Ny säng

Har sovit sämre än vanligt de senaste månaderna, varit väldigt värkig.
För att Thomas ska kunna sova lägger jag mig i balkongrummet, då kan jag läsa eller titta på tv och snurra runt i sängen utan att väcka honom. Det var Lindas gamla säng, och den hade många år på nacken nu. Thomas sa för några månader sedan att han tyckte att jag skulle köpa en ny, så Linda och jag åkte ut till Mio på Black Friday-rean. Fick tag en väldigt fin (och skön!) säng till halva priset, perfekt.
Idag kom den hem, och jag har provlegat den. Himla skön! Upptäckte att den onda punkten, typ som en bula, inte sitter i min rygg utan var en fjäder i den gamla sängen som putade upp...
Så det var nog behövligt med en ny, även om jag tycker det är onödiga pengar.

Kommer nog att sova gott inatt!

För övrigt har vi haft en riktigt skön slappardag, kollat på film och nu är det JVM-match. Det kan ju bli en tidig kväll, vi får se... 😉

Ambitionen är större än förståndet

Jag blir lite trött på kroppen ibland. 

Och mig själv och min vilja.

Iaf idag. 

Tänkte fixa adventsfint, laga en lasagne och sätta upp våra ljusslingor i trädgården, men resultatet av mina fånigt stora ambitioner blev förstås bara en tummetott.

Satt upp julgardiner och adventsstakar/lampor i fönstren och röjt undan lite, men sedan blev det stopp. Nacken gav mig några riktigt bedrövliga timmar, så jag fick stoppa där.

Ingen lasagne och inga ljusslingor, det får bli senare i veckan..

Irriterande.

Tröttsamt.

Självklart dumt.

Väldig mycket jag.

Så jag multitaskade framför datorn och TV'n istället. VM i innebandy har börjat och jag var ju tvungen att titta på matchen mellan Sverige - Finland. Men Canada mötte ett överlägset Slovakien, och den matchen var också ett måste. Tre av Canada's spelare har nämligen tränat med oss under hösten, och det har varit en trevlig bekantskap. De kommer ju att få det svårt i VM, men det är makalöst fokuserade killar. Bara en sådan sak som att de har 35 mil till hemmamatcherna hemma i Canada.. 

Nåja, lite mys blev det iaf, och nu sitter Thomas och sover gott i soffan med fjärrkontrollen hårt i handen. Han tittar på något tyskt program om neutroner.. 😇😂😂😍

Tror att jag ska väcka honom och fråga om vi ska titta på en film istället!

Önskar alla en fin 1:a Advent!

Det var för bra för att vara sant

I tisdags var jag på inskrivningssamtal på Mölndals Sjukhus inför operationen jag skulle göra på onsdag i nästa vecka. Allt funkade bra, plattröntgen, datortomografi, provtagning, samtal med ortoped, narkosläkare, sjuksköterska...
Förhållningsorder gavs: Sluta med den medicinen direkt pga blödningsrisk och duscha tre gånger med Hibiscrub och jag skulle läggas in på tisdag kl 15.00 och då syns vi då...

Jomenvisst..
Eller inte...

Klockan tre i eftermiddag ringde telefonen.
Det var operationssamordnaren som berättade att operationen är framflyttad pga sjuksköterskebrist.
Till den 27 november...
Två månader till av värk, sömnlöshet och oändlig trötthet.

Skit också

Undrar om den blir av då?

Beslutet är fattat

Bli inte oroliga, det är egentligen inte något allvarligt
Det är bara ett stort, stort nederlag för mig
Svårt att sova är det när tankarna snurrar och kroppen värker

Beslutet är taget, och det känns inte bra.
Eller jo, skönt på sätt och vis, som det är när man bestämt sig
Men det gör mig ledsen

Måste lägga innebandyn på hyllan redan nu
Hade ju tänkt att fortsatta fram till operationen,
men jag orkar inte - kroppen sätter stopp
Orkar inte gå några längre sträckor, det gör för ont
i höfter, ben och nacke
Det gör ont när jag sitter, ligger eller står
Det sticker, ilar och kryper i ben och fötter
Armar, händer och rygg funkar inte ordentligt
för kryckorna är ingen bra grej för en nackskadad
Nätterna är bara en pinlig transportsträcka
Om jag har tur sover jag två timmar i sträck
Men oftast max en timme i stöten
Nu är jag så trött att det går inte längre

Det är visst bara jag som inte fattat att det inte skulle hålla
Familjen och vännerna sa bara: Det var på tiden..
Men jag vill ju så gärna
Det är så roligt
Och gubbarna är så himla goa
De retar mig till vansinne
De får mig att skratta
De får mig att glömma den jävla kroppen
De hjälper mig över sargen..

Men jag vill orka fungera med familjen
Jag vill orka med operationen
Jag vill orka le
Jag vill orka vara jag

Jag säger bara:
I'll be back

Töntigt, men jag var tvungen ;)

Ofrivilligt uppehåll

Det var ju inte meningen att det skulle bli uppehåll i skrivandet, men veckan har varit lång.
Förra helgen gick mest i vilans tecken, fick syrran A's jobbiga hosta och det blev inte mycket sömn. Lite feber och mycket värk gjorde att jag mer eller mindre däckade.
Syrran M kom och fikade en stund i söndags, det var en förhandsvisning på hennes lägenhet. På måndag är den "riktiga" - det ska bli spännande att se hur det går!
I tisdags blev det en ny akutsväng till Varberg, syrran A var dålig igen. Åkte hem på natten och dagen efter fick hon ambulanstransport till sjukhuset, där hon fortfarande vilar ut. Hon har det tufft, min fina syster

Dagen efter däckade jag igen, det är visst inte mycket med mina ben nu. Försämringen har kommit fort, sover nästan ingenting pga smärtorna. Kan inte gå speciellt långt heller, för nacken börjar ge sig pga kryckan. Det är fruktansvärt frustrerande, kan ju inte göra något. Vill ju jobba i trädgården, måla hus och klippa gräs. Dammsuga, gå ut med hundarna och ta en promenad hade ju varit drömmen just nu.. Och tvätta fönster..
Är väldigt nervös för operationerna, men inser ju att de är nödvändiga. Får hoppas att det inte dröjer för länge.

Linda är väldigt nöjd med sin nytapetserade lägenhet - Thomas hjälpte henne i veckan. Han är så gó min fine gubbe!

 

Det syns inte så bra, men dödskallarna är gjorda av silverblommor,

tapeten är mattsvart och så fladdrar det runt blanka, svarta fjärilar

Bilden gör inte tapeten rättvisa, den är faktiskt jättefin!

 

 

I morgon blir ett ny sväng till Varberg. Linda och jag åker och hämtar upp mamma för ett besök hos Anneli. Det ska bli mysigt :)

 

Veckans Real Life handlade om dolda talanger. Jag missade det den här gången. Och det är väl lika bra, för just nu känner jag mig inte speciellt bra på någonting.

Får ta nya tag nästa vecka istället..

 

Kramar på er





Jahapp

Det var ju inte meningen att det skulle bli uppehåll här, men ibland händer och fötter det saker man inte tänkt..

Fina dottern har det väldigt jobbigt just nu med mediciner som plockas bort. Hon mår sämre än vanligt, och ni som känner henne vet att det är inte bra alls. Förhoppningsvis ska det vara bättre om några dagar. Vi var hos doktorn idag, och hon sa att det inte är vanligt med så stark reaktion, men det händer. Typiskt att just Linda ska råka illa ut. Men jag hoppas och tror att hon ska må bättre när den här skitmedicinen är borta. Att upptäcka att hon ätit mediciner i flera år som hon inte behöver och faktiskt gjort henne mycket sjukare är ju bedrövligt. Vad jag tänker om läkaren som skrev ut den, och dessutom i höga doser är inte tryckbart..

I fredags blev det en akutresa till Varberg igen. Min fina lillasyster A, dök igen. Den här gången fick hon ep-anfallet utanför porten. Snälla människor i en bil som passerade, stannade och larmade ambulans, grannen hörde att något hände, såg A's hund Älva springa runt på gården och förstod att något hänt. Han tog hand om Älva och ringde mamma, som i sin tur ringde mig. Ett anfall till på kvällen och inläggning över helgen blev det. Nu är hon hemma och vilar upp sig igen.
Ledsamt tycker hon det är förstås, hon har ju precis börjat ett nytt jobb. Som tur är, är arbetskamrater och chefen förståeende, de visste om A's sjukdom sedan tidigare.

Själv håller jag på att ge upp försöken att hålla höftledsoperationerna borta. Inser att trots att jag har tränat i ett år nu (sedan jag äntligen fick en diagnos) för att verkligen försöka skjuta på eländet, blir jag bara sämre hela tiden. Höger höft är så dålig, att den inte kan bli värre. Tyvärr börjar vänster nog bli lika illa, iaf om man få tro vad smärtorna säger mig - enligt röntgen var den medel/svår artros för ett år sedan, höger var svår med påbyggnad. Jag tror att det börjar bli påbyggnad även på vänstersidan nu, för det känns lika illa som på höger. Det är som att ligga på häftstift när man ligger på sidan. Jag hoppades att jag skulle kunna vänta några år till, men det blir nog inte så.
Brukar ju inte oroa mig, men jag är rädd att proteserna inte ska hålla - och då blir det kanske problem när man ska sätta in nya...
Att jag nu börjar ge upp, är för att jag kan inte göra någonting längre. Sover inte pga smärtorna, kan inte gå ut med hundarna, inte promenera, kommer inte upp från golvet utan stöd.. Och så vidare..
Idag pratade mina goa sjukgymnaster med mig. De vill att jag ska fundera över operationerna för de tycker att jag har alldeles för ont. Och det har jag ju.
Och det kommer inte bli bättre.

Skitfanpestfan.
Typ.

Men allt är inte pest och pina :)

Thomas har börjat tapetseringen av toan, och vi ska köpa golv i morgon. Det kommer bli så ljust, fräscht och fint! Och idag var vi och beställde en tapet som vi ska ha som fondvägg i vardagsrummet. Tittade också på material att renovera trapporna med. De var slitna när vi flyttade in, och vi kan väl enkelt konstatera att en flock hundar inte gjort dem bättre :)

Sedan hade A-laget sista seriematchen i Div 1 i lördag. Och mina underbara killar visade väldigt väl hur rätt jag har när jag tror på dem.
Alltid.
Vi mötte ett lag som slogs om andraplatsen i tabellen, och vi ska ju vara betydligt mycket sämre än dem.
Första perioden var ok. Mer än ok faktiskt, vi låg under med 4-3 i paus. Andra perioden var inte bra alls. Men hade ändå "bara" ett underläge med 7-3. Jens höll ett brandtal i sista pausen, och jag sa min vana trogen att "Det är bara 4 mål, det fixar ni!" Samma griniga blickar som vanligt.
Och efter 32 sekunder stod det 8-3.. Tunga huvuden, ledsna ögon.
Men ok, det är bara fem mål gubbar, ut och kör - jag tror på er!
Och oavsett varför de körde är helt ointressant, för körde gjorde de!!!
Vi vann till sist i sudden med 10-9, efter en makalös upphämtning!
Helt sjukt. Det är bara detta lag som klarar det, inget annat. För ni ska veta att det är ett väldigt bra lag vi mötte, vi hade bara två femmor och två fantastiska målvakter med oss..
Alingsås, gnällde, skällde, slog, tacklade, körde med fula efterslängar, men mina gubbar höll ett stadigt tag i humöret och bara slet..
De gav mig en otroligt rolig upplevelse som jag nog inte kommer att glömma på väldigt, väldigt länge :)
Tack ♥

Så nu är det nog dags att krypa till sängs. Om jag nu får plats, vill säga. Det är fem fyrbenta som gärna vill sno min plats..

