Många minnen har ploppat upp de senaste dagarna. En del väldigt svåra, andra väldigt glada. Skönt att man äntligen kommit så långt, att man lärt sig väga det mörka och ljusa mot varandra och lyckats få en balans som funkar.
När man ställs inför ett val som egentligen inte är ett val, utan ett måste, är det fruktansvärt. När man sedan måste försöka tackla sina egna skuldkänslor, gäller det att man har människor i sin närhet som verkligen har förmågan att förstå. Skuldkänslor lever sitt eget liv, utan logik. Att förstå att man inte gjort något fel, utan att det var naturen som inte fungerade den här gången, är nästan omöjligt den första tiden. Då behöver man hjälp, inte bara från de allra närmaste, utan kanske också från någon/några en bit ifrån... Som kan vända tankarnas rikting, utan att peka med hela handen. Skönt att det faktiskt finns sådana personer.
Just nu har jag tre små hundar runt mig, alla snarkar, liggandes på rygg med tassarna i vädret, tillsammans med mig i soffan. det ser ganska roligt ut, de ligger på exakt samma sätt allihop, raggsockorna... Hehe, förlåt det vanvördiga namnet, det är C's fel, hon brukar kalla Dittes bror Nino för sin raggsocka. och det smek(ök??)namnet fastnade... ;)
Hm, lite osammanhängande idag, men så får det bli. Det är så jag känner mig just nu. Pendlar mellan minnen och nuet ikväll, tonåringarna pockar på uppmärksamhet på olika sätt, Sambons stöd när minnena dök upp och tusen andra saker.
Sönderblåst idag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar