Tack & adjö 2021

Året som gått har varit fyllt av ups and downs. 

För vår del inte enbart på grund av Covid-19, utan det har varit mycket annat.

Det har ju förstås varit en del härliga, fina stunder:

* Linda fick äntligen sin sjukersättning, vilket inte bara gett henne upprättelse. Hon har ju också fått en trygg, fast, om än en väldigt låg, inkomst. Hon kan klara sig själv ekonomiskt äntligen, eftersom hon också fick en summa pengar som kan fylla på när sjukersättningen inte räcker till mat och mediciner. 

Det var en alldeles otrolig glädje! 

Så väldigt stolt jag är över min dotter, hennes förmåga att fortsätta kämpa även när kroppen säger tvärstopp, och man tror att nu orkar hon inte mer. 

Då hittar hon lite psykisk styrka och klarar lite till. 

Efter det trodde vi att det skulle bli en lång, skön vila, fria från allt vad vårdapparater, myndigheter och annat tjafs. Men så blev det inte för mig.

* Jag fick spruta nr 2 och kunde äntligen, äntligen hälsa på hos Pappa och Elisabeth i Helsingborg. Det tog 17 månader, och känslan när jag såg dem var obeskrivligt glad. Linda och jag åkte ner och hälsade på dem i höstas också, medan smittspridningen var låg.

* Daniel och Karin hade en kombinerad förlovnings, examen och 25-års kalas för Karin i somras. Det var jättekul, fick träffa Karins släkt (som är helt underbar) och mina fina extra-pojkar från förr, Mikael och Viktor. Man är ju helt korkad, de är ju nästan lika långa som Daniel förstås, men det är lika oväntat varje gång.. Daniel har fått ett väldigt bra jobb, som han trivs med och Karin har gått vidare från Kandidatexamen till att börja med Magisterutbildningen. Jag är så obeskrivligt stolt över dessa två.

* Har kunnat åka ner till Mamma under året, även om det varit lite nervöst. Men vi är fullvaccinerade (har nu fått också nr 3) så det känns tryggt ändå. Har varit försiktig, men de stunder vi har träffats har varit så mysiga och värda allt.

* Thomas fortsätter att visa vilken grym man han är. Han fortsatte att bygga, nu är bersån ombyggd och grunden till mitt nya sommarhem är lagt. Jag fortsatte att odla i mina lådor han byggt, med skiftande resultat - 15 kg potatis blev det minst, men jordgubbarna och grönsakerna käkade råttor, fåglar och andra flygfä upp. Får hitta en ny lösning på det till våren - för i år lyckades jag hålla sniglarna borta. Jag fick min länge önskade rosenrabatt - det kommer bli fler rosor där i år, jag lovar!!

* Innebandyn kom igång igen, efter nästan ett år i träda. Så otroligt roligt att träffa alla killarna igen! Säsongen har väl inte blivit som vi tänkt, men jag tror vi hittar rätt nu och vänder. Vi har ett underbart lag, med en skön ledarstab, så vi löser det.

Men så är det ju en del som varit väldigt ledsamt, jobbigt och slitigt.
Det visade sig i januari att min underbara svärmor inte mått så bra under isoleringen. Hon har tappat enormt både fysiskt och psykiskt. Hela året har varit en lång radda av läkarbesök, undersökningar, samtal, telefonköer, diskussioner och tragglande med olika hjälpfunktioner som inte fungerat. Tänker inte berätta mer än så,  men det slutade med att hon hamnade på sjukhus, mycket illa däran. Nu är hon på ett korttidsboende flera mil från sin bostad och väntar på permanent boende eftersom hon inte längre klarar sig själv. Det har varit så tungt och ledsamt att se henne tackla av så snabbt, min glada, verbala, sociala svärmor - som alltid haft tusen järn i elden. 

Min Pappa är en fighter, som kämpat sig igenom mer än de flesta i 50-årsåldern hade klarat. För att inte prata om hans, vår underbara Elisabeth, som trots egna hälsobekymmer ständigt hjälper honom med allt, och det är verkligen allt. Men det är klart att man är väldigt orolig för dem, och det är svårt att inte kunna finnas till för dem på plats. Men just nu sätter smittorisken stopp av olika anledningar, men jag hoppas vi snart ska kunna träffas igen.

Och så Ella.

Vår struliga, fina, rädda lilla Ella.

Hon har ju haft konstiga krampliknande "anfall" genom åren, ofta i samband med löp. Hon tom ramlade ner för trappan vid ett tillfälle, och svimmade av en kort sekund. Vi har ju satt det i samband med löpen som sagt, och när hon fick livmoderinflammation i somras trodde både vi och veterinärerna att de skulle sluta. Det visade sig att hennes livmoder var missbildad och de trodde att smärtkramperna berodde på det.

Men så var det tyvärr inte, utan det kom fler och tätare. Det kulminerade i december med tre anfall på 10 timmar, så det blev akut resa till Blå Stjärnan där de under tiden vi var där, hävde ett fjärde.

Vi har nu börjat medicinering. Tyvärr funkar den inte så bra - anfallen är borta, men hon har blivit om möjlig ännu mer känslig för intryck, och ännu mer osäker och rädd.
Vi har träffat en neurologkonsult som tror att hon har en medfödd skada i hjärnbark/hjärnstam. Veterinären bytte medicin, men när den väl kom (fanns inte på hela västkusten) var veterinären på julledigt och kommer inte tillbaka förrän i mitten, slutet av januari. Och det var synd, för Ella fick nämligen krampliknande problem från magen/ryggen och vi avbröt efter bara 12 timmar.
Nu tänkte vi testa igen om några dagar, och se om det var tillfälligt eller om det måste bytas medicin till något annat.

För så här kan vi inte ha det, Ella blir mer och mer osäker, bakdelen hänger inte med ordentligt och det gör att relationen med Maya svajar. Maya försöker nämligen ta över nu när Ella inte är ok, och det har varit på väg att bli ganska allvarliga slagsmål.
Jag hoppas vi kan få en annan medicin som lugnar Ella, eller en kombo med den hon har nu och något lugnande. 

Tankar om politik, ekonomi inför min pension (när den nu blir och får jag då tjänste/premiepension som utlovat - ingen vet trots att jag försökt i över 10 år att luska ut det) och också andra saker som berör nära och kära finns ju också ständigt. Kombinationen av allt som varit har slitit hårt, och min kropp krånglar en hel del.

Inget allvarligt, men det är jäkligt smärtsamt, och jag blir väldigt, väldigt trött.

Men kärringen är seg, och det vänder igen.

Det gör det alltid.

Julafton tillbringade Linda, Daniel, Karin, Mamma och Marianne här. Thomas jobbade, Martin var hos sin familj och Anneli var tråkigt nog förkyld. Men vi som var här hade en mysig eftermiddag tillsammans.

Året slutade med att Thomas var tvungen att jobba övertid två av sina tre lediga dagar pga Spårvägen inte klarar av att hålla ett vettigt reservdelslager. Då måste de äldsta gubbarna (60+) komma in och bygga om befintliga, trasiga delar - de andra tröttmössorna klarar det inte. Vad jag tänker om min gamla, förut så välskötta arbetsplats, vill ni inte veta.. 

Förlåt, jag är grinig - ska sluta med det. Vi hade tänkt att mysa till det med lite god mat eftersom han skulle jobba hela nyår också - men så blev det inte. Lika bra kanske, jag åkte på ryggskott och det har int släppt ordentligt ännu.

Så:

Välkommen 2022, du är efterlängtad!

Växthusbygge, odlingar, Mamma fyller 85, Daniel 30, många sköna timma i bersån.

Börja luska i solpaneler och nytt värmesystem kanske.

Vi kommer att komma ihåg att använda grillen och kanske starta en blomsteräng för bi & humlor.

Äta hemgjorda potatis, jordgubbar, smultron och grönsaker hela sommar, och överlistat råttor, sniglar och allsköns småkryp.

Det är mycket att se fram emot. 

Förhoppningsvis kommer jag att ha en lite mer samarbetsvillig kropp, bekymmer som löst sig  och ett år som blir fritt från covid-restriktioner..

Drömma är tillåtet!

Gott Nytt År! 💖