Han skrämmer ihjäl oss en dag, eller som i det här fallet, en kväll.
Ja, det är Fred igen.
Han var ute med Thomas och sprang i skogen igår, pigg och glad som en lärka. Tydligen försökte han sig på att galoppera, dessutom sprang han före husse, vilket inte händer ofta numera eftersom han ser så dåligt.
Fred alltså, inte Thomas.
Han käkade som vanligt, och satt och tiggde lika ihärdigt som vanligt när jag åt middag.
Men vid nio-tiden började jag märka att det var något väldigt fel. Han vankade runt, men med kutigare och kutigare rygg. Snubblade med framtassarna, ryggen böjde sig i en båge åt vänster.
Han hade inte ont någonstans, jag kände över honom flera gånger. Men han var väldigt olycklig, förvirrad och mådde inte bra. Stannade på typiskt Fred vis och bara stod. Kom han mot något, kunde han liksom inte vända och gå vidare. Kunde inte ligga ner utan reste sig och började vanka igen.
Så efter samtal med Thomas och Linda blev det färd in till Blå Stjärnan.
Och som vanligt infinner sig känslan: Får jag med honom hem igen? Är det kört nu?
När vi kom dit kunde han knappt gå ett enda steg utan det var bara att ta kryckorna i ena handen och honom under andra och kånka in. Fick honom att ta några steg framför djursköterskan och hon plockade in honom direkt.
Det blev kläm och tryck och lyssna. Röntgen och en drös blodprov. Stackars Fred varken hör eller ser så bra längre och hade tråkiga minnen sedan sist, så han låg och skakade.
Veterinären hade lika olika idéer, men till sist så blev nog tankarna att han möjligen sträckt sig och/eller fått en liten propp. En rejäl spruta med smärtstillande/antiinflammatoriskt fick han, Tradolantabletter medskickade och ett recept på mer antiinflammatoriskt.
Alla prov var bra, röntgen visade lite gas i tarmarna - inget annat.
Så Fred och jag åkte hem igen. Jag var lättad, även om vi inte är ett dugg klokare.
För idag struttar han runt som vanligt. Möjligtvis lite stelare än vanligt, och väldigt trött av medicinerna.
Och.
Lite mer förvirrad, lite mer bortkommen.
Kan bero på drogerna, men Thomas och jag har ändå funderingarna runt en propp, en liten. Och kanske magknip?
Vi får väl se. Just nu är vi bara glada att vi har honom hemma, men det känns väl som att det kanske inte blir så länge till.
Men det är ju Fred, så vem vet..
Och på något sätt var det ju tur i oturen att vi tog den här utflykten han och jag.
För det blåste ju halv orkan inatt, och när vi kom hem hade vindskyddet vid trappan släppt och blåst ner på garageinfarten tillsammans med ett gäng tomma målarburkar. Det hade landat precis där bilen brukar stå, och hade den stått där hade vindrutan rykt tillsammans med en hel del lack.
Så lite tur ska man ha ibland.
Fred, 8 år gammal.
Har nog visat den här bilden förut,
men han är så fin här :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar