Men allt är väl efter omständigheterna, även om det som vanligt när det gäller mig blev krångligare än det skulle.
Kom hem i förrgår, måndags. Ni anar inte hur skönt det var! Planerade fem dagar blev till sist tretton, med bud om fler. Sista dagarna låg jag på en fyrasal, där vi alla hade olika extraproblem, förutom operationerna vi gjort. Dessutom kunde de nog inte hittat fyra mer olika personer att lägga i samma sal... Vi kan väl lämna det ämnet med att konstatera att det är skönt att vara hemma.
Som jag berättat blev det lite komplikationer. Jag fick sprickor i vänsterbenet, där de drev in protesen. Som tur är tog de extra bilder så de upptäckte det innan jag blev helt hopsydd. Kirurgen lindande en ståltråd runt lårbenet som fixering, tråden kommer inte att tas bort. Detta för att inte benet ska brytas innan det är läkt. Förövrigt gick operationen bra, förlorade dock en del blod. När de kollade HB efter ett par dagar visade det sig att jag behövde påfyllning av blod, så det fick jag. Blodvärdet gick upp ett par dagar, men nu är det tillbaka på samma låga nivå igen, 91. Men jag får inte mer blod pga infektionsrisken ökar drastiskt när man fått proteser. Och det spelar inte så stor roll, jag måste ligga mycket iaf de närmaste fyra veckorna.
Sprickan i lårbenet medförde att jag inte får stödja på vänsterbenet mer än 20% av kroppsvikten på sex veckor. Och det är inte mycket, kan jag meddela. Man kan testa genom att ställa en våg bredvid en lika tjock bok. Ställ den friska foten på boken och tryck den andra på vågen. Väger du 70 kg, får du inte trampa ner mer än 14 kg's tryck.
Sedan lägger du till att du har en ny protes på stödjebenet också och att du egentligen inte får/kan gå på kryckor pga trasiga nackkotor. Och att hjärnskadan du har gör att du inte har en aning om om du trycker ner foten med 8 kg tryck eller 80..
Tugga på den en stund..
Det gjorde läkarna och sjukgymnasterna.
Lösningen blev till sist efter många turer att jag fick åka hem, Thomas fick en snabb kurs hur han ska hjälpa mig uppför vår trappa och jag har fått inta sängläge hemma i övervåningen. Får bara gå till och från toa, med en liten bonussväng på rummet då och då. Jag får bara gå mycket lite eftersom jag belastar det dåliga benet alldeles för mycket. Om ett par dagar ska jag försöka komma upp på vår motionscykel, och trampa lite försiktigt så jag får lite fart på blodcirkulationen. Gör övningar tre gånger om dagen, men det blir ju inte så mycket till cirkulation av det..
Men hellre att ligga i min egen mjuka säng än på sjukhuset. Även om de allra flesta i personalen är helt underbara, så är det jobbigt att ligga inne så länge. Framförallt i början, när det brast lite i kommunikationerna och en del av personalen inte visste/förstod att jag inte kunde skutta upp ur sängen på samma sätt som de andra som opererat ett ben och var friska för övrigt. Till sist gick budskapet fram till samtliga, vilket gjorde att min gåstol inte försvann hela tiden, jag fick hjälpen jag behövde för att komma upp och att jag slapp tjatet om att sitta i matsalen. Med lågt HB och fulltankad med smärtstillande var det ett äventyr att sitta på en stol mer än ett par minuter - att stoppa i sig mat samtidigt var inte aktuellt.
Komplikationen med sprickan innebär att jag får stanna på övervåningen i fyra veckor. Kanske jag kan ta mig ner någon gång, men jag klarar inte trapporna så länge jag inte får stödja på båda benen så vi får se.
I mitten av januari ska jag nog kunna ta mig fram såpass att jag röra mig mer obehindrat i huset. Senare blir det sjukgymnastik och röntgen.
Nu får det räcka för idag. Har lite svårt att hålla ordning på tankar och ord, ögonen ramlar ihop hela tiden.
Ha det gott
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar