Stammisar & Närkontakt av gräsrotsgraden

Vi kommer med all sannolikhet fortsätta vara stammisar på Blå Stjärnan, fast besöken blir tätare. 

Neurologen konstaterade igår att Ella med all sannolikhet har en neurologisk sjukdom. Troligtvis är det en störning i hjärnbark och/eller hjärnstammen, kanske också storhjärnan som ger henne anfall. Det är isf inget som kommer att försvinna, utan den kan bli progressiv om man inte behandlar den. Hon har fått epilepsimedicin som förhoppningsvis ska hålla anfallen borta. 

Nu kommer det bli flera besök, provtagning igen, utvärdering av medicinen och dessutom vidare utredning för att utesluta andra sjukdomar. Veterinären tror inte det är varken hjärntumör eller epilepsi, men det går förstås inte att utesluta ännu. Däremot tror hon att den här sjukdomen är medfödd och att Ellas överkänslighet mot alla intryck och stora rädsla kan förklaras av den. Det hade på sätt och vis varit skönt att veta, även om det självklart inte gör det lättare. Men då är det inte så konstigt att vi inte lyckats hjälpa henne med hennes stora rädsla och nervositet för i princip allting, trots att vi nog har försökt med det mesta. Är det så, kan man ju bara hoppas att medicinen hjälper lite där också.

Det är jobbigt när hundarna blir sjuka, de förstår ju inte varför man plågar dem. 

Så där är vi nu. 😕

Hon var faktiskt väldigt modig, där hon låg under soffan i väntrummet. Det låg en jättestor labbhane någon meter ifrån, och hon vågade trots det komma fram och få lite godis. Efter noga övervägande, vågade hon också  ta godis ur handen på veterinären, vilket för oss som känner denna lilla tjej är snudd på ett mirakel.. 💗

För att göra livet lite mer intressant, var det mer eller mindre snöstorm igår, och det tog nästan en halvtimme att komma hem, i stf drygt 5 minuter i vanliga fall.

Det blev en stunds vila, lite råddande med innebandyn och sedan ytterligare vila ett par timmar. Allt som hänt de senaste månaderna har tagit sin tribut, och huvudvärken lade sig som ett betongblock på övre delen av kroppen.

Jag undersökte också gräsmattan noggrant (vi skottar den så hundarna kan göra ifrån sig, de har ju korta ben 😉) men lite närmare ansiktet än vad som tänkt. 

Benen gav sig nämligen av åt ett håll och huvudänden åt ett annat. Misstänker att synen var intressant, för jag är ju så rädd för att ramla med gumpen först pga proteserna, så jag lyckades vrida mig ett halvt varv och landade på knä och händer. Fattar fortfarande inte hur det gick till..

Men det gick bra, lite piller och en sovstund på soffan, så fick jag skottat undan det värsta framemot nattkröken. Har en snösläde, så det är faktiskt inte så tungt, och nu är snön dessutom fluffig och lätt pga kylan. Thomas tog resten när han kom hem i morse.

Så nu har vi sta'ns enda skottade gräsmatta igen, allt för att hundarna ska ha det bra. Han är verkligen något alldeles extra, min gubbe.

Från igår kväll

Förmodligen sta'ns enda skottade gräsmatta!

Hundarna är överlyckliga 😁

Idag mår inte min kropp så särdeles bra dock. Nacken fick sig en smäll, och resten av kroppen också. Struttar runt som en gammal stelbent höna, tappar det mesta, skakningarna är lite jobbiga och är allmänt nere. 

Det går över snabbt, men jobbigt medan det varar. Jag har ju en hyfsad grundsmärta i botten pga skador och sjukdomar, så det tar ju ganska hårt när det blir mer. Men med ökat medicinintag några dagar, så blir jag nog snart mitt vanliga snubblande, snurriga jag igen.

Imorgon är en annan, bättre dag! 😘