Jag skriver inte så mycket om corona-viruset.
Skriver inte så jättemycket överhuvudtaget just nu iofs.
Håller mig hemma, så isolerad som det går.
Och då märker man hur viktigt det där med sociala möten är.
Innebandyn är inställd.
Det går inte att åka till "gamlingarna" och man ska undvika att träffa ongarna.. Det blir inte så jätteofta annars heller, men när man inte får, inte kan - då känns det helt plötsligt väldigt tomt.
Vi har ett inställt 25-års kalas, två inställda 60-års firande, ett inställt 83-års kalas bara i mars och april och det är ju väldigt tråkigt. 60-åringarna verkar iofs inte ta det så hårt (iaf inte Thomas, som log det största leendet som finns att se, när upptäckte det)
Är ganska trött av allergimedicinerna, och så oroar man sig för de som är högriskare.
Pappa fick ta en tur till sjukhus igen, och är inlagd för 6 (??) gången på två månader. Elisabeth får ju inte åka med och får inte hälsa på heller, och det blir tungt. Hon måste ju dessutom hålla sig isolerad själv.
Det måste Mamma och Mona också, och det blir väldigt ensamt när det nu nu börjar gå åt tre veckor.
Har varit och lämnat lite "goodie-bags" men det där med att inte ha något IRL-kontakt blir tungt för dem. Förhoppningsvis lättar det framemot sommaren, men det blir långa, långa dagar.
TV, radio, press, FB, Instagram och andra media dränks om viruset, åtgärder, inga åtgärder, folk inte bryr sig, folk som bryr sig, folk som råkar illa ut och folk som skor sig.
Ryktesspridningen och hitte-påandet är helt tokigt.
Det blir lite mycket, och oron blir ju förstärkt när man ser hur illa människor bär sig åt.
Och hur fullständigt korkade vissa är.
Så jag stänger av
Twitter ska vi inte prata om. Har gjort min profil mer anonym och backat ut ett tag.
Det har faktiskt aldrig hänt förut, men blev tvungen.
SD-svansen, NMR'are och andra obehagliga typer svämmar över flödet med sitt hat och sina vidrigheter.
Stödjer man statsministern, Folkhälsomyndigheten, försöker hålla en anständig nivå eller försvarar någon de inte gillar, fullständigt vräker det in kommentarer. Det finns en människosyn som är så unken att man häpnar.
Det man trodde var vanligt folk, visar sig vara fullblodssvin.
De skickar hat och hot via privata meddelande, riktigt obehagliga saker.
De är dessutom korkade nog att inte fatta att deras konton kan spåras.
Så tråkigt, och så deprimerande.
Så jag väljer att hoppa in där någon enstaka gång, stötta de som orka kämpa mot skiten och så lägger jag min energi på att hålla Facebook så rent som möjligt.
I mina grupper, och i min tidslinje iaf.
Försöker stötta de som råkar ut för SD-svansen och det kan in bland innebära flera timmar av argumentation.
För jag tänker inte vika ner mig.
De får inte stå oemotsagda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar