Det var ju det där med läkare

Jag känner många som jobbar i vården. Det finns  psykologer, arbetsterapeuter, läkare, undersköterskor, sjukgymnaster och fler. Alla är underbara människor som jobbar hårt för att i andra ska få må bra och göra oss friska/friskare. Skulle gladeligt lägga mitt liv och min hälsa i deras händer.
Jag undrar varför det är så svårt att hitta den här sorten när man söker vård?

Ja, nu förstår ni säkert att det där besöket på Reumatologen på SU Mölndal inte blev så himla bra. Vi var mest arga, men också ganska förvirrade, trötta och inte särskilt förvånade över resultatet.
Som vi inte blev riktigt kloka över.
I ett sammandrag hände det här:
Vi upptäckte efter ungefär 1 minut att läkaren inte hade läst något överhuvudtaget om Linda. Det enda hon visste var att vi var missnöjda med förra läkarbesöket. Som hon trodde var för någon månad sedan, inte ett år sedan.
Hon visste inte överhuvudtaget varför vi var där.
Hon hade ingen aning om att Linda har kroniska sjukdomar.
Hon hade ingen koll på intoleranserna.
Hon hade inte koll på att Linda lämnat prov veckan innan på deras eget labb.
Hon hade ingen koll på när Linda tog biopsierna.
Hon hade ingen koll på symptom, den genetiska bakgrunden.
Hon hade ingen koll på att Linda varit där förut och att allt redan fanns inskrivet i journalerna.
Hon hade heller ingen aning om att det var hennes egen mottagning som kallat tillbaka Linda eftersom biopsierna var positiva för SLE
Hon hade ingen koll på något.
Därför blev det ju en väldigt konstig situation när hon stirrar Linda stint i ögonen och frågar hur hon mår.. Vad ska Linda  svara på det? Var ska hon börja?
När Linda bad mig om hjälp att börja, ansåg läkaren att hon skulle berätta själv. Hon lyssnade inte överhuvudtaget när Linda försökte förklara att hon har koncentrationsproblem pga hjärntrötthet och svårt att formulera sig.
Längre än så kom vi inte för då knackade det på dörren och en annan läkare bad om hjälp, varpå Lindas läkare ursäktar sig och försvinner ut. När hon kommer tillbaka, får vi information om att hon behövs en gång till - hon ska sätta en spruta i en annan patiens knä..!
På något sätt kom vi vidare i detta trassliga besök. Som ni förstår hade våra redan tidiga ganska ljumma förhoppningar om ett bra besök grumlats.
Besöket fortsatte med att läkaren var tvungen att läsa journaler, remissvar och provsvar. Efter nästa uppehåll som tog mer än fem minuter, gjorde hon en undersökning.

Resultatet blev att biopsierna visar att Linda har SLE, att hennes andra prover visar att det finns autoimmun sjukdom (och pekar mot SLE), men att fingrarna var inte svullna och då ville läkaren inte ställa diagnosen. Men hon har SLE i huden iaf..
Och där försvann resten av det lilla, lilla förtroendet vi kanske hade. För de två olika typer av hud-SLE som finns stämmer inte alls med Lindas symptom. Däremot stämmer symptomen rakt av med SLE. Huvudanledningen till att hon inte får diagnosen är att fingerlederna inte var svullna den här dagen. Det enda som väl var lite ok, var att hon sa att de skulle följa upp Linda - på vilket sätt fick vi iofs inte reda på.
Nu ska läkaren konferera med sina kolleger, och så ska hon ringa på fredag till Linda. Trots att Linda verkligen bad att läkaren ska ringa mig pga sina problem att minnas, vägrade läkaren detta. Utan jag får åka hem till Linda på fredag eftermiddag och sätta mig och vänta. när vi frågade NÄR hon skulle ringa kunde hon inte säga det. Det blir nog mellan kl 14.00 - 15.00 eller senare...
Vi får väl se.
Vi bestämde att vi väntar till efter tfnsamtalet och sedan pratar vi med VC-läkaren. Han kanske har någon kontakt med någon privat reumatolog.

Så att säga att besvikelse och irritationen är stor, är väl ingen överdrift precis.
Men förvånade?
Nej, det är vi inte.