axeln.
Jag anser att det borde jämföras med dråp, alternativt mord i straffskalan. De vet vad de gör, för de gör det gång på gång på gång.

Och deras kölvatten lämnas en lång rad av döda, svårt skadade människor och deras anhöriga.
Deras liv blir aldrig sig likt igen...

Här har jag skrivit om vad som hände den kvällen för 23 år sedan.

Snälla, lova mig att aldrig köra full eller bakfull! ♥

Egentligen och 22 år

Har egentligen en hel del att skriva om, men är så jädrans trött just nu..

Mycket händer iaf:
Vi är ute och handlar till Daniels första, egna hem mest varje dag. På fredag flyttar han, och det känns väldigt konstigt i mammahjärtat!
Linda håller på med ett maratonlopp med provtagningar och läkarbesök. Nästa vecka blir det titthålsoperation och veckan efter det besök på reumatologen.
Thomas håller på att kurera/vila sig efter ett ryggskott. Och det går bra, i morgon går han till jobbet.

Själv haltar jag runt med hjälp av kryckorna. Och det går ju sådär. Men förhoppningsvis är det bara en månad kvar nu..

Annars har jag mest:
* Retat mig på alla som gnäller över att SMHI "missade att det inte blev orkan i Göteborg istället för att vara tacksamma för att vi slapp eländet - det lär ju ändå komma fler under hösten eftersom det är så varmt. De begriper dessutom inte att man behöver planera indragning av tåg mer än en timme innan avgång..
* Grunnat över hur i hela friden politiker och tjänstemän tänker när det gäller sjukvård och åldringsvård. Är det dags att införa ättestupa och fattighus igen? Varför inte avlöna sjuksköterskor ordentligt och sluta använda bemanningsföretag? Varför inte se till att det finns riktiga ålderdomshem (jag vet att det inte hetat så på många år, men varför inte kalla saker och ting vid sina rätta namn) för dem som vill och behöver? Det är inte rätt att gamla människor ska sitta helt isolerade i sina hem och oroligt undra över vem av alla 57 hemtjänstare som kommer idag. Eller om det blir en ny nr 58.. Att de ska behöva betala 60 kr för en liten plastburk med en vecka gammal oätlig mat. Man kan köpa bättre fryst mat för 25 kr på Kvantum..
* Förundrat mig över varför kan inte sjukvården kan se patienten som en hel kropp? Varför måste de dela upp en person i bitar - jag är inte ett blodomlopp, en knippe nerver, immunförsvar eller en bit ben. Jag är en Lisbeth.
* Glatt mig över att killarna och Maria i Frölunda IBK kämpar på med den äran. De vinner matcher och ligger bra till i tabellerna, både i Div2 och reserven. Skönt, men attans vad jag saknar dem!
* Försöker vila mellan sjukbesök och affärsraider - med serier, filmer, bloggläsande och lite dataspel.

Många tankar snirklar runt mycket just nu. Får försöka reda ut dem så småningom, just nu är jag alldeles för trött. Kanske försvinner mycket grubblande när jag förhoppningsvis mår bättre om ett par månader.

Idag är det 22 år sedan olyckan hände.
Här kan du läsa om den.

Idag skickar jag extra tankar till Malin och hennes dotter som kämpat sig igenom en tuff tid

Var rädda om er därute!

Känsla..

Titta på den här filmen. En väldigt stark berättelse från en polisman som bryr sig.. Som nog varit på för många olyckor..
Det snart 21 år sedan jag blev påkörd. Och när jag lyssnar på det här, minns man den här kvällen.
Förlåt att jag plockar fram den igen, men vissa dagar är jobbigare än andra.
Se det som terapi..

Kram

Banta...

Det är ju ingen nyhet att jag behöver gå ner i vikt. På tio år har jag gått upp sisådär 20 kg. Inte speciellt kul, men förklaringen är trasiga ledband (lagade!) och ökande värk, samtidigt som ämnesomsättningen ändras men inte matlusten...

