Vissa dagar...

..känns jobbigare än andra.

Har ju varit med i bostadsrättstyrelsen i flera år. Egentligen är det inget jätteroligt jobb, det är mycket tjat, folk ringer ju alltid på kvällar och helger, men det är också ganska stimulerande att kunna ta del av vad som händer, att känna att man gör någon nytta i området. Många gånger är det lite extra kul, när andra medlemmar visar att de uppskattar det man försöker göra, eller inte uppskattar för delen. Det är ju över 200 lägenheter i föreningen, och ofta 200 x ? olika uppfattningar om hur saker och ting ska vara. Det blir många givande diskussioner och samtal, och man får många nya, trevliga bekantskaper.
Men så händer det som hände ikväll. Strax efter kl 20 ringer det på dörren, och en av grannarna i samma länga som jag bor i, ber (hm, ganska uppfordrande) att jag ska komma ut och titta på något. (Eftersom jag känner personen sedan 17 år, vet jag att han kan vara lika trevlig som otrevlig, allt beroende på flytande intag...) Frågade vad det gällde , men han sa att han ville visa mig det, det skulle bara ta fem minuter. Ok, jag tog på mig jackan och gick med ut i regnet (heldumt, jag vet!) .
Vi gick runt på baksidan, och det visade sig att han ville visa mig några fula, djupa bilspår i gräsmattan utanför häcken (hos hans granne), som har funnits där ett tag. Han frågade vad jag som styrelsemedlem tänkte göra åt saken. Jag kom inte längre än att egentligen är det inte mycket jag personligen kan göra som inte han kan göra själv, marken tillhör nämligen kommunen och inte föreningen.
Sen var det kört. (Till saken hör att mannen i fråga hör till 40-talisterna och har åsikter av den fördomsfullare sorten med en mycket låg syn på kvinnor i allmänhet och kvinnor som svarar emot i synnerhet. Även invandrare hör till dem som han inte gillar OCH så medlemmar av styrelsen... ) Kanske det kan förklara det han sa sedan. Det gick i stort sett ut på att en del skulle fundera över på om hon passade för sitt jobb, att folk skrattade åt en del, att jag inte gjorde mitt jobb (han hänvisade till ett samtal för någon vecka sedan, när jag gav honom namn till några som kan hjälpa honom med ett annat problem) eftersom jag inte gjorde det han ansåg att jag borde göra, att han visste minsann vad jag går för, och jag kan gott göra sådant eftersom jag ändå inte gör något på dagarna osv... Ganska rörigt även om han själv ansåg att han var mycket klar och bestämd och verkligen inte uttalade sig om mig som person för vi umgås ju inte... Men han vet vad jag går för ändå. *suck*
Efter en halvtimme gick jag in, jag var trött på att bara få en massa personliga påhopp, oavsett vad jag svarade på hans påståenden. Då ansåg han att jag smet för att jag inte hade något att komma med. Men jag hade redan sagt till honom att det inte är stor ide att prata med någon som inte lyssnar. Utan resultat, förståss.
Så när jag stängde dörren stod han fortfarande och "föreslog" att jag skulle fundera över om jag passar och är kompetent nog för "mitt jobb i styrelsen" bla eftersom jag har vissa problem ibland när jag pratar pga mitt handikapp.

Sådana här dagar känns det väldigt mycket som att: Nej, nu skiter jag i det här. Jag vet att han är en stor supande, snackande idiot, men ibland spelar det ingen roll, det gör ont iaf. Jag får lite drygt 9000:- före skatt (knappt 5000:- efter) om året, och då ska jag betala alla tfnsamtal både fasta och mobila, papper, skrivarbläck och annat material, sitta på möte i snitt en gång i månaden, ta emot larmsamtal från SOS-alarm, sköta fördelning av p-platser, garage, lokaler, moped/mc-platser, skriva och dela ut (får jag hjälp med) föreningsbladet, medverka på städdagar, trivselkvällar, finnas till hands på telefon. Det blir ingen hög timpeng.
Och det är faktiskt inget jag bryr mig om i vanliga fall, jag har valt att ta emot förtroendet jag fått av övriga medlemmar. Men i dag gör jag det. Faktiskt. Väldigt mycket.

Usch det känns som jag spyr riktigt mycket galla över den här mannen, kanske jag skulle skriva lite mindre om vad jag tycker om honom. Men å andra sidan, varför? Jag säger ju inte vad han heter eller var han bor eller var han inte jobbar längre eller vilket lag han tränar eller vilket sport.. ;/

Han skulle bara veta hur illa jag tycker om vissa saker i nämnda styrelse, och hur glad jag är för de nya personer som kommit in. Hade inte de och Svärmor varit där, hade jag slutat på stört...
Familjen tycker att jag ska göra det iaf, de blir väldigt frustrerade när sådant här händer, eller efter vissa styrelsemöten och samtal med en Person.

Men det är ju mycket som är bra också, även om det inte känns så just nu.

Jag älskar ju min Sambo och barnen, och de mej och de stöttar mig alltid, även om jag är dum.
Vi är äntligen nästan friska efter den senaste höstinfektionen.
Har satt upp julljusen, och strukit nästan all stryktvätten, och käkat blåbärspaj.
Pappa och hans fru har kommit hem från en månads bortvaro.
Sonen verkar klara sig bra i skolan, Dottern också och hon har dessutom inte haft någon uvi på över en månad (Ta i trä!!).
Vi ska fira julafton hos mamma först, med massor av god mat, sen avslutar vi hos Svärmor - ungarna är hos oss i jul!
Ditte kommer snart hem efter löpperioden och Citrus är äntligen rumsren nästan... ;)
Jag har ett par skitbra böcker att läsa, och Harry Potter filmer att titta på.
Svägerskan börjar bli bättre efter sin svåra behandling, och min morbror kan prata med hjälp av en strupmikrofon, eller vad det nu heter.
Och en hel del annat bra oxå...

Så egentligen är det ju jäkligt bra!



Lite ledsen ikväll - ändå