Makalöst

Det är otroligt så fort tiden går! Tänk, idag för fyra år sedan blev jag av med mina väldigt trasiga, artrosangripna höftleder och och fick fina nya. Det tog ganska lång tid att komma igång, fick lite komplikationer och har ju en del andra krångel med kroppen också - men de ruskiga smärtorna från höfterna försvann.

Bara den som haft något liknande förstår hur smärtorna styr ens liv.

Är så tacksam mot personalen på Ortopenden SU Mölndal, de gav mig livet tillbaka.

Före 

Efter

För två år sedan

I dag för två år sedan var jag nervös.
Jättenervös.
Och ganska rädd också.
Låg och tittade på mina fötter och undrade om de skulle finnas kvar i morgon..
Hur jag tänkte då vettetusan, det kan ha berott på medicineringen jag fick inför mitt dubbla höftledsbyte. Ni som känner mig och kan mina äventyr, vet att jag och starka mediciner har en förmåga att ge väldigt underliga effekter.
Någon gång under natten innan operationen frågade jag nattsköterskan varför jag inte fått prova ut nya fötter. Hon förklarade tryggt att mina fötter skulle finnas kvar och att höftlederna var av "one size modell". Tror inte jag berättat detta för ens Thomas, Linda eller Daniel - det var lite pinsamt och jag förträngde det nog i medicindimmorna veckorna efteråt.
Veckorna efter var mest som ett töcken. Fick fina piller som inte bara tog bort de värsta smärtorna utan också försatte undertecknad i en någorlunda behaglig dimma..

För en vecka sedan var jag på tvåårs-besiktning och läkaren var mer än nöjd. Käppen finns kvar för balansens skull (tyvärr fick jag ingen ny hjärnprotes), rörligheten är mer än förväntad. Fick order om att inte använda hela rörligheten, risken finns för subluxation eller luxation, men den är mycket liten. :) (Subluxation betyder att leden hoppar ur och sedan i ledskålen igen, luxation att den hoppar ur men inte i igen)
Som ni ser på bilden är det rejäla doningar de satt i. Trådarna fick de sno runt eftersom jag frakturer i lårbenet. Pga det fick jag bara ligga i drygt två månader, bara toabesök och försiktiga korta promenader runt i rummet med kryckor och lyft vänsterben.
Jag blev alldeles oerhört ompysslad av Thomas och Linda, de servade med mat och godis. Daniel kom så mycket han kunde, men han jobbade och dessutom fick han ju sin första egna lägenhet ett par veckor innan jag opererades så han hade fullt upp.

Den här fina bilden fick jag med mig hem i förra veckan. Som ni ser är inte proteserna likadana, det beror på att jag är med i en studie där de testar två likvärdiga proteser, men de har olika längd. Fördelen med den korta är att om man skulle behöva byta protes om en massa år, finns det friskt lårben att använda och chansen att lyckas med ett byte till är större. Eftersom de vill göra jämförelsen så precis som möjligt fick jag operera båda höfterna samtidigt. Det gör man inte annars.

Jag är väldigt tacksam över att få den här chansen, av flera skäl. Dels slapp jag att göra två operationer på ett år, och får jag en fantastisk uppföljning under 10 år som jag inte skulle fått annars.

Tycker väldigt mycket om mina nya, fina reservdelar som gör att jag numera kan gå rak, 
flytta fötterna mer än 10 cm i taget, jag har lika långa ben, jag kan sova på mage, 
Jag kan komma upp från golvet utan hjälp, det känns inte som benytorna skrapar mot 
varandra varje gång jag rör på mig.

Jag är smärtfri i mina höfter och det trodde jag aldrig jag skulle få uppleva igen.

Glad

Var på gånglabbet idag, för ettårskontroll. Ja, det är ju bara snart 11 månader, men det spelade ingen roll. Det gick bra.
Bättre än vad jag hoppades på.
För RS, som testar mig talade om att först två år efter operationen är jag någorlunda återställd. Jag trodde det skulle ta sex månader till ett år... Men han sa att när man gör en dubbel op som jag gjort, tar det mycket längre tid att återhämta sig. Blev så lättad och glad!

För jag har verkligen trott att jag inte skulle bli så mycket bättre än vad jag är. Och det har inte känts så bra.
Har mycket kvar innan styrkan är hyfsat normal, balansen finns inte överhuvudtaget i den här kroppen, och koordinationen som var minst sagt dålig innan är väck med pusta nu.
Efter senaste febersjukan får jag mjölksyra i benen bara jag går upp på övervåningen och att då tänka på att gå ut på promenad med hundarna känns ju ganska avlägset.

Men han sa att det var normalt, att jag förvisso ligger efter i rehab pga sprickorna i lårbenet, men ändå ligger bra till i återhämtningen.
Så bra det kändes!

Nu är det bara att fortsätta kämpa, ett år kvar att bli bättre på :)
Nästa månad är det ett år med nya, blanka höftleder. Då blir det massor av undersökningar och läkarbesök.
Det ska bli spännande att se om läkarna är lika nöjda..

Och nu går jag dessutom ner i vikt.
Viktväktarna är lösningen!

Återkommer om detta, men det känns bra nu.

Kramen på er ♥

Längesedan

Skulle tro att detta foto togs i  början av Juni -90

Detta fina foto fick jag som en länk av en vän från Varberg. Kommer precis ihåg när det togs, för Marianne ville att Jambo och Nocke (boxrarna på bilden) skulle få se en baby. Hon hade precis fått reda på att David var på väg. Fem månader senare föddes han. :)

Lite nervös var jag. Inte för att hundarna medvetet skulle skada Linda, de var de goaste och snällaste som fanns. Men de var väldigt glada och alerta boxrar och alla som haft en sådan vet att de kan bli väldigt glada och yviga :D 

Men det gick bra förstås.

Min fina dotter fyller snart 24 och jag hoppas att alla utredningar, ansökningar och annat hon/vi håller på med då ska vara klara. Skriver inte så mycket om det nu, vi väntar med att berätta till allt är klart. Men det är mycket på gång, och det sliter hårt på min tös. Stress, oro och ovisshet är svårt för en frisk person, för en med ME/CFS orsakar det ofta kraftiga försämringar. Fysiskt mår hon mycket dåligt just nu, men psykiskt är det trots allt hyfsat ok.

Hon var hos sin nya frissa Pinky häromdagen. Så här blev det :

Läckert, eller hur?

Annars..? 

Ja, sjukgymnastiken går bra. Men nu är jag otålig, tycker det går alldeles för sakta. Högerbenet funkar bra, men det vänstra krånglar. Har ont och det är svagare än höger. Förmodligen beror en del på frakturen, men jag hade en felställning före operationen och det benet var kortare än det andra. Misstänker att det gör ont när allt ska ställas tillbaka på rätt plats sas, men fasen, jag vill vara helt återställd - igår!

Och vara lite mindre trött. 

Och bli av med ganska många extra kilo som lagt sig som volanger runt hela min kropp. 

Och få tillbaka kondisen nu!

Och nu hör jag alla kommentarer - tålamod, det tar tid, ha inte för bråttom... Och allt det där jag brukar säga till er och andra. 

Men det är faktiskt inte samma sak.

Sådetså!

;)

Men våren har ramlat in och i morgon ska bilen få sommarsulor på och tvättas.

Och jag ska nog gå en lite promenad och se vad som hänt på granngatorna under senaste året.

Äntligen! :D

Två månader, ny såpa och vinter

Idag är det två månader sedan operationen. Attans så fort det har gått ändå! Har fått gå i trappor i 2½ vecka nu, så livet är lite roligare. Har fortfarande mer ont i vänsterbenet än det högra, men det är ju inte så konstigt. Det blir mycket vila fortfarande. Men glädjande nog har blodvärdet gått upp bra. Det är långt ifrån återställt, men läkaren tyckte att jag inte behövde järntabletter eftersom kroppen verkar fixa det själv.
Mitt tålamod är ju som bekant inte så stort när det gäller min egen rehab, jag vill ju vara frisk i går. Men så funkar det inte, har jag väl så sakteliga insett till familjens lättade suckar.
Jag ska inte dammsuga
Jag ska inte skotta snö.
Jag ska inte gå ut med hundarna.
På ett tag.
Men lagade faktiskt middag två dagar i förra veckan iaf!