Har sedan olyckan haft alla de där "kan inte - ska inte -  bör inte" reglerna för att inte bli sämre. Jag har varit mycket snål med smärtstillande eftersom jag dels är överkänslig mot väldigt mycket och dels var på några Whiplashmöten i början. Jag slutade snabbt med att gå på dem, för det var bara ett tävlande om vem som hade mest ont och åt mest tabletter. Blev vettskrämd på ett speciellt möte, där det medverkade en sköterska som jobbade med tablettmissbrukare. Alla fick berätta vilka tabletter de tog, och hur många. Där satt människor och stolt berättade att de minsann åt 13 olika typer av mediciner -  VARJE DAG! Det var smärtstillande av olika sorter, de flesta vanebildande. Det var uppiggande för att motvärka tröttheten hos de smärtstillande och sömntabletter för att motverka de uppiggande. Andra smärtstillande för att hjälpa smärtorna de fick av de andra medicinerna. Och så fortsatte det. 13 gånger 2, 3 eller 4 tabletter per dag..
Och där satt jag. En sort. Panodil. Iofs fulldos, och inte sjutton blir jag smärtfri, inte ens i närheten. Men det är bara att inse att det kommer jag aldrig mer att bli. Naturligtvis tyckte de andra patienterna att jag minsann inte kunde vara lika skadad (!) som de, men det var jag. Sköterskan sa efteråt att de allra flesta fick mer värk av alla tabletterna än av skadan i sig själv. Oftast är det mediciner man ska äta kort tid, inte regelbundet. När man äter dem en längre tid får man faktiskt värk av dem, hur konstigt det än låter. Så ibland kan det vara bra att vara överkänslig. Hade jag inte varit det, skulle jag nog varit i samma sits. För när smärtorna aldrig släpper, är det lätt att ge efter för önskan att ta de där tabletterna som läkarna gärna skriver ut..

Nu är det viktigt att också säga att de allra flesta äter inte mer än vad de behöver. Och jag hade säkert tagit en eller annan mer om jag kunnat. Jag dömer ingen för det är överdj*igt att ha ont 24-7.

Hur detta har med viktproblemen att göra? Nja, det blir väl en dåres försvarstal, men när värken känns som tandvärk i hela kroppen, är det svårt att komma ut på annat än korta hundpromenader. Man blir så fruktansvärt trött av att ha ont. När man är trött, ät det lätt att strunta i att göra det där extra med maten som gör att den blir nyttigare.. Och att ta den där extra promenaden utan hundar som gör lite mer nytta. Och så rullar det på.

Hur jag triggades igång med det här? Jo, jag läste den här artikeln idag : http://www.aftonbladet.se/wellness/article13769890.ab och blev glad att det kanske så smått vänder i vikthysterin. För de är viktiga de här unga kändisarna, de har så stort inflytande.
När man ser hur unga tjejer och killar faller offer för Anorexiamonstret, blir man glad när man läser detta.

