Det började på förmiddagen igår med nervös uppladdning inför den viktiga kvalmatchen mot IBK Alingsås. Kroppen skulle ha sitt: Frukost, dusch, smink (!), packa väskor.. Var nog ganska säker på att jag skulle glömma något, men jag kom tom ihåg ombytet med kläder inför kvällens lagfest. Linda och Andreas följde med i bussen upp.
Matchen blev ju inte vad vi tänkt. Förlorade stort mot ett Alingsås som var en (liten!) storlek större än oss, så vi går raskt vidare till det faktum att vi spelar i Div 2 ett år till. Sen får det vara bra med det..
Kvällen blev desto trevligare. Om någon undrar över varför jag lägger ner så mycket tid och ork på mitt lag, så kan jag ju bara säga så här: Det är MINA killar och MITT lag och underbarare gäng finns inte. Efter vår lagfest fick jag bara ytterliga skäl till varför jag ska fortsätta - de mutade mig så det räcker minst ett år till. Förutom all goa ord, kramar, tårar från Jens (han var fortfarande nykter..), busvisslingar och kommentarer som jag nog inte ska berätta om här ;), vinglas som fylldes på innan jag ens hade druckit upp hälften, fick jag dessutom presenter som var.. jaa.. helt fantastiska. Killarna hade, utan att jag ens haft den minsta aning (och jag brukar inte missa mycket) samlat in till två gåvor som jag aldrig kommer att glömma. Ett väldigt vackert halsband från Eefva Attling och en presentkort, modell större, till St Jörgen Spa och Resort.. Då kunde jag inte riktigt få fram orden längre.. Sedan STÄLLDE de sig upp och applåderade och busvisslade!Och min goe, underbare son som får dras med morsan tom på fest, stod upp, applåderade och hojtade "Mamma, Mamma, Mamma!"
Förstår ni hur bra jag har det???
Och sedan kommer min fantstiske sambo och hämtar mig, behöver inte ens ta mig hem själv.
Sedan kom det ytterligare ett tvärt kast, för natten hade bara börjat visade det sig. Thomas tog ut hundarna på en nattrastning. Han kom hem med en skadad Dippen. Han hade lyft upp henne, och när han skulle släppa ner henne landade hon snett på något sett med ena bakbenen. Hon stödde inte på det, Thomas ville att vi skulle åka in till Blå Stjärnan. Sagt och gjort, in med tuggummi i munnen, på med högklackade stövlar (klädbyte var det inte tal om) in i bilen och i väg. På djursjukhuset konstaterades att knä, höft och tass var ok, men hasen möjligtvis hade en mindre fraktur. Det var inget de kunde göra något åt under natten, utan vi tog med vår lilla Dipp hem igen. Idag fick Thomas köra oss tillbaka (min promillehalt var nog inte ok). Jag stannade tills de hade röntgat och konstater att diagnosen stämde. Hon har en lite fraktur på hasen, alldeles där ett ledband fäster. Det gör att de kommer att steloperera hasen på tisdag, gör de inte de kommer det att bli så instabil att hon inte kan stödja på tassen. Nu är hon gipsad för att inte bli sämre. Det är visst ingen fara för komplikationer om man väntar ett par dagar med operationen. Bra, nu hinner hon att träna lite på att gå med benet i paket, för det kommer hon att få fortsätta med i sex till åtta veckor..
Lite oflyt har vi ju, det är ju bara två veckor sedan Fred blev sjuk. Han mår förresten bra, mycket piggare igen. Vi får hoppas att det håller, penicillinet tog slut i torsdags.
De är värda varendra krona, våra små raggsockor, men det blir väldigt många kronor . Väldigt många. Tackolov är de ju försäkrade och den täcker ju en hel del, men bara Dippens historia kommer att kosta oss ett femsiffrigt belopp, Fred's räkning var inte långt därifrån heller. Det kommer bli en knaper vår, och vi kommer nog inte att kunna göra allt vi tänkt oss på huset. Vi har ju en väldigt viktig tilldragelse i vår: Daniel tar studenten den 10 juni och det är ju prioritet på det! ;)
Som jag skrev för ett par veckor sedan - varför ska livet flyta på jämnt, i en lugn takt, när det kan hysta sig tvärt åt alla håll - samtidigt?
Vi tröstar oss med världen sötaste Dippen, här är hon bara 8 veckor :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar