Tiden går

Även i år går tiden snabbt även om den på sätt och vis står stilla. 

Testerna (som vi tog två gånger) visade att Linda hade Covid-19, men inte jag. Som tur var fick hon en lindrig variant, men hon säger att det var väldigt obehagligt, inte alls om en vanlig infektion. Hon är nu frisk igen, smak och lukt har börjat komma tillbaka. 

Vad jag åkte på vette sjutton. Influensa kanske, men ändå inte. Är fortfarande jättetrött, och har det tungt med andningen. Det går åt rätt håll iaf.

Men det är långsamt. Att inte kunna träffa någon är jättetråkigt. Men nödvändigt - den här sjukan är verkligen inget att leka med. Att inte få träffa familjen är hopplöst tråkigt, och jag längtar efter dem allihop. Skulle ha träffat Daniel, Karin och Eva förrförra helgen men vi fick förstås ställa in. Förhoppningsvis ka vi kunna ta en middag snart, om inte annat ska vi väl iaf kunna träffas på uppesittarkvällen - det har ju blivit en liten tradition.

Innebandyn är fortfarande helt inställd förstås. Alla matcher är avbokade fram till den 16 januari, och vi får inte har träningar i grupp varken inne eller ute. Har inte träffat laget på över 6 veckor, och det känns verkligen tråkigt. Men rätt.

Vad har hänt mer?

Biden vann presidentvalet i USA, Diego Maradona somnade in i veckan, vi har den varmaste november någonsin - först i förrgår kom första frosten i Fräntorp. Covid-19 är inne i både andra och tredje vågen runt hela världen, men förhoppningsvis kommer det vaccin efter nyår.

Och så skrämde Ella nästan livet ur oss när hon tumlade ner för trappan häromdagen, i sådan fart att hon svimmade av och sedan blev alldeles groggy. Vi åkte in till Blå Stjärnan, och sedan på återbesök två dagar senare. Tack och lov är hon helt ok, hon är helt återställd.

Det blir inget upplyftande inlägg i kväll som ni ser.

Ska skärpa mig,  hitta på något roligare nästa gång.. 😏