Igår ↓ Idag ↑

Igår kände jag mig närapå slagen till backen.
Det mesta har varit motigt länge nu, och orken tryter.
Att slåss mot Försäkringskassan och vården för att Linda ska få det hon behöver och har rätt till har börjat ta sin tribut.
Men det fina med livet är att saker och ting kan vända på en tio-öring.

Linda ringde alldeles nyss, med darrig stämma.
Aktivitetsersättning beviljat ett år till!
Så himla skönt, jag är så glad att en och annan tår trillar.
Nu kan vi lägga oron över att hon ska stå helt utan försörjning inom ett par veckor åt sidan.
Det känns som hela Kebnekaise har försvunnit från mina axlar.

För även om jag aldrig kommer att sluta kämpa för mina barn och alla i familjen, så är det ett tungt ansvar att försöka se till att de olika ansökningar blir skickade, rätt intyg och dokument kommer med. För tankarna finns alltid: Har jag gjort rätt? Har jag missat något? Är det jag som gör fel så de inte beviljar det Linda söker?
Tankarna snurrar 24/7, oron finns där hela tiden och det känns som hjärnan brinner ibland.

Men nu ska vi koppla av!
Juristen sköter ansökan om sjukersättning, så det kan vi släppa ett tag.
Ansökan om rullstol, tja det fixar vi.

Kampen fortsätter för att alla med ME och deras anhöriga ska få det de har rätt till, men jag kan andas nu.
Och det, mina vänner, det är lyx!

De här raderna passar bra idag! 

Jag hittade den på nätet, men inget ursprung.