Kram på er

Inga bilder

Letade efter en bild att pryda bloggen med, men det blir inget med det. Inser hur dålig jag varit med fotograferandet de senaste åren - sista är uruselt.
Får väl försöka ändra på det - har just börjat lära mig det där med Instagram.. Kanske det kan pigga upp den här ganska tråkiga bloggen lite ;)

Annars? Tja, pappa och Elisabeth är nu på varmare breddgrader, gissa om man är avundsjuk. Kanske vi kommer att kunna göra så så småningom också, bo borta under vintern. Inte så dumt, kanske?

Daniel jobbar för fullt och har tagit time out från innebandyn. Ja, iaf div 1 - han leker i ett korpenlag som hans tränare dragit igång. Hoppas han kommer tillbaka, han behövs verkligen i laget..

Linda kämpar på. Förhoppningsvis kommer Mag/tarm på Sahlgrenska kunna hjälpa henne. Utredningen är på gång och det är mycket som planeras.

Den här lille busen gör mycket för Linda! Melvin är glad liten skit som får vem som helst på gott humör..

Minsann hittade jag inte en bild iaf - som Linda tagit :)

 

 

Själv har jag ganska mycket med innebandyn. Det har duggat tätt med hemmamatcher, vilket för med sig mer jobb. Idag fick jag ge mig och stanna hemma från träningen, har ¤%#(/&% ont just nu. Tappat lite sugen när det gäller egenträningen också. Fick ju ett bakslag efter ett ryggskott i början av hösten följt av en feberinfektion, och nu har jag bedrövligt svårt att komma tillbaka där jag var. Viktnedgången är borta, och värken värre än någonsin. Fick dessutom höra i förra veckan att jag nog inte får träna mer på egenträningen efter nyår. Ett bakslag, för jag behöver hjälpen av sjukgymnasten för att klara det här. Får försöka hemma, men det blir ju inte alls detsamma..

Lite trött på det mesta, men är glad att jag har familjen. Förstår inte att de inte tröttnar på mig, och är oändligt tacksam för att de finns!

 

Nu hoppas jag att det ska komma lite paket i brevlådan i morgon: Hittade min gamla kärlek Sun Moon Star, en parfym från Lagerfeld som jag inte fått tag i på elva, tolv år :) Beställde den från Parfym.se och om jag har lite tur kommer den i morgon. Beställde också ett vintertäcke till Ditte, efter sista trimningen blev pälsen lite tunn och nu fryser hon. Det är nog första gången det har hänt..

Sist men inte minst så är jag uttagen som Buzzador för Dove. Det ska bli spännande, några av produkterna har jag inte testat. Så nu funderar jag på vem som ska få glädjen att prova tillsammans med mig :)

 



 

 

Hittade visst bilder iaf..

Sov gott :)



 

Tja

Alltså, det går ju lite som vi tänkte i laget. Inte så bra precis. Åkte på bonk med 14-1 i lördags mot Partille.
Inte oväntat, men siffrorna blev väl i största laget. Ju.

Bara att hugga i till helgen igen. Då är det Pixbo hemma.
Och då vinner vi
Japp

Får glädja mig med B-laget istället, de har vunnit sina matcher och det är grymt.

Och i morgon ska jag till tandläkaren - usch!!!

Och jag vill verkligen inte ha ont mer nu. Är enormt frustrerad för tillfället över att det har stannat upp på träningen. Fick ryggskott för två veckor sedan och det förstörde mycket av det jag tränat upp under de senaste månaderna. Skit också. Orkar inte alls lika mycket som jag gjorde innan ryggen pajade.
Får väl hoppas att det vänder snart igen. Väldigt snart.

Surkart idag, ska bättra mig
:)

Jaha..

Det känns lite så just nu.
Jaha
Hur ska jag reagera på det här nu då..?