Till helgen ska vi förhoppningsvis åka till Daniel på fika, så jag äntligen får se hur det blivit nu när hans lägenhet är färdigrenoverad och alla möbler står på plats. Jättenyfiken är jag!
Och då ska jag passa på att provköra, så roligt det ska bli. Förmodligen är det inga problem, men jag måste testa att panikbromsa och se hur jag klarar halt väglag. Så vi får väl testa på Östras eller Åbys parkeringsplatser först  :)
Och jadå, Thomas kör dit...!

Och till sist.
Ingenting är enkelt här i världen, det vet vi ju.
Menvarförihelvetsjävlaskitfan ska det vara så jobbigt för min dotter?
Finns det inget som liksom bara kan bli enkelt från början?
Hon fick ju sina diagnoser precis innan jul. Och det var ju bra, fast jobbigt.
Nu var det dags att ta nästa steg.
Hon meddelade sin handläggare på AF att hon fått diagnoserna, och det var bra.
Hon skulle kallas till trepartsamtal med AF och FK och allt var lugnt och fint.
I två veckor.
Nu är det kaos, skitjobbigt och inget vet något.
Har tillbringat hela förra veckan i telefon med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan - i timmar.
Och jag kan säga så här mycket.
Det är inte Försäkringskassan som är problemet.
Än.
Just nu står hon helt utan ersättning för hennes handläggare skrev ut henne från AF. Utan förvarning. Utan information om att det som sas för två veckor sedan inte gäller längre. För att hon är för sjuk.
Men helvetesjävlaidiotskap - det har hon ju varit i ett par år!? Hon var varken mer eller mindre sjuk den 20 januari än vad hon var den 8:e
Så nu är det 4-5 olika handläggare/grupper på FK som ska utreda i lika många ärenden. För det ska utredas om sjukpenning, SGI, aktivitetsersättning (det som förr kallades för sjukpension) handikappersättning och bostadstillägg. Alla ska ha blanketter, samtal, träffar, fullmakter till journaler, fullmakter för att jag ska få prata för henne när hon inte orkar.
Jag hoppas bara att dessa handläggare är lika rara och hjälpsamma som Maria, en handläggare som egentligen inte har med Linda att göra, men som egentligen skulle haft det i det där trepartsamtalet som inte blir av. För att Linda blev utskriven från AF av handläggaren där - som förmedlade kontakten med FK.
Hänger ni med?
Nej, det gör inte jag heller...
Så den här veckan har vi också fått fixa en akuttid till läkare som (efter visst motstånd) sjukskrivit Linda - för hon har ingen möjlighet att komma till sin ordinarie, nya läkare förrän i mitten av februari. Och så länge går det inte att vänta på läkare när man måste ha läkarintyg från första dagen. För nu måste det utredas om Linda är berättigad till sjukpenning.
Det är lite förvirrande.
Och väldigt tröttande.
Det finns förstås en massa mer att berätta om den här historien, men det får vara ett tag.
Fokus, det är fokus som gäller nu. Och en jäääla massa tålamod. Och ork.

Ibland undrar jag om jag har hamnat i en version av Truman Show, ni vet den där filmen där Jim Carrey spelar en man som hela sitt liv lev i en dokusåpa utan att veta om det.

Ja just det ja! Vinter vad det ju.
Det snöar som attan, skit också.
För det är inte så himla lätt att gå med alldeles nya stålhöfter när det är halt. Och måste man använda kryckor och snubblar på sina egna fötter i vanliga fall så.. Ja.. Ni vet..
Äsch, vi lämnar det ämnet också.

Tror att jag snor grannens pulka och tar en sväng i backen vid Småstugevägen.

Kram

Hemma!

Ledsen, men jag har inte orkat uppdatera. Har varit och är otroligt trött efter operationen.
Men allt är väl efter omständigheterna, även om det som vanligt när det gäller mig blev krångligare än det skulle.

Kom hem i förrgår, måndags. Ni anar inte hur skönt det var! Planerade fem dagar blev till sist tretton, med bud om fler. Sista dagarna låg jag på en fyrasal, där vi alla hade olika extraproblem, förutom operationerna vi gjort. Dessutom kunde de nog inte hittat fyra mer olika personer att lägga i samma sal... Vi kan väl lämna det ämnet med att konstatera att det är skönt att vara hemma.

Som jag berättat blev det lite komplikationer. Jag fick sprickor i vänsterbenet, där de drev in protesen. Som tur är tog de extra bilder så de upptäckte det innan jag blev helt hopsydd. Kirurgen lindande en ståltråd runt lårbenet som fixering, tråden kommer inte att tas bort. Detta för att inte benet ska brytas innan det är läkt. Förövrigt gick operationen bra, förlorade dock en del blod. När de kollade HB efter ett par dagar visade det sig att jag behövde påfyllning av blod, så det fick jag. Blodvärdet gick upp ett par dagar, men nu är det tillbaka på samma låga nivå igen, 91. Men jag får inte mer blod pga infektionsrisken ökar drastiskt när man fått proteser. Och det spelar inte så stor roll, jag måste ligga mycket iaf de närmaste fyra veckorna.
Sprickan i lårbenet medförde att jag inte får stödja på vänsterbenet mer än 20% av kroppsvikten på sex veckor. Och det är inte mycket, kan jag meddela. Man kan testa genom att ställa en våg bredvid en lika tjock bok. Ställ den friska foten på boken och tryck den andra på vågen. Väger du 70 kg, får du inte trampa ner mer än 14 kg's tryck.
Sedan lägger du till att du har en ny protes på stödjebenet också och att du egentligen inte får/kan gå på kryckor pga trasiga nackkotor. Och att hjärnskadan du har gör att du inte har en aning om om du trycker ner foten med 8 kg tryck eller 80..
Tugga på den en stund..

Det gjorde läkarna och sjukgymnasterna.
Lösningen blev till sist efter många turer att jag fick åka hem, Thomas fick en snabb kurs hur han ska hjälpa mig uppför vår trappa och jag har fått inta sängläge hemma i övervåningen. Får bara gå till och från toa, med en liten bonussväng på rummet då och då. Jag får bara gå mycket lite eftersom jag belastar det dåliga benet alldeles för mycket. Om ett par dagar ska jag försöka komma upp på vår motionscykel, och trampa lite försiktigt så jag får lite fart på blodcirkulationen. Gör övningar tre gånger om dagen, men det blir ju inte så mycket till cirkulation av det..
Men hellre att ligga i min egen mjuka säng än på sjukhuset. Även om de allra flesta i personalen är helt underbara, så är det jobbigt att ligga inne så länge. Framförallt i början, när det brast lite i kommunikationerna och en del av personalen inte visste/förstod att jag inte kunde skutta upp ur sängen på samma sätt som de andra som opererat ett ben och var friska för övrigt. Till sist gick budskapet fram till samtliga, vilket gjorde att min gåstol inte försvann hela tiden, jag fick hjälpen jag behövde för att komma upp och att jag slapp tjatet om att sitta i matsalen. Med lågt HB och fulltankad med smärtstillande var det ett äventyr att sitta på en stol mer än ett par minuter - att stoppa i sig mat samtidigt var inte aktuellt.

Komplikationen med sprickan innebär att jag får stanna på övervåningen i fyra veckor. Kanske jag kan ta mig ner någon gång, men jag klarar inte trapporna så länge jag inte får stödja på båda benen så vi får se.
I mitten av januari ska jag nog kunna ta mig fram såpass att jag röra mig mer obehindrat i huset. Senare blir det sjukgymnastik och röntgen.

Märker att jag låter lite grinig, det är jag faktiskt inte. Bara jättetrött. Har ju ont förstås, men det är hanterbart. Faktiskt är artrossmärtorna borta, det känns konstigt men så skönt! Har faktiskt sovit hela tre timmar i sträck några gånger, och det har inte hänt på mer än ett år. Skön känsla!
Nu får det räcka för idag. Har lite svårt att hålla ordning på tankar och ord, ögonen ramlar ihop hela tiden.

Ha det gott

Det tar längre att komma på en rubrik än att skriva inlägget, ju!

Sov inget vidare i natt. Var nog igång för mycket igår, räknade ut att jag hade varit uppe ur sängen 11 gånger på 20 timmar. Och det är ganska mycket.

Idag kom sköterskan in på morgonen och frågade om jag ville ha något extra för värken, och jag sa att det kunde jag tänka mig. Sedan simmade jag lugnt i 3 timmar och vaknade först när hon kom in för att ta tempen. Jag frågade vad hon gett mig, och då flinade hon med världens härligaste grin och sa att hon hade sänkt hela avdelningen för att kunna se skidorna på tv. Eftersom hon igår berättade att hon tycker sport är urtråkigt och att alla sköterskorna är jättenoga med medicinerna - vi pratade lite om hur det var när det var stressigt. ;)  Att de har full koll vet jag med säkerhet eftersom deras pulpet är alldeles utanför min dörr :)
Dagen har sedan blivit lugn, insåg att nacken och vänsterbenet behövde vila.
Gick till matsalen på lunchen och åt där, det kände ganska grymt.
Bjöd som vanligt på pinsamheter när stolen jag satt  i var lite för trång så bandagen fastnade - så när jag reste mig hade rumpan fått fyra ben som satt ganska stadigt. Försiktigt jubel från damerna som satt där, isen bröts snabbt och enkelt iaf...
Min goa undersköterska jublade inte, hon kved.
Av skratt..
Och NEJ, det finns inga bilder!!
:)

Bara den här bilden. 

Så här firade jag första advent.

Inte illa alls :)

Då har jag gjort det!

Trodde nog inte att operationen skulle bli av, men när jag vaknade förstod jag att det var klart.
Tre dagar senare är jag fortfarande groggy av all intressanta piller jag bjuds på, och det är jag tacksam för. Missade en dos igår och det var inte så kul..
Det verkar som allt gått bra. Jag förlorade lite för mycket blod och så fick jag visst en spricka i vänster lårben men annars är det ok tror jag. Än så länge håller nacken, men den tar stryk för jag får inte stödja på vänsterbenet. Får antagligen stanna tills åtminstone fredag pga det - trappor är inte att tala om ännu, och det för ju med sig vissa problem i vårt hus ;)

Familj och vänner är helt underbara. Daniel har ringt och Linda och Thomas kom hit med choklad och drickor.
Sedan fick jag dessutom höra att min älskade gubbe satt upp adventljustakarna! Bara ni som känner honom förstår HUR stort det är!! xD

Nu tog orken slut, men jag återkommer nog i  morgon..

:)

Nu så

Nu är jag installerad på en fin sal, enkelsvit minsann, med dusch, toa och TV :)
Middag är intagen, duschat för tredje gången i Hibiscrub och nålen sitter på plats.
Ska bara hämta lite påfyllning av kaffet - muggarna är ju pyttesmå ;).
Sedan blir det nog film eller serie på datorn..

I morgon bitti är det dax.
Fattar inte att jag faktiskt ska få bli bra
:D

Kram

I natt tänkte jag

Det kändes som en käftsmäll igår, när beskedet om den flyttade höftledsoperationen kom. Men det har väl släppt lite, har pratat av mig lite (läs: en hel del!) med familj och några fina vänner.
Det fanns ju en beredskap med tanke på allt man hört och läst om sommarens kaos på sjukhusen i Göteborg. Men att operationen skulle flyttas så långt fram var jag inte beredd på.
Nu får man hoppas att den inte blir flyttad en gång till bara..
Jag tänkte på det i natt, när jag funderade på om jag skulle ringa Daniel och be honom komma upp och hjälpa mig när jag skulle vända mig i sängen - smärtan i höften var jäklig och det tog drygt en kvart att komma från sida till rygg. (Ringa är tvunget eftersom han bor i källaren och jag i övervåningen - jag skulle inte kunna skrika så högt att han hör mig ens med megafon)

Jag ger inte mycket för politiker och tjänstemän i Göteborg och Västra Götaland. Hur man kan missköta ekonomin till den milda grad är en gåta. Det borde vara straffbart att slarva bort skattepengarna å detta sätt. Och var klara över att i det här fallet spelar den ingen roll vilken partitillhörighet de har, det är lika illa oavsett.
Det här handlar inte om partifärg, det här handlar om inkompetens och girighet, inget annat. Den här gången gäller det vården, men det är ju lika illa när det gäller spårvagnar, trafik, skola, åldringsvården... Orsaken till mina problem just nu är att de inte ger sjuksköterskorna en rimlig ingångslön, utan väljer istället att betala övertid och hyra in bemanningsföretag till sanslöst mycket högre priser. Sjuksköterskorna begär en ingångslön på 24000:- efter tre år på högskola, landstinget erbjuder lite drygt 21000.. Skamligt! Inte konstigt att syrrorna väljer bemanningsföretag eller att jobba i Norge istället. Och dessutom kan man nästan säkert förutsätta att tjänstemännen tjänar betydligt mycket mer än så, att politikerna gör det vet vi ju.

Jag ska ha det så här och förmodligen värre i minst sju veckor till pga deras inkompetens. Jag tänker inte bli bitter, men jag kan ju heller inte skina av lycka över situationen. Det finns många, många fler som drabbas av det här, dessutom helt säkert värre än mig.

Men det gör faktiskt ganska ont att vara mig just nu.
Så lite gnäll får ni stå ut med

Kram

Det var för bra för att vara sant

I tisdags var jag på inskrivningssamtal på Mölndals Sjukhus inför operationen jag skulle göra på onsdag i nästa vecka. Allt funkade bra, plattröntgen, datortomografi, provtagning, samtal med ortoped, narkosläkare, sjuksköterska...
Förhållningsorder gavs: Sluta med den medicinen direkt pga blödningsrisk och duscha tre gånger med Hibiscrub och jag skulle läggas in på tisdag kl 15.00 och då syns vi då...

Jomenvisst..
Eller inte...

Klockan tre i eftermiddag ringde telefonen.
Det var operationssamordnaren som berättade att operationen är framflyttad pga sjuksköterskebrist.
Till den 27 november...
Två månader till av värk, sömnlöshet och oändlig trötthet.

Skit också

Undrar om den blir av då?

Det närmar sig

Nu rusar dagarna fram, även om jag rör mig i slow motion..

I tisdags var jag på gånganalys, något som jag tydligen ska göra flera gånger under några år framåt. En massa ploppar tejpades fast på fötter, ben, armar och bål, sedan fick jag gå framför en kamera som spelade in - det såg ut som bästa trickfilmningen.. Det roligaste var att forskningsledaren är pappa till en av Daniels klasskamrater från grundskolan, så det blev ett väldigt pratande. Han är lika språksam som mig, så ni kan ju tänka er resten :)
I morgon är det dags att prova ut alla hjälpmedel som jag behöver. En timme med arbetsterapeut och sjukgymnast, sedan ska visst bilen vara full..
Tisdag i nästa vecka är det mer eller mindre en heldag på Mölndal, och sedan är det bara en vecka kvar till den 9e...
Usch så fort det går.

Har börjat försöka fylla frysen så smått. Just nu finns det kalops, kålpudding och chili instoppat. Tänkte väl göra lite lasagne och pannbiff också. Får se hur mycket som hinns med. Tröttheten och värken är kompakt nu, så allt tar väldigt lång tid. Måste vila ofta, så det blir inte gjort så mycket som jag tänkt.
Vill gärna försöka åka ner till Varberg till mamma och Anneli en dag. Helsingborgsbesök hos pappa och Elisabeth har jag fått stryka, resan blir för jobbig. Bjuder in oss på middag i Skåne när de kommer hem från solen i vår istället! ;)

Dagen innan operationen hoppas jag på en fika med finaste AWH, som köpt hus i dag - i vårt område! Det är bara en backe ner , så det lär bli en hel del fikastunder när jag väl kan gå igen. För i slutet av oktober blir hon mamma, så jag ska få krama baby igen - ofta! :)
Sedan får väl Thomas komma och hämta mig med skottkärran, för backen ner går ju upp när jag ska hem.. ;)

Och så väntar vi på att Linda ska få besked om hon får praktik hos Samhall. Hon var på intervju där för ett tag sedan. Tydligen börjar man med praktik i två månader och går det bra kan man ev få anställning. Hoppas, hoppas!

Nu ska jag samla ihop de fyrbenta och gå upp och försöka sova. Var rädda om er!
Kram på er!

Ps: Jag glömde ju! Det där med surfplatta löste sig. Hittade en väldigt enkel och billig som jag köpte för de sista presentkorten jag fick på min födelsedag. Den som spar, hon har ;)
Ds

Mycket att göra

Hm..
Det blir mycket "jobb" inför operationen, det är helt klart.

Gånganalys, prova ut en hel drös med hjälpmedel, röntgen, datortomografi, provtagning, samtal med ortoped, narkosläkare, sjuksköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut...
Och en tjock bibba papper som ska fyllas i om hälsan, smärtschema  (HATAR sådana!),  sjukdomshistoria (inte roligare det!), man ska räkna trappsteg i huset (finns många) och berätta vem som ska tvätta, laga mat, handla och städa, m.m...
Sedan rekommenderar de att man ska fylla frysen med färdig mat, se till att man har folk som hjälper till (och det har jag ju - jäklar vad de ska få jobba!!) och - helst flytta sängen så att man har toa, badrum, kök och säng på samma våningsplan.
Och där sprack det! Toa och säng finns i Eternitpalatset på övervåningen, kök på bottenplan och badrum i källaren..
Men vi har planen klar. Jag kommer hem, trixar mig upp på övervåningen där toan med den förhöjda toastolen finns och sedan bosätter jag mig i Balkongrummet. Där finns det då en förhöjd säng, fåtölj med sittdyna, telefon, TV och en extern hårddisk med filmer och serier. En hög med böcker som ska inköpas. Jag får frukost serverad på morgonen och middag på eftermiddagen av Thomas och Daniel - den ene jobbar natt och den andre dag, så det blir bra. Har inte Linda fått jobb, kommer hon säkert hit också. Goa svärmor har lovat att kommit hit och tvätta håret på mig om det behövs.
Och jag lär nog få psykbryt - hur ska jag klara av att inte göra något, och fixa att bli uppassad??!!
Det är verkligen inte min starka sida..

Det är nog den enda gången jag önskat att vi hade en surfplatta, det hade varit käckt att ha på sjukhuset. Är ju bortskämd med att kunna surfa runt och titta på film och serier när jag vill, det är skön avkoppling när kroppen värker. Men överlever nog en vecka, vilka ilandsproblem!

Har jag glömt något?
Just det ja, kaffet fixar Tassimomaskinen och så ska jag nog bunkra upp med lite godis..
Och när jag är frisk igen, då lär stackars Thomas behöva läggas in på vilohem.

3 veckor kvar idag...

Om en månad..

Och idag kom det.

Kuvertet jag väntat så på.

Den 1 oktober ska jag på inskrivningssamtal på Mölndals Sjukhus, en halv dag tar det med info från narkosläkare, ortoped, sjuksköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut, provtagning och undersökning..

Den 9 oktober är det dags för operation (Om den inte blir flyttad, det påpekades noga)

Jäklar i min låda så nervös jag blev nu

Bara en månad kvar

Det här blir tufft

Lite i chock

Har som ni märker varit dålig på att uppdatera bloggen - igen. Varit jättetrött några dagar, har inte ens orkat läsa mina deckare eller vara inne på nätet, hör och häpna! ;)

Dippen mår ganska bra. Hon äter inte något utom pannbiff, pannkaka och skinka men verkar inte ha jätteont och sover mycket. Det beror nog på morfinet hon får, men vi ska snart sluta med det. Det blir ytterligare 5-8 dagar i extrem stillhet, vilket blir intressant utan lugnande... Sedan tar det två veckor till innan hon får gå i trappor, hoppa upp i soffan eller följa med ut på längre promenader. Och med tanke på att det är Dippen vi praar om, lär hon nog driva oss till vansinne, för hon är fruktansvärt envis. :)

För min egen del har det varit en omtumlande dag. Var på Ortopeden på Mölndals Sjukhus idag för en planering inför ev operation av mina höftleder. Blev undersökt av en mycket trevlig och effektiv läkare som enkelt konstaterade att jag ska opereras. Och efter som jag är ung (!!) och frisk för övrigt passar jag bra in i en studie där man jämför två olika proteser. Förutsättningen är att man måste byta båda höftlederna samtidigt. Fördelarna är ju självklara, jag slipper gå igenom operation och rehab två gånger. Dessutom får man väldigt bra uppföljning - i 10 år! Till läkarens, och min egen, förvåning bestämde jag mig direkt, jag hoppar på studien.
Så nu blir det operation troligtvis redan efter sommaren, och på Mölndals Sjukhus! Slipper åka utanför stan och söka annan vårdgivare för att få operationerna i rimlig tid. Och slipper att göra två operationer som drar ut på tiden. Funkar allt som det ska är jag någorlunda återställd redan vid jul - fattar ni?!
Det gör inte jag..
Det kommer helt klart bli en pärs, och jag kommer säkert vara rastlös som få innan jag kan röra mig ordentligt, men:
Att kunna gå ut med hundarna, ut och promenera med Thomas. Att klippa gräset (det kommer jag nog ångra att jag ens tänkte nästa sommar) skulle vara fantastiskt. Att kunna sova..