Kram på er

30 oktober 1991

Det var en bra dag till att börja med. Tillbringade förmiddagen med Linda som då var nästan på dagen 18 månader. Dagen efter hade jag tid hos MVC för att få bekräftat att hon skulle få ett litet syskon. Så trots ett visst illamående, var jag mycket glad.
Åkte till jobbet på Spårvägen på eftermiddagen. Jobbade som trafikledare, ett jobb som var så nära drömjobbet jag kunde komma. Full fart vissa stunder, tid för prat och tjat och småpul andra. Många goa arbetskamrater. Hade varit på Spårvägen i 12 år och hade inga tankar på att byta jobb.
Hade en skaplig kväll. Hade pratat med pappa på dagen, han fyllde år.
Inget vidare väder, småregnigt, blåsigt, kallt och ruggigt men det var ok ändå. Hade ju en stor, skön parkas - det blev nästan för varmt i bilen.
På kvällen fick jag ett larm till Hammarkullen, en spärrvakt hade blivit rånad. Som tur var hade det gått bra, men det blev ju polis och rapportering, papper skulle skrivas. När vi var klara körde jag mot till Drottningtorget med spärrvakten, hon skulle bli hämtad där.
Stannade för rött ljus strax innan vi var framme. Såg att det var alldeles ny asfalt, tänkte på halkrisken samtidigt som en stor tankbil passerade korsningen.
Sedan small det. Högt och länge. Det skrek, kved och gnisslade om bilen. Jag hörde spärrvakten skrika Neeeeej. Jag fick ett enormt tryck över magen och bröstet av säkerhetsbältet. Tappade luften. Kommer ihåg att jag tänkte: Babyn, akta babyn! Allt bara kaos och oljud och en stor smäll. Och en duns. Ser taket i bilen och förstår inte varför jag tittar upp i taket. Det pyser. Luktar bensin.
Tystnad.
Bensin??
Helvete. Ut!! Skriker åt spärrvakten att vi måste ut, det luktar bensin. Upptäcker att sätet gått sönder och jag ligger ner. Sätter på blåljuset och varningsblinkers. Hennes dörr går inte att öppna, drar ut henne på min sida. Hon blöder. Krossat glas överallt. Hon verkar ok, tar henne till en lyktstolpe och säger att hon ska stanna där. Stannar en cyklist och ber han ska ta hand om henne.
Jäklar! Den bärbara radion! Glömt i bilen. Tar mig till bilen igen. Larmar efter hjälp. Ställer mig i korsningen, en stor korsning med fyra filer åt varje håll, och dirigerar trafiken. Andra tar hand om bilen som körde på mig, bara en kvar i den.
Hör sirener efter en stund, varför kommer de inte? Hör att någon ropar på mig i radion, men kommer mig inte för att svara. Först när de skäller på mig och ropar mitt namn och inte anropsnummer förstår jag. Jag ska lyfta radion och prata i den. De hittar mig inte, jag har gett fel adress. De letar efter mig i en korsning några hundra meter bort.
Äntligen. Polisbilar och trafikledarkolleger. Det tjuter och blinkar blått överallt. Det smakar metall i munnen och bultar konstigt i öronen.
Polisen D sätter mig i en bil. Kommer på att jag måste säga något till en av dem. Jag känner ju dem allihop genom jobbet. Han leder mig tillbaka och säger att jag ska stanna där. Ok. Ja, just det ja, jag måste ju rita märken runt bilen för utredningen. Smiter igen, och de får leta igen. De skäller på mig, placerar mig i baksätet och låser dörrarna.
Åh-äntligen-där-kommer-Erik-min-chef-jag-måste-gå-till-honom-nu-med-en-gång. Ålar mig ut genom framsätet, framdörrarna är inte låsta. Erik-hjälp-mig-jag-är-med-barn. Ramlar ihop och börjar gråta. Den här gången plockar D fram handbojorna och säger att om jag inte stannar kvar i bilen sätter han fast mig i dörren med dem. Vet ju nu att han aldrig skulle göra så, men då funkade det. Rörde mig inte ur fläcken. Erik satt hos mig en stund. När han sedan skulle hämta mig, gick jag inte ur bilen. D fick säga till mig att det var ok.
När vi kom upp till Östra fanns bara en enda tanke. Babyn, hur skulle det gå med babyn.. Blev sydd med några stygn på varje vrist, hade fastnat i pedalerna på något sätt med fötterna. Ville inte ha bedövning, Babyn! Konstaterades att jag hade fått en kraftig hjärnskakning. Ingen röntgen! Babyn! När kommer gynekologen? Rädd. Jätterädd. Ont i huvudet, bröstet, nacken, toppen på huvudet svullnar. Konstigt, syster säger att jag är alldeles svullen och har blåmärke på skalpen. Glas i håret. Gyn kommer. Babyn lever!
Vill hem, bara hem.
Polisen säger att de vill att jag ska identifiera föraren av den andra bilen.
Han är full som ett ägg.

20 år senare. Har två fantastiskt underbara barn. Linda och Babyn. Som blev Daniel, nu ett par cm från 2 meter lång och alldeles perfekt. Inga skador fick han. De är världens bästa, har fått hjälpa mig mycket och försakat en hel del pga sin trasiga mamma.
Har en ny man som hjälpt, stöttat och älskat oss sedan 1998. Världens bästa Thomas. Min sambo. Min Livskamrat. Min bästa halva.

Är ju egentligen så lyckligt lottad, och känner mig lycklig.
Men inte idag, inte just idag.
För åren efter olyckan har varit stundtals på ren göteborgska: överdjävliga. Post Traumatiskt Stress Syndrom. Hjärnskada. Skador i nackkotorna. Nervskador. Det här är skador som ger ständig värk. Motoriska problem. Minnesproblem. Ständig trötthet. Ångest - separationsångesten är en ständig följeslagare. Blir nervös bara familjen går ut med hundarna. För tänk om det händer något. Var ska jag leta då?
Och jag fick inte fortsätta jobba. FK, jobbet, facket och Järnvägsinspektionen satte stopp. Fast i omvänd ordning. Jag är vad man inte längre säger: sjukpensionär. Mot min vilja, även om jag idag har insett att jag faktiskt inte klarar att jobba.
Men det har tagit mycket lång tid att acceptera.

Tro mig, jag var omgiven av skyddsänglar den kvällen. Han som körde på mig hade ca 80 km/tim när han träffade min bil, som flög ca 32 m (lätt att mäta i den nya asfalten). Han hade gjort 83 m långa bromsspår, farten när han började bromsa uppskattades till drygt 140 km/h.
Spärrvakten, min son och jag har tur som lever idag.

Hur han kunde köra på mig?
Han hade supit hela kvällen, och skulle fixa mer svartsprit i stan...