Yippeee - eller inte..

Det finns människor som just nu är frustrerade, arga och oroliga för landets tillstånd.
Nej, det handlar inte om flyktingar, krig, naturkatastrofer eller svält.

Det handlar om den egna plånboken. Att de kanske ska betala en en hundralapp eller två mer i skatt på sin låga inkomst på över 50 000:- i månaden.
De är alldeles väldigt oroliga över att pensionärer och de med sjuk/aktivitetsersättning (dvs sjukpension) ska få lite mindre skatt.
Men vet ni.
Jorden går inte under.
Ni kan fortfarande köpa er fina bil för en halv miljon eller mer, bo i lyxiga hus och åka på fina semestrar.

Det kan inte de som redan kämpar för att överleva. De gamla och de som råkat bli sjuka eller skadat sig allvarligt.

Lite fakta:
En person som tjänar 8 300 kr/mån (det är vad du får i aktivitetsersättning om du är 25 år) av arbete, betalar 1138:-/mån i skatt. Är du sjuk/pensionär får du är äran att betala 1941:- mer i månaden, alltså 803:- mer. Per månad. 9363 kr per år. Mer.
Nu är det ju också så att är du frisk och har en så låg inkomst kommer du säkerligen öka den. Och skulle du då tjäna tex 20000:- får du som jobbar betala 4386:-, den som är sjuk/pensionär betalar 5934, alltså 1548:- mer i skatt varje månad. Det är alltså 18576:- om året mer i skatt
Om man nu bortser från att den som är kroniskt sjuk kommer aldrig att kunna öka sin inkomst.

Det har tagits ett beslut om att pensioner och sjuk/aktivitetsersättning ska ökas med hela 0,7 %. Hurra, tänker ni - det blir ju bättre!
Njaä, inte helt. För någon med 8300:- betyder det 58:- Men man får inte det heller. För att om du inte har tillräckligt hög ersättning får du inte en krona. Ingenting.
En pensionär med garantipension får hela 7899:- (ogift) och betalar 1109:- i skatt, "bara" 81:- mer än den som jobbar. Och får inte en krona i ökning.
Och skulle du få något så minskar bostadstillägg, livränta, änkepension, eller annan ersättning lika mycket.
Hurra.
Typ.

Så nu får de som redan försöker bestämma sig för om de ska köpa mat, mediciner eller gå till doktorn fortsätta fundera på vilket de ska välja.
För pengarna räcker inte till både mat och mediciner.
Kanske de ska strunta i läkarbesöket, för de kan ju ändå inte hämta ut medicinerna..

Kanske kommer ett inlägg om hur det är att försöka söka handikappersättning för merkostnader i samband med funktionsnedsättning så småningom.
Det är nämligen inte gratis att vara sjuk som många tror.

Vi gjorde en uträkning (alla kvitton finns, har kvittona försvunnit tog vi inte upp det) på merkostnader för ett år. Det måste man om man ska söka handikappersättning, förstås.
Den täcker det nödvändigaste, ingen lyx, inga nöjen, inga kläder, inget godis, ingen fika. Vi har räknat ut vad det kostar för en frisk person, och fått fram mellanskillnaden. Det handlar om de nödvändigaste medicinerna, specialkost, läkarbesök, kostnader för läkarintyg, färdtjänst.
47 144 kr per år.
Mer i kostnad.
47 144 kr per år för att du är sjuk/funktionshindrad.
3 928 kr i månaden utöver det en frisk person behöver lägga ut varje månad.

Sedan behöver man vara frisk för att vara sjuk. Det förväntas att du ska göra stora uträkningar med massor av insamlad fakta, du ska motivera varje post, du ska få tid tid läkarundersökning för läkarutlåtande (där utgifterna måste styrkas). Du ska ringa runt, maila och leta kostnader, fakta, söka kontakt med FK, vänta på tid, vänta på besked. Det tar många timmar och mycket kraft. Skapar mycket ångest och oro.
Och sedan får man göra om alltihop igen ett eller ett par år senare.

Så visst är det synd om de som måste betala en hundralapp eller två mer i skatt.

En ny kategori människor: Ickejournalister

Har upptäckt att jag inte bara är:
Kvinna
Medelålders
Värkig
Sjukpensionerad
Ej högskoleutbildad
Hjärnskadad
Överviktig
Sportnörd
Köttälskare
Sambo
Mamma

Jag är också:
Ickejournalist

Sofia Mirjamsdotter är en journalist, debattör, fd bloggare och numera ledarskribent som jag läst i många år. Vi möttes på ett forum i internets tidiga ungdom. Ett forum som var fullständigt oseriöst, men med många roliga och ibland faktiskt ganska djupgående (nåja) diskussioner. Fick många vänner där som jag fortfarande har en viss kontakt med, nästan 20 år senare.
Hon ställde en intressant fråga angående den pågående public service-debatten och riktade den till oss som inte är journalister. Intressant tyckte jag - men blev arg, ledsen och mycket fundersam, när jag läste de första kommentarerna.. De visar exakt varför jag inte debatterar i offentliga forum längre.

Frågan: Fråga till er som inte är journalister: Hur intressant är public service-debatten på en skala 1-5, där 1 är fullständigt ointressant, 5 är väldigt viktig och intressant. Motivera gärna svaret!

Tre av de första fyra kommentarerna lät så här:
1. Du måste ha med alternativet: Förstår inte frågan.
2. Tänkte detsamma: ickejournalister vet inte riktigt vad som avses med public service-debatten …
3.  (Om de inte är engagerade förstås.)

Och där dog min lust att medverka. Svarade ändå på frågan, men visade också på den bedrövliga inställningen från vissa.Sofia frågade varför jag tyckte så och jag svarade. Blev inte speciellt förvånad över att den saken inte berördes något mer..
Kanske iofs för att frågan från början inte var ställd till journalister..

Det finns flera anledningar till att jag sällan skriver om politik här. Främst beror det på att jag fullständigt tappat förtroendet för de allra flesta politiker och proffstyckare. Jag tycker att politik oftast går ut på att man uttrycker sina egna åsikter så högt och envist som möjligt - oftast med sin egen vinning framför näsan. För hur många av politikerna, politiska skribenter, samhällsjournalister, debattörer och andra proffstyckare lever inte på sina åsikter? Och tjänar bra på det dessutom..
Även dessa personer är människor som precis som alla vi andra och kan bli fartblinda och glömma vad frågorna handlar om. Egentligen. I verkliga livet och inte bara framför datorn eller vid en debatt.

För mig är politik möjligheten att förändra världen till något bättre, att försöka påverka så att alla få samma möjligheter att leva på en anständig nivå. Att alla, oberoende ålder, utseende, utbildning, härkomst, kön, vikt, inkomst, åsikt och hälsa ska få den hjälp och stöttning man behöver när man blir sjuk, gammal eller arbetslös.
Och mötas av respekt även i det offentliga rummet när man vågar uttrycka sina åsikter!

Det är förhoppningsvis det som driver journalister och  andra också, men någonstans på vägen tappas empatin, förståelsen och respekten för dem som inte hör till samma sfär bort av en del.
Alldeles för ofta är attityden att är man inte journalist eller har någon annan högskoleutbildning, kan man inte förstå en intellektuell, politisk eller annan avancerad (?) debatt.
Jag möttes flera gånger av nyhetsjournalister när jag jobbade, som till varje pris skulle fram, både med kropp och penna. Utan att någon hänsyn togs till de människor de skulle skriva om. Någon ville bara vara ifred med sin sorg. En annan ville inte medverka pga risk för våld från en fd man. En tredje var chockad efter en olycka och ville inte uttala sig. Och de blev ifrågasatta! Och fick ultimatumet: Då får jag väl skriva ihop något då..
De gömde sig bakom vår tryckfrihet och offentlighetsprincipen. Och var otrevliga, oförskämda och lyssnade inte - kanske för att jag hade uniform och hörde till etablissemanget. Jag förstår att de måste göra sitt jobb. Men det måste finnas en balans. Respekt, empati, förståelse för andras utsatthet när olyckan är framme måste finnas. Alltid.

Ingen skugga faller på Sofia, men den här inställningen är faktiskt inte ovanlig om man försöker ge sig in i debatter med politisk vinkel. Det är ofta jag inte håller med Sofia i hennes syn på olika ämnen, men jag tycker ändå om att fundera över frågorna, njuta av hennes härliga sätt att skriva.
Jag har naturligtvis åsikter som inte delas av andra,  men varför i hela friden ska inte de respekteras? Varför måste vissa människor till varje pris förlöjliga andra? Förnedra och göra narr av människor de inte vet något om?

Jag bara undrar?

Något mycket viktigt för mig att förtydliga:
Jag har flera nära och kära som jobbat/jobbar som journalister (eller är högskoleutbildade) som aldrig på något sätt uttryckt sig respektlöst om andra människor utan tvärtom. De är kloka människor, med stort hjärta och stor respekt för andras åsikter.
De är personer som jag håller oerhört högt och älskar mycket.

Det är inte utbildning och yrke som gör en människa till det den är.

Just saying..