Det är inte så att inget hänt

Den här gången beror inte tystnaden på att inget hänt. 

Det är nog mer att jag har haft lite svårt att formulera tankarna och skriva något vettigt om det.

Att leva mitt i en pandemi är en underlig upplevelse. För min personliga del innebär det att jag bara träffar Thomas, och så Linda - men max en gång i veckan när vi handlar.

Daniel & Karin har jag inte träffat sedan i höstas, Mamma och Mona inte sedan i somras. Ännu värre är det med Pappa och Elisabeth. Det är snart ett helt år sedan och det gör ont i själen & hjärtat varje dag.

Jag saknar alla goa kramar från nära och kära. Det är nog det värsta för mig. Jag kan klara att inte få träffas så ofta, det är lugnt. Men kramarna, det är ju de jag lever för. 

De snabba, goa, varma, sköna, kärleksfulla kramarna, de saknar jag.

Vi får väl se, hoppas att vaccinet gör skillnad snart och att vi kan börja leva lite mer som vanligt framemot sommaren.

Det handlar förstås också om den 45:e presidenten i USA, Trump.

Han flyttar ut ur Vita Huset i morgon, och President Joe Biden svärs in.

Det är bra för välden, väldigt bra. Jag hoppas att det också blir bättre för amerikanerna.

Det som hände i Capitol Hill den 6 januari, upploppet, förstörelsen och det man idag tror var kidnappningsförsök och uppsåt att misshandla, kanske tom döda politiker var fruktansvärt. Jag satt och tittade i direktsändning, och känslorna, skräcken och oförmågan att förstå att det faktiskt händer, var i paritet med när man upplevde 9/11, Estonia eller tsunamin. Nu dog tack och lov inte så många, men det otroliga att detta händer i en demokrati, var helt absurd. Att Trump inte satte in Nationalgardet, utan vicepresidenten tog beslut efter lång tid, borde ju vara skäl till riksrätt bara det. Det var hans jobb, och han var ju fullt medveten om vad som hände.

Vilken kvalificerad skitstövel och despot den mannen är.
Jag tackar högre makter för att han inte blev omvald, och att alla domstolar i olika stater i USA höll för trycket när det gällde Trump & co's försök att ogiltigförklara röster - och valet.

Jag hoppas att ryktena och oron om upplopp i olika delar av USA inte blir verklighet..

Jag undrar lite vad jag kommer att tänka, hur världen ser ut när jag läser det här om tio, tjugo år.. 

Har vi fått stopp på tokerierna, eller har världen tagits över av brun/blåa politiker? Den tanken skrämmer mig. Mycket.

Hur ser det i så fall ut för mina barn och eventuella barnbarn? 

Hur ser det ut för oss som är gamla och/eller sjuka?

Och miljön. Har vi lyckats rädda planeten undan de värsta konsekvenserna av vårt missbruk av den, eller har vi det riktigt besvärligt?
Hur många mer pandemier har vi kämpat oss igenom?

Ja du ser ju, många är tankarna, många fler än de här.

Men att få ut dem i en text som inte blir alldeles för arg, frustrerad och tokirriterad på människors brist på empati, kunskap och vilja att göra bra för andra än sig själv, det är hopplöst just nu.

Det blir bara långt och rörigt och förmodligen ganska svamligt. Det är så mycket frustration som vill ut. Väldigt mycket på det personliga planet förstås, familjen blir ju hårt drabbad av besparingarna som görs på sjuka och funktionshindrade tex.

Men jag är född optimist, och det är inget jag har planer att ändra på.

Så jag är helt övertygad om att allt snart blir bättre.

Sådetså.