Fördomar..

Blir lite trött på människor ibland.
Det är ju väldigt mycket debatt om fettskatter, viktproblem, hälsoproblem i samband med vikt osv.
Och visst är det bra att folk går ner i vikt, men jag hatar hetsjakten som är nu. Kanske är det för att jag själv inte trivs med att vara överviktig (vem gör det förresten?!) som jag upplever det så jobbigt. Men man kan inte gå någonstans, eller läsa någonting utan att mötas av skräckbilder av fettvalkar, hot om snar död och svår sjukdom och andra hemskheter. Dessutom förutsätter många att övervikt bara kommer av slarvigt leverne, dålig moral osv.
Övedramatiserar kanske, men just idag känns det bara jäkligt jobbigt.
Var hos sjukgymnasten och tränade, när jag fick en förmodligen välmenande, men ändå väldigt sårande kommentar från en gubbe (Hm, yngre än mig men iaf..) som tyckte att om jag går ner några kilo, skulle jag nog inte ha ont...

Ilsk som en bålgeting blev jag, för jag har det tufft, riktigt tufft med värken nu. Fick svalt utbrottet som var på väg, och fick fram genom att väsa:
"Och vad grundar du den intelligenta slutsatsen på??"
Han såg lite förvirrad ut och svarade att övervikt gör att lederna blir belastade..
Jahaja, och du vet min diagnos, hur länge jag varit sjuk och varför jag är fet, frågade jag honom - till min egen tillfredställelse väldigt lugnt.
Nej, det gjorde han ju inte, och FET är du ju inte, sa han. Nu hade han fattat att han nog skulle varit tyst, men det var ju lite försent. Jag såg nog ganska ilsk ut..
Du, sa jag, visst är jag för tjock. Men jag är inte dum i huvudet på något sätt, och inte oförskämd heller. Men det är du.
Sedan fortsatte jag med det jag höll på med.
Och han dröp av.
Och jag önskade att jag skällt ut honom, fått honom att känna sig så äcklig och vidrig som han fick mig att känna mig. Men är glad att jag inte gjorde det nu.

Jag gillar inte mina handikapp, min värk och mina sjukdomar. Men jag måste leva med dem, har liksom inget annat val.
Men jag måste inte vara trevlig mot fördomsfulla idioter som inte vet ett smack om det de pratar om.
Livet är alldeles för värdefullt för det.

Och så har jag ju dem som alltid stöttar, och älskar mig iaf :)

Kram