Ibland finns det liksom inget man kan säga.
När någon drabbas av livet på värsta möjliga sätt.
När en vän förlorar sin älskade man, långsamt men obevekligt.
Livet är ju så underbart.
Men också fruktansvärt hemskt.
Man försöker komma på något som kan lindra smärtan.
Men det finns inget.
Man vill stoppa tiden när livet rinner ut så fort.
Man vill skrika i vild protest.
Men det hjälper ju inte.
Jag känner honom inte, men min vän fann sin andra hälft, sitt livs kärlek.
De skulle ju börja sitt liv tillsammans.
Det gör så ont, hon ska inte ha det så här.
Skickar all min kärlek, all min värme
Finns, alltid.
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar