Nu går jag vidare

Några vet det redan, andra har nog förstått att det är något som sysselsatt tankarna ett tag.

Jag har tagit beslutet att lämna IK Zenith, min innebandyklubb som jag varit hos i 9 år.

Jag har trivts så bra, och varit helt klar över att detta skulle bli min sista klubb, mitt sista lag.

Vid jul konstaterade tränaren och jag att vi kör ett år till, laget är så härligt med en bra blandning av yngre och äldre spelare och stämningen är gruppen var verkligen bra.

Men det ändrade sig över en helg.

Anledningen är att några i JAS-lagets "sportgrupp" (föräldrar) har fått köra sitt eget race alldeles för länge,. De har styrt JAS länge, och relationen med dem har inte varit helt lätt. Deras "beslut" har också påverkat A-laget. De har bla velat styra vilka spelare vi får upp från juniorerna och det är inte så det funkar. Det gör A-laget ledare naturligtvis. Jag har tagit en och annan dust med framförallt en av dem om bla det.

Vid trettonhelgen kulminerade på ett sätt som fick alla i laget att fullständigt tappa gnistan. 

JAS-killarna hade cup, samtidigt som A-laget skulle spela en måste-match. Tränarna i de båda lagen hade planerat hur spelarna skulle fördelas - självklart måste en div 1-match gå före en ungdomscup.
Inga konstigheter alls. 
Problemet var bara att det ansåg inte JAS-laget sk ansvarige. Han körde över tränarna i båda lagen och kallade ner 5 utespelare och en målvakt till en annan del av staden, en timme innan de skulle samlas i hallen. Vi fick reda på det en halvtimme före matchsamling, och då var det för sent att kalla tillbaka dem.
Att säga detta till resten av laget var verkligen inte roligt. Det visade sig också att vår ende kvarvarande målvakt vaknat med feber, och under matchen brakade influensan ut på honom.
Under matchen fick vi en skada, och två killar till fick kliva av med feber. 

Då hade vi en målvakt och 9 utespelare.

Det fungerar inte i Div1
Naturligtvis förlorade vi matchen.

Dagarna som följde däckade flera stycken i influensa, så även jag.

Men vi förlorade mycket mer.
Vår kapten orkade inte mer, utan lämnade för ett annat lag. Några andra lämnade också, och vi andra..

Vi tappade sugen, glädjen och orken. 

Vi kände oss svikna och förrådda helt enkelt.

Efter det tog JAS-lagets sk "sportgrupp" över helt.

Ingen pratade med tränaren eller mig, utan bara med juniorerna, de bästa plockades ut för samtal på träningarna. Seniorerna fick inga samtal förrän efter sista matchen, och då var det bara 5-6 stycken. 

Då hade vi förstås åkt ur Division 1.

Alla andra spelare lämnades vind för våg, utan alternativ och inga samtal. Fortfarande idag har ingen pratat med A.lagets tränare, mig pratade de bara med för att spelarna ville att jag ska vara kvar. Två av ledarena ringde, och jag blev kallad till möte. Men som allt annat med dessa människor blev det bara att jag närvarade på en träning - de hade möte med ett par juniorer utifrån istället, det var prioriterat.

Sedan var det tyst länge.

30 maj, mycket sent på kvällen kom det ett fb-meddelande till samtliga som var uttagna till truppen. 

Vi fick reda på att deras satsning inte gått vägen, och nu drog H2 och JAS ur seriesystemet. De hänvisade alla kvarvarande spelare till Div4...

Det var inte oväntat.

Nästan alla i "sportgruppen" hade redan lämnat, för deras söner gick till andra klubbar.

De spelare som hela satsningen hängde upp sig på. Och papporna som under våren blivit med i "sportgruppen" - de försvann direkt.

Så även den person som drivit detta så länge, som saboterade hela vårt lag.

Han var först att lämna.

Fick reda på att en av de tränare som varit med att starta upp detta redan hade lämnat för en annan klubb. Det måste varit klart ett tag, det är inget som blir klart så snabbt. 

Det är skamligt hur dessa personer burit sig åt.

Dagen efter ringde jag den nya ordföranden för den nystartade innebandysektionen. Han sa direkt att inga lag är utdragna ur seriesystemet, utan det här måste vi mötas och prata igenom.

Några dagar senare åkte jag till vad jag trodde var ett möte med innebandysektionens styrelse, men det var en ny klubbchef och ett gäng juniorledare med. Det blev ett intressant möte, men deprimerande, för juniorledarna är väldigt oroade för att även deras lag nu ska skingras. 

Jag lovade prata med mina killar för att höra om det öht finns en chans att de ska stanna.

Jag fick ringa tillbaka några dagar senare med ett negativt besked. Den information som de fått från klubben var inte ens i närheten av man kan förvänta sig till ett seniorlag som behandlats så illa.

Efter detta möte har jag inte hört något.

Så hela mitt lag är nu splittrat, och det gör så ont.

All tid, kärlek, kämpa, glöd, glädje, engagemang av så många.

Borta på ett ögonblick, förstört av några som trodde att deras söner är bäst i världen.

Men då spelar man inte i en kvartersklubb längst ut på Hisingen.

Där spelar man av glädje och lagkänsla.

Jag rädd att många av dessa sk talanger inte får någon speltid i seniorlag, och då kommer de att tröttna.

Det jag vet säkert är att IK Zenith står utan seniorlag och JAS-lag på herrsidan, och de har tappat massor av duktiga spelare.

Själv har jag fått seriösa erbjudande från två andra mycket välskötta klubbar.
Jag har inte gett besked ännu, för kroppen och knoppen mår skrutt just nu.
Måste vila och hämta mig efter allt som hänt, både privat och i innebandyn.

Jag sörjer över att 27 år av mitt liv bara gick upp i rök på ett så tråkigt sätt

Att jag inte kunde bestämma själv hur och när jag skulle sluta med innebandy.

För att börja om en gång till tar kraft, kraft som jag just nu inte har.

Så kanske får det bli något annat än sport nu.

Vi får se.

Nu ska jag vila, njuta av andra nyheter, vila lite till.

Fylla pensionär,  och vila en stund till.

Jag studsar tillbaka.

Det gör jag alltid, på ett eller annat sätt.