Freddan, vår gamle krigare

Denne underbare hund fyllde 16 år i fredags!

Vår gamle hjälte, krigare och ögonsten snubblar fram genom livet,

ständigt hungrig och alltid kelsjuk.

Han ser inte så bra, hör ännu sämre och luktsinnet fungerar inte alltid perfekt,

men go och glad är han. Ut i skogen med husse vill han absolut varje dag.

På bilden är han 10 år och fortfarande i sin fulla kraft, hela tiden med 

järnkoll över tikar och mopsiga hanhundar.

Vi är så glada att du finns hos oss, älskade Fred!

♥♥♥

Pigg som en lärka

Foto av Marianne, maj 2007

De här två rackarhundarna skrämmer slag på oss då och då. Dippen hade ju livmoderinflammation förra året och klarade sig mot alla odds. Fred blev jättedålig 2011 och även han klarade sig trots att veterinärerna inte gav honom stor chans.
Idag är den gamle mannen lika pigg som han var innan han rasade ihop i förrgår kväll.  Sur över att han bara fick en kort promenad, äter som en häst och tigger lika mycket som vanligt. Nu får han smärtstillande och antiinflammatorisk medicin några dagar så får vi se.
Men jag tror att hans 15-årsdag den 10 april kommer att kunna firas som vanligt, med Dippen 13½ år vid sidan. :)

Han kommer att överleva oss alla

Jäkla hund säger jag bara.
Han skrämmer ihjäl oss en dag, eller som i det här fallet, en kväll.
Ja, det är Fred igen.
Han var ute med Thomas och sprang i skogen igår, pigg och glad som en lärka. Tydligen försökte han sig på att galoppera, dessutom sprang han före husse, vilket inte händer ofta numera eftersom han ser så dåligt.
Fred alltså, inte Thomas.
Han käkade som vanligt, och satt och tiggde lika ihärdigt som vanligt när jag åt middag.
Men vid nio-tiden började jag märka att det var något väldigt fel. Han vankade runt, men med kutigare och kutigare rygg. Snubblade med framtassarna, ryggen böjde sig i en båge åt vänster.
Han hade inte ont någonstans, jag kände över honom flera gånger. Men han var väldigt olycklig, förvirrad och mådde inte bra. Stannade på typiskt Fred vis och bara stod. Kom han mot något, kunde han liksom inte vända och gå vidare. Kunde inte ligga ner utan reste sig och började vanka igen.
Så efter samtal med Thomas och Linda blev det färd in till Blå Stjärnan.

Och som vanligt infinner sig känslan: Får jag med honom hem igen? Är det kört nu?

När vi kom dit kunde han knappt gå ett enda steg utan det var bara att ta kryckorna i ena handen och honom under andra och kånka in. Fick honom att ta några steg framför djursköterskan och hon plockade in honom direkt.
Det blev kläm och tryck och lyssna. Röntgen och en drös blodprov. Stackars Fred varken hör eller ser så bra längre och hade tråkiga minnen sedan sist, så han låg och skakade.
Veterinären hade lika olika idéer, men till sist så blev nog tankarna att han möjligen sträckt sig och/eller fått en liten propp. En rejäl spruta med smärtstillande/antiinflammatoriskt fick han, Tradolantabletter medskickade och ett recept på mer antiinflammatoriskt.
Alla prov var bra, röntgen visade lite gas i tarmarna - inget annat.
Så Fred och jag åkte hem igen. Jag var lättad, även om vi inte är ett dugg klokare.
För idag struttar han runt som vanligt. Möjligtvis lite stelare än vanligt, och väldigt trött av medicinerna.
Och.
Lite mer förvirrad, lite mer bortkommen.
Kan bero på drogerna, men Thomas och jag har ändå funderingarna runt en propp, en liten. Och kanske magknip?
Vi får väl se. Just nu är vi bara glada att vi har honom hemma, men det känns väl som att det kanske inte blir så länge till.
Men det är ju Fred, så vem vet..

Och på något sätt var det ju tur i oturen att vi tog den här utflykten han och jag.
För det blåste ju halv orkan inatt, och när vi kom hem hade vindskyddet vid trappan släppt och blåst ner på garageinfarten tillsammans med ett gäng tomma målarburkar. Det hade landat precis där bilen brukar stå, och hade den stått där hade vindrutan rykt tillsammans med en hel del lack.

Så lite tur ska man ha ibland.

Fred, 8 år gammal.

Har nog visat den här bilden förut,

men han är så fin här :)

Händelselöst

Det händer inte mycket just nu.

Inte för mig iaf. Har ju börjat röra på mig lite mer nu eftersom jag kan stödja på vänsterbenet igen. Men det är ju inte alldeles smärtfritt. Idag är det sju veckor sedan operationen, och en vecka sedan jag lämnade exilen på övervåningen. Jätteskönt, självklart. Men det är ju inte så att jag studsar runt i full fart och får gjort en massa..
Nu märker jag ju istället hur mycket kraft jag tappat. Orken är inte på topp precis. Och det gör ont både här och där. Känns nästan lite osannolikt att jag ska orka göra det jag gjort förut när man blir helt slut av gå ner och fixa kaffe.. Ett par timmar i soffan där nere, sedan kryper jag glatt ner i sängen en stund igen.
Men ändå.
Har fått min arbetsstol nu, så jag ska kunna greja lite i köket. Och ta med mig saker från köket till vardagsrummet - insåg att det inte funkade att bära en full kaffemugg eller en full middagstallrik när man går på kryckor..

Men det går framåt iaf. Sjukgymnast och sjuksköterska har varit här. De var nöjda med hur jag funkar och med värdena. Blodvärdet är fortfarande för lågt, men på väg upp och jag kan töja på och dra upp och ut benen bra. Det går bra att gå i trapporna, långsamt men ändå stabilt. Så det blir flera vändor varje dag. Lite gott med träningsvärk, för det får jag faktiskt..
Nu väntar jag bara på att halkan ska försvinna så jag vågar gå ut i trädgården :)

I morgon ska jag se om jag kan ta mig upp på motionscykeln. Försökte för några dagar sedan men det gick inget vidare. Kunde inte sitta på då den, alldeles för smärtsamt. Men plötsligt händer det, och då jäklar..! :)

Tror jag kandiderar till utmärkelsen för "den mest händelselösa och sömnframkallande bloggen".
Om det nu hade funnits en sådan kategori.

Ska nog börja läsa den själv, så jag somnar på kvällen.
För nu somnar jag framemot sex, sju, åtta på morgonen..
Och det får jag ju inte mer ork av precis.

Bra saker händer förstås. Fred var på Blå Stjärnan och ska få ny antibiotika. Vi trodde nog att det var kört nu, för urinvägsinfektionen slår ut honom. Och eftersom det inte gick att ta urinprov på honom förra gången kändes det som att nu ska vi nog inte plåga honom mer. Men idag gick det hur bra som helst och veterinären kunde skicka iväg odling så vi kan får reda på vad det är för bakterier och sätta in rätt antibiotika.
Han är för tillfället mycket piggare igen, så han ska nog ta sig ur det här också.
Han är tuff, vår gamle man!! ♥

Födelsedag igen

 

Vår fantastiske gamle man fyller 14 år i dag!

En alldeles underbar äldre man, som börjar bli lite trött,

hör och ser inte så bra längre. Han tar god tid på sig när han ska lukta

på något, och ibland ser man hur det liksom tar stopp i huvudet. Då stannar han mitt på golvet

och väntar till tankarna kommer tillbaka igen. Typ..

Lite darrig i benen ibland, men det hindrar honom inte från att glatt springa med ut i skogen.

Numera följer han hellre efter husse, än springer före. Och det gäller att husse har ögon i nacken,

för kommer Fred på efterkälken ser och hör han inte de andra utan vänder och springer hem. Vilket kan ha sina sidor när man bor i sta'n.. Thomas har fått en och annan språngmarsch.. ;)

 

Som tur är är Freddan pigg och glad fortfarande, och verkar må bra. Kelsjukare än någonsin, vill numera gärna ligga en stund i sängen på natten. Följer mig som en skugga, förmodligen för att han inte vill missa någon godsak. Eller kanske för att han inte hör vart jag går.. ;)

Vi hoppas vi får ha honom kvar länge till!

 

♥♥♥

 

 

Freddan njuter i sin fåtölj - snart är det dax igen :)

Grattis Fred, vår ögonsten

Vår älskling Fred fyller 13 år i dag

Lika stolt och vacker som alltid

Bara lite äldre ;)



Årets första match

Så skönt, helt planenligt vann vi mötet mot Lindås div 2 med 4 -8 :) Lite lamt i första, men lugnt och fint coachat av Jens o Stefan som fick upp tempot resten av matchen.
Nu ska vi bara vinna resten också :)

Idag blir det ännu mer innebandy. Åker ner till Varberg och stöttar JAS-laget som har två svåra "måstematcher" kvar. Det skulle vara grymt om de helt otippat (från en del sk experter) skulle gå vidare till slutspel.

Beroende på vad klockan blir, kanske det blir ett snabbt besök hos mamma, men det får vi se senare..

Freddan börjar bli gammal, det märks allt mer och mer. Han sover väldigt djupt, och hör ofta inte att man ropar på honom, trots att man står vid sidan om. När man ruskar i honom, vaknar han efter en stund och undrar vad som händer. När han nosar på något, verkar det som han inte hör/märker vad som händer i omgivningen. Två gånger senaste veckan har han försvunnit från Thomas på promenaderna - inte för att han gett sig ut på äventyr utan för att han inte ser vart husse och tjejerna går. Då vänder han och springer hem. Problemet är att husse vet ju att ibland tar hundskrället andra väger. Och få med sig tre yra cairntjejer har också sina sidor. Nu får det nog bli lina för Kungen i fortsättningen...
Här hemma märks det också att han inte hänger med riktigt. Han följer mig vart jag går, står och väntar vid trapporna om han inte har lust att följa med. Kryper tom upp i knät ibland, och DET är inget han har gjort förut.
Men gubben fyller ju faktiskt 13 år om ett par månader, så det är väl kanske inte så konstigt. Han verkar tackolov ha hämtat sig nästan helt från pärsen för ett år sedan. Det enda som är kvar är oron när vi ska åka i väg - han vill inte åka hemifrån mer. Men pigg o frisk förövrigt, gott :)

Nu är det dax att förbereda sig för match!

Så trött..

Sigge, en av Citrus valpar som föddes i april 2010

Ja, alltså - det är inga valpar på gång. Det är just därför jag är så trött. Citrus löper, och är på väg in i höglöp - och den som har eller har haft en tik är helt på det klara med vad det innebär. En liten hundtjej som bara önskar sig valpar och gör allt för att ordna det.

Och har man då en hane, nu drygt 12½ år, med massor av rutin som avelshane.. Behöver jag säga mer? Igår kväll tog Daniel med sig Fred ner på sitt rum, vilket innebar att hundkräket sprang upp till den utplacerade grinden och ner igen, om och om igen, enda till Thomas kom från jobbet kl 5 i morse. Resten av morgonen tillbringade jag med Fred i xtrarummet. Klockan halv 9 orkade jag inte lyssna på gnällandet längre, då gick jag upp.. Citrus låg inne i sovrummet och pep hela natten.

Och hon är knappt i höglöp ännu.. Det blir inga roliga två veckor det här! Vi har ju Ditte också, som sympatilöper eller vad hon nu gör - försvarar Citrus gör hon iaf. Stackars Fred smyger runt väggarna för Ditte morrar så fort han kommer inom en meter.

Det är lite oturligt att vi inte har någon som kan ta Citrus den här gången. Fred är helt utesluten att lämna bort. Sedan har var sjuk förra året, klarar han inte stressen av att bli bortlämnad. Han vill inte ens åka bil längre, vilket var väldigt roligt förut. Det var bara att säga "Bilen" så sprang han till dörren. Nu springer han upp i sovrummet istället.. Sist gång vi var hos mamma, skakade han som ett asplöv hela tiden och ville inte gå från ytterdörren. Och nu pratar vi om en hund som ylade av glädje varje gång vi körde in i Varberg för bara drygt ett år sedan. Han brukade inte vilja följa med hem ens..

Jaja, vi får se hur det går. Har inget val, det måste ju funka. Men det blir nog inga roliga dagar och nätter den närmaste tiden. Lite orolig eftersom Fred stressar upp sig så. Han tog mycket stryk när han var sjuk förra hösten.  :/

Nu: Hasse & Tage, Lill Lindfors m.fl :D

Container, renovering, semester - valpar?

Jaha, då kör vi igen! Thomas har en veckas semester och sliter som attan för att få gjort det han vill. De senaste dagarna har han kört världskrig mot en av björkrötterna (gissa vem som vann det slaget?), han och Daniel har fyllt två containers med björkris, rötter och annat trädgårdsavfall som legat sedan N's tid. Han har börjat sätta upp renoveringsgips i trappan upp mot andra våningen. Han är grym min älskling, jag måste med mutor (mat, kaffe, fotboll) få honom att sluta jobba tidigt, så han inte sliter ut sig.

Under påskhelgen kommer säkert Kolas valpar, hon är så rund och go'. När Linda och jag var i Mölndal och rastade Rollo och Kola, kände jag att juvren börjar bli större. Så lördag, söndag är det nog dax. Syrrans födelsedag är ju på söndag så det är väl en lågoddsare att det blir valpar då.. ;)

I morgon ska Freddan till Blå Stjärnan för ett urinprov, det ska kollas upp att det inte finns någon infektion eller proteiner kvar. Hoppas, hoppas att allt går bra och att provet är ok. Han verkar ju pigg och återställd, men de här rackarhundarna visar ju inget förrän det nästan är försent..
Dippen ska tillbaks på tisdag efter påsk. Då ska de kolla om hon behöver gipsas om, eller rent av kan klara sig utan gips. det har gått väldigt bra så här långt, hon verkar inte speciellt smärtpåverkad. Däremot är hon skitsur för att hon inte får följa med husse ut i skogen, men det få hon stå ut med ett bra tag till :)

Har varit vid graven och planterat lite gula blommor idag, det såg fint ut. Ett säkert vårtecken när man gjort i ordning där. Och när gatukontoret sopar gatorna.. ;)

Annars njuter jag mest av att solen och värmen äntligen är här. Älskar, älskar älskar, våren! Och sommaren! Och lite hösten... ;)

Kram