Skallebank, repekt och nidbilder

Det det där med Facebook. Det ger en väldigt mycket glädje, är ett bra sätt att hålla kontakt med familj och vänner. Och hitta gamla, kära vänner som man tappat kontakten med. Men det har ju sina baksidor också.
Har faktiskt plockat bort några vänner. Det känns ledsamt, för det är människor jag tyckt om och haft roligt med tidigare i livet. Och det känns inte bra.
Men jag vill inte ha nidbilder på andra människor på min tidslinje bara för att de har en annan hudfärg, politisk hemvist eller religion. Jag vill absolut inte se filmer där människor halshuggs, dränks eller på andra sätt dödas bara för att misskreditera ett helt folkslag eller religion. Jag vill heller inte se texter där det anses vara ok att våldta, döda eller misshandla andra människor av samma anledning. Eller att det är helt ok att människor behandlas illa och sämre bara för att de är gamla, sjuka eller funktionshindrade.
Förstå mig rätt. Jag är av den åsikten att alla ha rätt till att tycka vad de vill. Jag är också fullt medveten om att inga "sidor" är mer oskyldiga än andra. Och det skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om.
Men.
Jag vill inte ha skiten i mitt vardagsrum.
Jag vill ha samma rättighet som dessa människor kräver.
Att ha min åsikt.
Att människor har i grunden ett lika värde, oavsett färg, religion, nationalitet, funktionshinder ålder eller sjukdom. Att det är ens egna handlingar mot andra, mot djur, mot natur som styr vem hur man ska ses
Respektera det.
Tack

Foto: Dimitri Otis / Alamy

Tillbaka till vardagen igen :)

Matchen igår blev känslomässigt lite jobbig, det var ju första gången som jag mötte Frölunda Ibk som lagledare i ett annat lag. Det var roligt att träffa gamla vänner som jag inte sett på ett tag.
Matchen blev en konstig historia. En väldig "snäll" match med domare som tyvärr blåste sönder den fullständig. Det skapade osäkerhet och tillsammans med allmänt gnäll och halvtaskig inställning från några, ska vi nog vara glada att vi vann den med två mål. Man kan inte bara ställa in skorna på plan och förvänta sig att de gör jobbet själva.
Bara andra matchen i serien, och med lite attitydförändring så kommer det att bli kanonbra.
Stora glädjen idag var att Daniel kom ner en stund och tittade, trots att han var trött efter att ha lämnat blod. Det betydde mycket!

Missade nog en tablett eller två igår, och effekten av det ihop med Frölunda Kulturhus trappor och långa korridorer får jag sota för det idag. Skallebank modell större baksmälla och kroppen känns som jag gått genom en mangel.
Men lite vila och en liten tur på motionscykeln så ska det nog släppa. Någon gång.
Idag blir det en liten sväng till Kvantum med Linda, en stunds matlagning och sedan vila i soffan. Igen. Vilket jag är ganska trött på.
Kommer orken tillbaka ska jag ta ett tag på Citrus, hennes päls är alldeles för lång.

Annars får det bli i morgon.. ;)

Alla tycker inte lika

När jag var med Linda hos tandis, träffade jag en äldre man i väntrummet. Den här mannen visade sig vara läkare och komma från en av Göteborgs "finaste" stadsdelar. Han pratade på och hade många roliga saker att berätta. Men en sak som han sa, fastnade lite extra. Vi pratade om skjutningarna som blivit så vanliga i staden och om främlingsfientligheten som följer.
Han sa så här: Tänk om de som ropar högt om hur dyr invandringen är, satt sig och räknat på det. Vi får in vuxna som om vi bara låter dem, börjar arbeta direkt. Inga dyra utgifter för utbildning, utan de drar in skattepengar till staten med en gång. De gör arbeten som vi inte vill göra, och har ofta utbildningar som vi behöver många fler som har.

Att Thomas och jag inte är emot invandring, invandrare och människor från andra kulturer, religioner eller färger vet ju de flesta som känner oss. Vi försöker se varje människa för vad just den gör, och om man nu ska döma/bedöma någon ska det vara efter personens handlingar, inte färg, religion eller härkomst.
Att inte alla tycker som oss, det vet vi ju. Men det är alltid lite svårt när någon som är nära uttrycker fördomar, rasism och rent hat mot människor han/hon inte känner, utan bara för att personerna kommer från ett annat land eller har en annan bakgrund.

Vi tycker inte lika, och det får man acceptera.
Och det har jag inga problem med.
Det jag inte accepterar är att man bär sig illa åt.
Att man inte visar respekt för andra människor, ung som gammal.
Och att man sårar folk, gärna dem som har svårt att försvara sig eller redan är utsatta.

Om sådant tycker jag inte.
Alls.

En ny kategori människor: Ickejournalister

Har upptäckt att jag inte bara är:
Kvinna
Medelålders
Värkig
Sjukpensionerad
Ej högskoleutbildad
Hjärnskadad
Överviktig
Sportnörd
Köttälskare
Sambo
Mamma

Jag är också:
Ickejournalist

Sofia Mirjamsdotter är en journalist, debattör, fd bloggare och numera ledarskribent som jag läst i många år. Vi möttes på ett forum i internets tidiga ungdom. Ett forum som var fullständigt oseriöst, men med många roliga och ibland faktiskt ganska djupgående (nåja) diskussioner. Fick många vänner där som jag fortfarande har en viss kontakt med, nästan 20 år senare.
Hon ställde en intressant fråga angående den pågående public service-debatten och riktade den till oss som inte är journalister. Intressant tyckte jag - men blev arg, ledsen och mycket fundersam, när jag läste de första kommentarerna.. De visar exakt varför jag inte debatterar i offentliga forum längre.

Frågan: Fråga till er som inte är journalister: Hur intressant är public service-debatten på en skala 1-5, där 1 är fullständigt ointressant, 5 är väldigt viktig och intressant. Motivera gärna svaret!

Tre av de första fyra kommentarerna lät så här:
1. Du måste ha med alternativet: Förstår inte frågan.
2. Tänkte detsamma: ickejournalister vet inte riktigt vad som avses med public service-debatten …
3.  (Om de inte är engagerade förstås.)

Och där dog min lust att medverka. Svarade ändå på frågan, men visade också på den bedrövliga inställningen från vissa.Sofia frågade varför jag tyckte så och jag svarade. Blev inte speciellt förvånad över att den saken inte berördes något mer..
Kanske iofs för att frågan från början inte var ställd till journalister..

Det finns flera anledningar till att jag sällan skriver om politik här. Främst beror det på att jag fullständigt tappat förtroendet för de allra flesta politiker och proffstyckare. Jag tycker att politik oftast går ut på att man uttrycker sina egna åsikter så högt och envist som möjligt - oftast med sin egen vinning framför näsan. För hur många av politikerna, politiska skribenter, samhällsjournalister, debattörer och andra proffstyckare lever inte på sina åsikter? Och tjänar bra på det dessutom..
Även dessa personer är människor som precis som alla vi andra och kan bli fartblinda och glömma vad frågorna handlar om. Egentligen. I verkliga livet och inte bara framför datorn eller vid en debatt.

För mig är politik möjligheten att förändra världen till något bättre, att försöka påverka så att alla få samma möjligheter att leva på en anständig nivå. Att alla, oberoende ålder, utseende, utbildning, härkomst, kön, vikt, inkomst, åsikt och hälsa ska få den hjälp och stöttning man behöver när man blir sjuk, gammal eller arbetslös.
Och mötas av respekt även i det offentliga rummet när man vågar uttrycka sina åsikter!

Det är förhoppningsvis det som driver journalister och  andra också, men någonstans på vägen tappas empatin, förståelsen och respekten för dem som inte hör till samma sfär bort av en del.
Alldeles för ofta är attityden att är man inte journalist eller har någon annan högskoleutbildning, kan man inte förstå en intellektuell, politisk eller annan avancerad (?) debatt.
Jag möttes flera gånger av nyhetsjournalister när jag jobbade, som till varje pris skulle fram, både med kropp och penna. Utan att någon hänsyn togs till de människor de skulle skriva om. Någon ville bara vara ifred med sin sorg. En annan ville inte medverka pga risk för våld från en fd man. En tredje var chockad efter en olycka och ville inte uttala sig. Och de blev ifrågasatta! Och fick ultimatumet: Då får jag väl skriva ihop något då..
De gömde sig bakom vår tryckfrihet och offentlighetsprincipen. Och var otrevliga, oförskämda och lyssnade inte - kanske för att jag hade uniform och hörde till etablissemanget. Jag förstår att de måste göra sitt jobb. Men det måste finnas en balans. Respekt, empati, förståelse för andras utsatthet när olyckan är framme måste finnas. Alltid.

Ingen skugga faller på Sofia, men den här inställningen är faktiskt inte ovanlig om man försöker ge sig in i debatter med politisk vinkel. Det är ofta jag inte håller med Sofia i hennes syn på olika ämnen, men jag tycker ändå om att fundera över frågorna, njuta av hennes härliga sätt att skriva.
Jag har naturligtvis åsikter som inte delas av andra,  men varför i hela friden ska inte de respekteras? Varför måste vissa människor till varje pris förlöjliga andra? Förnedra och göra narr av människor de inte vet något om?

Jag bara undrar?

Något mycket viktigt för mig att förtydliga:
Jag har flera nära och kära som jobbat/jobbar som journalister (eller är högskoleutbildade) som aldrig på något sätt uttryckt sig respektlöst om andra människor utan tvärtom. De är kloka människor, med stort hjärta och stor respekt för andras åsikter.
De är personer som jag håller oerhört högt och älskar mycket.

Det är inte utbildning och yrke som gör en människa till det den är.

Just saying..