Min läkare med det vackra namnet (ungefär Blomma från Sverige af Blåklint, fast ändå inte) ringde idag. Var ju på kontroll och genomgång, fick ta en massa blodprov och så fick jag äntligen röntgen av höftlederna. Nackröntgen skulle vi ta senare.
Har ju bett om hjälp med mina ben i flera år, men det har ju inte gått så bra. Vi drar inte den historian nu, men kan ju konstatera att med diagnosen jag fick idag, hade det ju varit bra om de röntgat tidigare. Typ mycket tidigare. Och det tycker min riviga, tuffa läkare också.
För som hon uttryckte sig: Tyvärr var ju blodproverna väldigt bra. För plåtarna var det inte.

Artros blev det. Vänstra höften mår bäst (det visste jag redan), där var det "medel till svår" påverkan på höftleden. Den högra mår inte bra (det vet jag oxå) "svår" påverkan blev det där.
Svettig blev jag. För jag trodde att hon skulle säga att nästa steg är byte av en eller båda höftlederna. Men det gjorde hon inte!
För nu finns det tackolov sjukgymnastikprogram som faktiskt kan göra att man blir relativt smärtfri (vissa blir visst helt smärtfria) och kan får tillbaka livet till stor del :) Och någonslags Artrosgrupp som tränar tillsammans (där blev jag genast lite misstänksam, är ju ingen grupptränarmänniska)
Och eftersom jag är en stor optimist, har stort förtroende för Dr Blomma och sjukgymnasten jag ska till, så tror jag på det här.
Jag ska träna så mycket jag får och kan, för jag ska ut och gå med Thomas igen.
Långa promenader.

Jag får nog smälta det här lite.
Men jag lär nog få min nackröntgen utan större problem iaf..

Egentligen

Egentligen är det ju ganska bra just nu.

Varmt och gott, solen hittar fram när dimmolnen dragit undan på förmiddagarna. Äntligen är vintern slut för i år! :)

Åkte till Uddevalla i fredagskväll på match med Div 5 laget. Var väl egentligen inte så jättepigg på det, men det är goa killar, och matchen var jätteviktig - vi skulle möta serieledarna. Var tvungna att vinna, om vi ska ha den minsta möjlighet att gå upp i Div 4.
Och vilken match killarna gjorde! Det var nog den roligaste i år, alla seriematcher i alla divisioner inräknade. Ett himla gott go, en grym inställning och ett gôrbra spel gjorde att vi mosade de oslagbara med 13-5!! Varför har ni inte spelat så förut? ;)

Fullt upp med förberedelser inför kvalet för A-laget. Som tur är behöver jag bara bidra med tankearbete och sitta på ändan och peka med hela handen.

För kroppen vill inte alls just nu. Trött, värkig och ännu mer värkig är jag just nu. Sover dåligt, det sticker i händer och fötter, värker i allt som finns däremellan..
Haft problem med medicinerna i vinter, men kanske funkar det nu. Det där med att överreagera på olika substanser har sina sidor ibland..
Önskar att jag kunde ta en go, lång promenad i det goa vädret. Tror faktiskt att det är det jag saknar mest av alla "kan inte, ska inte, bör inte" Förhoppningsvis ska jag komma igång med en ny omgång sjukgymnastik snart, kanske vi kan komma på något som hjälper lite mer den här gången? Har börjat på en ny omgång besök hos en läkare som nog hamnar på min "Topp 3" lista över bra läkare jag mött genom alla år. Hon är ganska tvär, sträng och väldigt bestämd. Men hon lyssnar, funderar och försöker hitta på nya vägar, bara man visar att man är beredd på att jobba på att bli bättre. Äntligen en läkare som inte bara slentrianmässigt vill skriva ut olika typer av smärtstillande och annan skit!

Äsch, det är inte så farligt, det vänder igen. Är nog lite trött bara. Behöver gnälla lite.. ;)

Kram på er! ♥

Jag älskar livet..

Jag bestämde mig när jag var 15 att jag ska bli minst 115 år gammal. Och det håller jag fast vid fortfarande.
Men vissa dagar är det ganska jobbigt att leva.  Det hjälper inte att man är tacksam för att man överlevt de gånger man kanske inte borde klarat sig. Det hjälper inte med allt positivt man har runt sig, familj, vänner, hundar, hus...
När det är skitjobbigt att komma ur soffan. När man drar sig för att svara i tfn för man måste ändra ställning. När man bara inte kan se hur man ska klara att gå ut med hundarna 20 min. Att köra till affären för att handla känns nästan omöjligt: Först måste man in i bilen, sedan ur den. Stappla runt som en fåne i affären och sedan samma vända in och ur bilen
När man är helt slut för att man inte sovit mer än en timme i taget de senaste nätterna. När man ser en grå, plufsig kärring i spegeln.

Då tänker man.

Att det är mer än halva livet kvar. Minst.

Att. Det. Kommer. Att. Bli. Bättre.

I morgon kanske.

Nu är det hundpromenad.

Banta...

Det är ju ingen nyhet att jag behöver gå ner i vikt. På tio år har jag gått upp sisådär 20 kg. Inte speciellt kul, men förklaringen är trasiga ledband (lagade!) och ökande värk, samtidigt som ämnesomsättningen ändras men inte matlusten...

Har sedan olyckan haft alla de där "kan inte - ska inte -  bör inte" reglerna för att inte bli sämre. Jag har varit mycket snål med smärtstillande eftersom jag dels är överkänslig mot väldigt mycket och dels var på några Whiplashmöten i början. Jag slutade snabbt med att gå på dem, för det var bara ett tävlande om vem som hade mest ont och åt mest tabletter. Blev vettskrämd på ett speciellt möte, där det medverkade en sköterska som jobbade med tablettmissbrukare. Alla fick berätta vilka tabletter de tog, och hur många. Där satt människor och stolt berättade att de minsann åt 13 olika typer av mediciner -  VARJE DAG! Det var smärtstillande av olika sorter, de flesta vanebildande. Det var uppiggande för att motvärka tröttheten hos de smärtstillande och sömntabletter för att motverka de uppiggande. Andra smärtstillande för att hjälpa smärtorna de fick av de andra medicinerna. Och så fortsatte det. 13 gånger 2, 3 eller 4 tabletter per dag..
Och där satt jag. En sort. Panodil. Iofs fulldos, och inte sjutton blir jag smärtfri, inte ens i närheten. Men det är bara att inse att det kommer jag aldrig mer att bli. Naturligtvis tyckte de andra patienterna att jag minsann inte kunde vara lika skadad (!) som de, men det var jag. Sköterskan sa efteråt att de allra flesta fick mer värk av alla tabletterna än av skadan i sig själv. Oftast är det mediciner man ska äta kort tid, inte regelbundet. När man äter dem en längre tid får man faktiskt värk av dem, hur konstigt det än låter. Så ibland kan det vara bra att vara överkänslig. Hade jag inte varit det, skulle jag nog varit i samma sits. För när smärtorna aldrig släpper, är det lätt att ge efter för önskan att ta de där tabletterna som läkarna gärna skriver ut..

Nu är det viktigt att också säga att de allra flesta äter inte mer än vad de behöver. Och jag hade säkert tagit en eller annan mer om jag kunnat. Jag dömer ingen för det är överdj*igt att ha ont 24-7.

Hur detta har med viktproblemen att göra? Nja, det blir väl en dåres försvarstal, men när värken känns som tandvärk i hela kroppen, är det svårt att komma ut på annat än korta hundpromenader. Man blir så fruktansvärt trött av att ha ont. När man är trött, ät det lätt att strunta i att göra det där extra med maten som gör att den blir nyttigare.. Och att ta den där extra promenaden utan hundar som gör lite mer nytta. Och så rullar det på.

Hur jag triggades igång med det här? Jo, jag läste den här artikeln idag : http://www.aftonbladet.se/wellness/article13769890.ab och blev glad att det kanske så smått vänder i vikthysterin. För de är viktiga de här unga kändisarna, de har så stort inflytande.
När man ser hur unga tjejer och killar faller offer för Anorexiamonstret, blir man glad när man läser detta.

Kram på er