Fattar det helt enkelt inte

Nu är hon hemma!

Finaste lilla Dippen, nu ligger hon här hemma på finaste Frölundafilten. Trött, mycket medtagen och skakig förståss. Hon få inte gå i trappor, inte hoppa upp o ner i soffan själv, och bara korta koppelpromenader de närmaste veckorna. Hon är inte utom fara ännu, blödningsrisken finns där, men i samråd med veterinären bästämdes att hon nog har det bättre hemma. Hon blir ju väldigt deppig och moloken när något händer, samtidigt som hon har ett fantastiskt läkekött. Så vi bestämde att hon får komma hem som planerat.
Sååå skönt :)

Dippen kämpar!

Sent, men nu kommer en liten rapport om Dippen. Måste ju ringa runt till familjen först..

Dippen är opererad och ligger nu på intensiven. Operationen gick ganska bra, men blev mycket komplicerad. Enligt vad veterinären berättade, händer det ibland att en del äldre tikars vävnad (i buken) kan bli uppluckrad i samband med infektioner. Det gör det ju väldigt svårt att fästa stygn.
Och våran Dipp ska naturligtvis vara det svåraste fallet vår veterinär stött på. Hon beskrev det som att försöka sy korstygn i gelé - och då förstår man ju problemet som uppstår när man ska sy ihop kärlen efter att ha tagit bort en infekterad livmoder.. Hon löste det till sist med att lägga ett slags nät istället. Detta löses upp i kroppen efter ca 4 veckor. Som tur var fick Dippen ett blodtrycksfall precis när de gjorde detta vilket gjorde att hon nästan inte blödde alls. Som vet uttryckte det: Dippen skötte sig jättebra, fick tom blodtrycksfallet på rätt ställe.. :)

Så så här långt är det väl. Men pga blödningsrisken (och den är ju nu extra stor) är det 50/50 att vår lilla Nipper Dippa klarar sig. De kommer inte att öppna henne om hon börjar blöda - det finns inget de kan göra då. Så nu är det bara att hoppas att hon är stark nog att ta sig igen om första dygnet.

Det blir nog en lång natt det här..

Vill bara tacka för alla vänners peppande, det behövs. Alla förstår nog inte hur mycket man kan fästa sig vid en liten hund. Men hon har varit en del av Mariannes och min familj i 12½ år och är en oerhört viktig del av oss alla. Dessutom, alla som känner Dippen vet att det finns verkligen bara en av henne, hon är den knasigaste lilla knäppkänga jag vet. Hon kan inte beskrivas, hon måste upplevas!

Fortsätt kämpa Dippis, vi vill ha hem dig fort!

Hoppas, hoppas...

Dippen, en sommar för några år sedan

Lite äldre nu men lika söt

 

 

Sitter och väntar. Och väntar. På besked från de duktiga veterinärerna på Blå Stjärnan här i Göteborg.

Vår lilla Dipp är sjuk, hon har fått livmoderinflammation och måste akutopereras. Det är en livshotande sjukdom för alla tikar, men hon är ju dessutom 12½ år så det blir en tuff dag för henne.

Och för oss.

En lång, lång eftermiddag ska snigla sig förbi innan vi får besked om hon klarat operationen. Gör hon det och hon återhämtar sig bra, får vi hämta hem henne i morgon

 

Lilla stumpan, kämpa på nu! ♥♥♥





Nu är det gjort

Nu har jag varit hos min nya (trevliga!) läkare på vårdcentralen och remiss är skickad till ortopeden för höftledsoperation. Hon är ganska säker på att jag måste byta båda.
Och hon tror inte att jag behöver vänta jättelänge. För jag har tränat ett år, gått artrosskolan, och är riktigt dålig på båda sidorna.
Visste det, har vetat länge att jag måste, men inget jag ser fram emot.
Inte på något sätt.
Och jo, jag vet att jag kanske äntligen kan börja leva ett "normalt" liv igen, och inte ha ont 24/7, men jag gillar det inte iaf.
Inte på något sätt.

Ibland suger det.
På många sätt.

 

 



 

Jahaja... Innebandytanten goes Reservdelstanten!

Kanske ska bli materialare istället? ;)
Foton från 1177.se