Nu har Linda äntligen börjat återhämta sig igen.
Hon kan äta och behålla maten, har orkat ta sig ut några gånger för att handla och tom åkt med till Varberg för däckbyte och en fika hos min mamma. Hon orkar äntligen ta pyttekorta promenader med hundarna så hon kan ha dem hemma, de betyder ju enormt mycket.
Gastroskopin har hon fått flytta, men de andra undersökningarna är klara. Det är hyfsat positiva svar så här långt. Det verkar också som ME'n varit snäll den här gången och bestämt sig för att inte hamna i ett permanent försämring och det är jag så oändligt tacksam för. Den är svår nog som den är innan.
Jag är också väldigt lättad över att Thomas & min eländiga infektion med hosta, huvudvärk och en grym trötthet nästan helt gått tillbaka. Vi är fortfarande väldigt trötta, men det kan ju delvis bero på bytet till vintertid. Det är lika jobbigt varje år, och det tar minst en månad innan min kropp ställt in sig.
Eftersom Thomas bara jobbar nätter och sover på dagarna, får han just nu kanske en timme dagsljus, och den timmen krymper fort, det påverkar säkert också.
Annars är det bra.
På lördag styr laget och jag mot Malmö på vår första av fem långväga bortamatcher. Bussen går vid halv nio, och jag lär knappast vara hemma före halv tio- Det lär bli en spännande och jobbig dag! Eftersom jag alltid tror på mina gubbar, kommer vi hem med tre nya, fina poäng.
Men rolig vi har alltid roligt på våra resor.
Sedan lär jag ju få ligga platt några dagar, men det är det värt. Tror jag .. 😏
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar