A hade en lista som jag tycker är lite kul. Hoppas det är ok att planka.. ;)
Svaret får bara bestå av ett ord.
1. Var är din mobiltelefon?
Nära
2. Var är din (o-)äkta hälft?
Fåtöljen
3. Ditt hår?
Hopplöst
4. Din mamma?
Bäst
5. Din pappa?
Skåning
6. Det bästa du vet?
Deckare
7. Din dröm inatt?
Svettig
8. Din dröm/ditt mål?
Hus
9. Rummet du är i?
Vardagsrummet.
10. Din hobby?
Familjen
11. Din skräck?
Olyckor
12. Var vill du vara om 6 år?
Hemma
13. Var var du igår kväll?
Altanen
14. Vad du inte är?
Kall
15. En sak du önskar dig?
Hälsa
16. Var du växte upp?
Halland
17. Favoritmat?
Korvstuvning
18. Ditt liv?
Härligt
19. Det sista du gjorde?
Middag
20. Dina kläder?
Jogging
21. Din TV?
TV4Fakta
22. Ditt/dina husdjur?
Cairnflock
23. Din dator?
Oumbärlig
24. Ditt humör?
Gott
25. Saknar någon?
Japp
26. Din bil?
Favorit
27. Något du inte har på dig?
Flipflop
28. Favoritaffär?
IKEA
29. Din sommar?
Slapp
30. Älskar någon?
Jahadå!!!
31. Favoritfärg?
Svart
32. När skrattade du senast?
Idag
33. När grät du senast?
April
söndag 31 augusti 2008
tisdag 26 augusti 2008
Ibland går det fort...
Ja jösses, svensk sjukvård kan man säga mycket om, men förutsägbar är den inte!
I fredags ringde jag kirurgmottagningen på Sahlgrenska. Jag har fått ett speciellt nummer till en sköterska, som ska vara min kontakt inför min strumaoperation. Dit ska jag ringa om jag har frågor, är orolig eller mår dåligt. Nu ville jag ha ett litet hum om när det är dax för min operation, om det blir i höst eller nästa år. Eftersom jag träffat sköterskan i fråga, visste jag att hon är väldigt trevlig, så glad i hågen ringde jag och bad att få prata med syster K.
Om Damen som svarade kan man säga mycket, men tyvärr inget positivt... :/ Ni som känner mig vet att jag inte brukar vara otrevlig i tfn, och eftersom jag ville ha hjälp var jag det inte nu heller. Men med vissa personer spelar det nog ingen roll hur man är, bemötandet är konsekvent ändå - riktigt otrevligt! I korthet blev samtalet så här:
Hej och godmorgon, jag söker syster K.
Hon svarade så här: - Det finns ingen som heter så, vad vill du?
Ok... Jaha, sa jag, har hon kanske slutat? Det är min kontaktsköterska. Finns det någon annan jag kan prata med?
Hon svarade väldigt irriterat att personen jag sökte bara fanns på plats väldigt sporadiskt och sällan, så jag fick allt prata med med henne. Jag förklarade vad jag undrade över, eftersom jag i våras fick besked om operationen troligtvis skulle ske snart efter sommaren. Fick svaret att: Vi har faktiskt väntelista här. Jodå, det visste jag ju (eftersom jag själv står på den) men att jag undrade om man skulle kunna få information om det tar en månad, tre månader, eller kanske inte blir förrän nästa år. Det är ju ganska intressant för mig att få en liten aning om hur långa väntetiderna är... Åh, harrejösses, så arg hon blev! Jag fick veta att det fanns ingen anledning att vara sååå otrevlig, att det står många på väntelistan och patienter med cancer faktiskt måste gå före sådana som jag som inte är sjuka och att koordinatorn inte kommer förrän nästa vecka och att hon måste prioritera... Och en hel del till.
På detta svarade jag (ganska tillplattad), bara att det begriper jag oxå, och det inte var det jag frågade efter. Sedan jag på luren, snyggt och fint. Tyckte inte det fanns någon anledning att fortsätta samtalet (eller att spräcka telefonen..)
Gissa vad som hände igår? Det kom ett mycket vänligt brev från koordinatorn (som inte skulle börja jobba förrän igår..) där det stod att jag är välkommen på inskrivningssamtal och provtagning torsdag den 4 september och till operation den 10 september!!! Skojar ni, vad paff jag blev!! Brevet avslutades dessutom med ett handskrivet "Varmt Välkommen"... :)
Fortfarande chockad ringde jag i morse och fick prata med denna trevliga person som upplyste mig om att: Jag troligtvis blir på sjukhuset i tre dagar, att syster K jobbar visst kvar och finns på plats på torsdag och vissa fredagar, att det är fortfarande henne jag ska prata med, och att ingen opereras som inte behöver det... :D
Tänk så lite som behövs - om människan som svarade först bara hade öppnat min journal, hade hon ju sett att jag redan hade fått tid... Menmen, en del sitter kanske på fel plats i livet och då blir det väl så här. Tur att det var jag som fick det här, tänk om det hade varit någon som är rädd och orolig!
Annars rullar det på med en farlig fart. Det blev ingen ny resa för Dottern, hon gjorde slut med pojkvännen. Det var lite för mycket som inte stämde, och hennes erfarenhet av misstänksamma pojkvänner har lärt henne se signalerna i tid. Kanske hon är lite känslig för sådant, men oavsett vilket så mår hon mycket bättre nu. Det hade varit en del bråk med Fadern på semestern (och oxå innan de åkte) så hon behövde vila inför skolstarten. Och det var nog bra, för i veckan fick hon reda på att en tjej i hennes klass råkat ut för en olycka. Hon har fått många kotor i ryggen krossade och har redan fått besked om att hon är permanent förlamad från midjan och ner. Fruktansvärt! Dottern och hennes kompisar är förtvivlade naturligtvis och det har blivit mycket prat i veckan. Och man blir förstås väldigt berörd som mamma oxå, tösen i fråga är en jättego tjej som varit här flera gånger. Tankarna far igen, livet vänder snabbare än man anar... Hon är ju bara 18 år, och får livet så förändrat... Lilla stackare!
Nu har innebandyn börjat, så mailen, telefonen och mobilen går varma. Roligt, men det är mycket som ska sys ihop så här i början av säsongen. Och hujedanemej, vad killar i 16-årsåldern växer mycket på en sommar!! När man står på plan och försöker göra sig hörd över 20-25 målbrottsröster får man minsann ta i, och ska man då försöka få de här sprakfålarna att fatta vad man säger får man ju snart ha stege för attt kunna se dem i ögonen... ;D
Det är nämligen så att för att nå fram med ett budskap är ögonkontakt ett måste i den åldern, de hör nämligen med hela kroppen på något sätt. Och kan man inte ratta in deras fokus på sig själv kan man lika gärna prata med innebandybollen - chansen att den ska göra som man säger är större än att killen gör det...! :D
Men de är så himla goa,killarna! Många glada skratt blir det på träningarna, även om stön och suckar är lika vanligt förekommande. :)
Dippens sår börjar bli färdigläkta, det är bara det på skinkan kvar. Hon lyckades pilla bort skorpan där idag men som tur var har det bildats ett tunt lager skinn under så det verkar funka. Tratt blir det några dagar till, men bara några!
Många tankar idag
I fredags ringde jag kirurgmottagningen på Sahlgrenska. Jag har fått ett speciellt nummer till en sköterska, som ska vara min kontakt inför min strumaoperation. Dit ska jag ringa om jag har frågor, är orolig eller mår dåligt. Nu ville jag ha ett litet hum om när det är dax för min operation, om det blir i höst eller nästa år. Eftersom jag träffat sköterskan i fråga, visste jag att hon är väldigt trevlig, så glad i hågen ringde jag och bad att få prata med syster K.
Om Damen som svarade kan man säga mycket, men tyvärr inget positivt... :/ Ni som känner mig vet att jag inte brukar vara otrevlig i tfn, och eftersom jag ville ha hjälp var jag det inte nu heller. Men med vissa personer spelar det nog ingen roll hur man är, bemötandet är konsekvent ändå - riktigt otrevligt! I korthet blev samtalet så här:
Hej och godmorgon, jag söker syster K.
Hon svarade så här: - Det finns ingen som heter så, vad vill du?
Ok... Jaha, sa jag, har hon kanske slutat? Det är min kontaktsköterska. Finns det någon annan jag kan prata med?
Hon svarade väldigt irriterat att personen jag sökte bara fanns på plats väldigt sporadiskt och sällan, så jag fick allt prata med med henne. Jag förklarade vad jag undrade över, eftersom jag i våras fick besked om operationen troligtvis skulle ske snart efter sommaren. Fick svaret att: Vi har faktiskt väntelista här. Jodå, det visste jag ju (eftersom jag själv står på den) men att jag undrade om man skulle kunna få information om det tar en månad, tre månader, eller kanske inte blir förrän nästa år. Det är ju ganska intressant för mig att få en liten aning om hur långa väntetiderna är... Åh, harrejösses, så arg hon blev! Jag fick veta att det fanns ingen anledning att vara sååå otrevlig, att det står många på väntelistan och patienter med cancer faktiskt måste gå före sådana som jag som inte är sjuka och att koordinatorn inte kommer förrän nästa vecka och att hon måste prioritera... Och en hel del till.
På detta svarade jag (ganska tillplattad), bara att det begriper jag oxå, och det inte var det jag frågade efter. Sedan jag på luren, snyggt och fint. Tyckte inte det fanns någon anledning att fortsätta samtalet (eller att spräcka telefonen..)
Gissa vad som hände igår? Det kom ett mycket vänligt brev från koordinatorn (som inte skulle börja jobba förrän igår..) där det stod att jag är välkommen på inskrivningssamtal och provtagning torsdag den 4 september och till operation den 10 september!!! Skojar ni, vad paff jag blev!! Brevet avslutades dessutom med ett handskrivet "Varmt Välkommen"... :)
Fortfarande chockad ringde jag i morse och fick prata med denna trevliga person som upplyste mig om att: Jag troligtvis blir på sjukhuset i tre dagar, att syster K jobbar visst kvar och finns på plats på torsdag och vissa fredagar, att det är fortfarande henne jag ska prata med, och att ingen opereras som inte behöver det... :D
Tänk så lite som behövs - om människan som svarade först bara hade öppnat min journal, hade hon ju sett att jag redan hade fått tid... Menmen, en del sitter kanske på fel plats i livet och då blir det väl så här. Tur att det var jag som fick det här, tänk om det hade varit någon som är rädd och orolig!
Annars rullar det på med en farlig fart. Det blev ingen ny resa för Dottern, hon gjorde slut med pojkvännen. Det var lite för mycket som inte stämde, och hennes erfarenhet av misstänksamma pojkvänner har lärt henne se signalerna i tid. Kanske hon är lite känslig för sådant, men oavsett vilket så mår hon mycket bättre nu. Det hade varit en del bråk med Fadern på semestern (och oxå innan de åkte) så hon behövde vila inför skolstarten. Och det var nog bra, för i veckan fick hon reda på att en tjej i hennes klass råkat ut för en olycka. Hon har fått många kotor i ryggen krossade och har redan fått besked om att hon är permanent förlamad från midjan och ner. Fruktansvärt! Dottern och hennes kompisar är förtvivlade naturligtvis och det har blivit mycket prat i veckan. Och man blir förstås väldigt berörd som mamma oxå, tösen i fråga är en jättego tjej som varit här flera gånger. Tankarna far igen, livet vänder snabbare än man anar... Hon är ju bara 18 år, och får livet så förändrat... Lilla stackare!
Nu har innebandyn börjat, så mailen, telefonen och mobilen går varma. Roligt, men det är mycket som ska sys ihop så här i början av säsongen. Och hujedanemej, vad killar i 16-årsåldern växer mycket på en sommar!! När man står på plan och försöker göra sig hörd över 20-25 målbrottsröster får man minsann ta i, och ska man då försöka få de här sprakfålarna att fatta vad man säger får man ju snart ha stege för attt kunna se dem i ögonen... ;D
Det är nämligen så att för att nå fram med ett budskap är ögonkontakt ett måste i den åldern, de hör nämligen med hela kroppen på något sätt. Och kan man inte ratta in deras fokus på sig själv kan man lika gärna prata med innebandybollen - chansen att den ska göra som man säger är större än att killen gör det...! :D
Men de är så himla goa,killarna! Många glada skratt blir det på träningarna, även om stön och suckar är lika vanligt förekommande. :)
Dippens sår börjar bli färdigläkta, det är bara det på skinkan kvar. Hon lyckades pilla bort skorpan där idag men som tur var har det bildats ett tunt lager skinn under så det verkar funka. Tratt blir det några dagar till, men bara några!
Många tankar idag
söndag 24 augusti 2008
Drömmar och hopp
Just nu lever jag i en förhoppning, dröm, ångest och kanske, kanske... Tänk om? Det hade varit så himla underbart, fantastiskt, skönt!
Vad det gäller??
Det får ni reda på om det funkar... :D
Hoppfull idag
Vad det gäller??
Det får ni reda på om det funkar... :D
Hoppfull idag
fredag 15 augusti 2008
Händer och fötter...
..gör det hela tiden! Och det är ju för det mesta ganska ok - ungarna kommer hem i natt, Sverige slog Tyskland i damhandbollen (YES!! - men harrejösses, måste ni göra det så spännande??), innebandyn är i full gång igen, Dippens sår läker bra, kusin C kom från Kanada igår (hoppas vi hinner träffas!), såg tennismaratonmatchen -hua!, solen skiner osv...
Men sen är det de där samtalen man bara inte vill ha. Mamma ringde vid 10-tiden i morse, och när hon ringer så tidigt är det aldrig goda nyheter. Inte idag heller... Hon var ganska nere. Hennes äldste lillebror, L, har fått en ny tumör, den här gången alldeles under hjärnan. Den trycker på ansiktsnerverna och nerver i örat vilket orsakar ansiktsförlamning, hörselnedsättning och svår yrsel. Och han som inte hade något kvar! I våras fanns det inget när de röntgade, men nu är eländet tillbaka igen. Nya omgångar med cellgifter och sedan mer strålning... Stackars, stackars L 0 hans A! De är fantastiskt starka och positiva hela tiden, men hur länge orkar de?
Lite deppig idag
Men sen är det de där samtalen man bara inte vill ha. Mamma ringde vid 10-tiden i morse, och när hon ringer så tidigt är det aldrig goda nyheter. Inte idag heller... Hon var ganska nere. Hennes äldste lillebror, L, har fått en ny tumör, den här gången alldeles under hjärnan. Den trycker på ansiktsnerverna och nerver i örat vilket orsakar ansiktsförlamning, hörselnedsättning och svår yrsel. Och han som inte hade något kvar! I våras fanns det inget när de röntgade, men nu är eländet tillbaka igen. Nya omgångar med cellgifter och sedan mer strålning... Stackars, stackars L 0 hans A! De är fantastiskt starka och positiva hela tiden, men hur länge orkar de?
Lite deppig idag
måndag 11 augusti 2008
Grattis A!
Härligt Annika!Foto; Henriksson/Scanpix Janeric
Så himla bra du är, och resten av laget också förstås! Men bästa målskytt
för Sverige med 6 mål - det är ju så man blir mållös (hehe, inte meningen att bli så fyndig... ).
Vi är jättestolta!!!
för Sverige med 6 mål - det är ju så man blir mållös (hehe, inte meningen att bli så fyndig... ).
Vi är jättestolta!!!
Nåja..
Så himla lyckad blev ju inte första OS-matchen kanske. Men nu kan det bara bli bättre, och jag hoppas att ledarna retar A lite till, då lär hon nog hitta målet fler gånger - men det blev iaf två baljor. Tänk så bra det är med ilskepottor ibland, eller hur Ankan ;D
Dippen deppar. Hon får inte slicka sig på såren eller bita av stygnen, stackars hund! För det mesta ligger hon och trycker sig utefter sidan på mig, men ibland rusar hon ner på golvet och smyger runt bakom möblerna eller husse och hoppas att jag inte ska se henne. Dessutom har hon tydligen fått för sig att hon inte kan äta, eller rättare sagt inte STÅ och äta - helst vill hon ligga i soffan och bli matad med sked. Hon har inte fattat att det är i ett bakben hon har ont... ;) Men hon får faktiskt vackert gå till sin matskål. Det är bara yoghurten med tabletterna som hon får på sked, hehe.
Jag skulle nog kunna skriva en tjock roman om Dippen och alla hennes idéer, men jag vågar inte! Ingen skulle tro mig, eller ännu värre: Folk skulle kanske tro det jag skriver. Hugamejen..
I morgon måste jag gå ner och kopiera sidorna till infobladet i brföreningen. Skulle ha gjort det idag, men fick ett ryck och började städa o tvätta. Sedan var jag för trött.. ;)
Saknar ongarna. Dottern har ringt och smsat, det funkar förstås inte så bra med pappan. Vad problemet är, ska jag inte pränta ner här. Men tro mig, jag blir bara så trött - han har inte ändrats någonting på de här 11 åren som gått sedan vi separerade. Och allt är fortfarande mitt fel, även om jag är på andra sidan Europa...
Lycklig över hur bra jag har det idag
Dippen deppar. Hon får inte slicka sig på såren eller bita av stygnen, stackars hund! För det mesta ligger hon och trycker sig utefter sidan på mig, men ibland rusar hon ner på golvet och smyger runt bakom möblerna eller husse och hoppas att jag inte ska se henne. Dessutom har hon tydligen fått för sig att hon inte kan äta, eller rättare sagt inte STÅ och äta - helst vill hon ligga i soffan och bli matad med sked. Hon har inte fattat att det är i ett bakben hon har ont... ;) Men hon får faktiskt vackert gå till sin matskål. Det är bara yoghurten med tabletterna som hon får på sked, hehe.
Jag skulle nog kunna skriva en tjock roman om Dippen och alla hennes idéer, men jag vågar inte! Ingen skulle tro mig, eller ännu värre: Folk skulle kanske tro det jag skriver. Hugamejen..
I morgon måste jag gå ner och kopiera sidorna till infobladet i brföreningen. Skulle ha gjort det idag, men fick ett ryck och började städa o tvätta. Sedan var jag för trött.. ;)
Saknar ongarna. Dottern har ringt och smsat, det funkar förstås inte så bra med pappan. Vad problemet är, ska jag inte pränta ner här. Men tro mig, jag blir bara så trött - han har inte ändrats någonting på de här 11 åren som gått sedan vi separerade. Och allt är fortfarande mitt fel, även om jag är på andra sidan Europa...
Lycklig över hur bra jag har det idag
fredag 8 augusti 2008
Hundslagsmål och handboll...
Tror ni verkligen att livet går enkelt och rakt här? Haha, tänk om!!!
Tillbringade många timmar på ÖS akuten i onsdagskväll, N hade svullnat upp i ett ben. Förmodad propp och ev sårinfektion blev resultatet. Tillbaka till korttidsboendet med penicillin och fortsatt blodförtunning, efter drygt 3½ timmes väntan på ambulanstransport..
Igår blev det veterinärbesök istället, suck. Vår lilla Dipp tyckte tydligen att grannens schäfer behövde en tillrättavisning. Och vad gör man då där man är en sannerligen, synnerligen bestämd jättestor cairntik??? Precis!!! Man tar chansen innan kopplet kommer på, och fullständigt flyger på schäferhanen och kopplar terriergreppet - alltså gaddarna i halsen på den mopsige pojken. Att sedan den stackars antagonisten satt tyst och snällt bunden utanför sin dörr, spelade ingen roll för vår lilla matriark. "Han kanske tänkte, eller oxå var det nog så att han gjort något förut? Han ska ju veta var skåpet ska stå!" Naturligtvis var det Dippen som fick ont, grannhunden måste ju freda sig och sin lille lillhusse.
Tackolov, så fick han bara grepp om ena baklåret vilket gjorde att hon klarade sig hyfsat bra.
En sovstund hos veterinären resulterade i att två sår fick sys i hop med några stygn och en väldigt rakad bakre region...
Ganska spak är hon idag, det lilla monstret, men jag antar att hon gör om det om hon får chansen - envishet är ju ett ganska framträdande drag hos den här goa lilla soffpotatisen. För det är ju just det hon är egentligen, en mysig, gosig liten kelgris...
Men man önskar ju att hundarna hade någon koll på att hunden de blir griniga på är fem gånger så stor, och att chansen att lyckas är noll...
Jaja, det kunde gått mycket värre, Dippen kommer att bli bra igen, och grannvovven blev bara av med lite ludd. Hans lille husse var här idag och klappade hundarna, och tyckte att Sambon är snäll - vilket är ganska fantastiskt med tanke på att två meter Sambo rusade efter Dippen, Fred och Ditte (som naturligtvis måste hjälpa till) vilt rytande på - Citrus... ;D Som just nu är ett par dagar hos Systeryster... Haha, förvirrande???? Tänk vad grannen tyckte då...
(Tilläggas bör, att Fred och den jämnårige grannpojken har en lång historia av ömsesidigt revirpinkande, vilket förstås på verkar vår lilla flock. I vanliga fall stannar Dippen en god bit ifrån ev ouppfostrad hund, och talar om verbalt vad hon tycker..)
Så alldeles lugnt har det ju inte varit de senaste dagarna. Om man då lägger till en jakt på en försvunnen toner till brf-skrivaren som tog ett par dagar, att barnens pappa stökar igen och båda ungarna krassliga (de åkte till Turkiet med pappan idag) så har ni en liten resumé på veckan som gått.
Men det är inte bara neråt, innebandyn började den här veckan och i natt ska jag titta på tv kl 4.45. Då ska A spela sin första match i OS. Gissa om man är nervös!
Lycka till Ankan, och hoppas det blir mycket kantspel och många mål!! :D
Aningens sliten idag
Tillbringade många timmar på ÖS akuten i onsdagskväll, N hade svullnat upp i ett ben. Förmodad propp och ev sårinfektion blev resultatet. Tillbaka till korttidsboendet med penicillin och fortsatt blodförtunning, efter drygt 3½ timmes väntan på ambulanstransport..
Igår blev det veterinärbesök istället, suck. Vår lilla Dipp tyckte tydligen att grannens schäfer behövde en tillrättavisning. Och vad gör man då där man är en sannerligen, synnerligen bestämd jättestor cairntik??? Precis!!! Man tar chansen innan kopplet kommer på, och fullständigt flyger på schäferhanen och kopplar terriergreppet - alltså gaddarna i halsen på den mopsige pojken. Att sedan den stackars antagonisten satt tyst och snällt bunden utanför sin dörr, spelade ingen roll för vår lilla matriark. "Han kanske tänkte, eller oxå var det nog så att han gjort något förut? Han ska ju veta var skåpet ska stå!" Naturligtvis var det Dippen som fick ont, grannhunden måste ju freda sig och sin lille lillhusse.
Tackolov, så fick han bara grepp om ena baklåret vilket gjorde att hon klarade sig hyfsat bra.
En sovstund hos veterinären resulterade i att två sår fick sys i hop med några stygn och en väldigt rakad bakre region...
Ganska spak är hon idag, det lilla monstret, men jag antar att hon gör om det om hon får chansen - envishet är ju ett ganska framträdande drag hos den här goa lilla soffpotatisen. För det är ju just det hon är egentligen, en mysig, gosig liten kelgris...
Men man önskar ju att hundarna hade någon koll på att hunden de blir griniga på är fem gånger så stor, och att chansen att lyckas är noll...
Jaja, det kunde gått mycket värre, Dippen kommer att bli bra igen, och grannvovven blev bara av med lite ludd. Hans lille husse var här idag och klappade hundarna, och tyckte att Sambon är snäll - vilket är ganska fantastiskt med tanke på att två meter Sambo rusade efter Dippen, Fred och Ditte (som naturligtvis måste hjälpa till) vilt rytande på - Citrus... ;D Som just nu är ett par dagar hos Systeryster... Haha, förvirrande???? Tänk vad grannen tyckte då...
(Tilläggas bör, att Fred och den jämnårige grannpojken har en lång historia av ömsesidigt revirpinkande, vilket förstås på verkar vår lilla flock. I vanliga fall stannar Dippen en god bit ifrån ev ouppfostrad hund, och talar om verbalt vad hon tycker..)
Så alldeles lugnt har det ju inte varit de senaste dagarna. Om man då lägger till en jakt på en försvunnen toner till brf-skrivaren som tog ett par dagar, att barnens pappa stökar igen och båda ungarna krassliga (de åkte till Turkiet med pappan idag) så har ni en liten resumé på veckan som gått.
Men det är inte bara neråt, innebandyn började den här veckan och i natt ska jag titta på tv kl 4.45. Då ska A spela sin första match i OS. Gissa om man är nervös!
Lycka till Ankan, och hoppas det blir mycket kantspel och många mål!! :D
Aningens sliten idag
lördag 2 augusti 2008
Njuter av sommaren!
FörlåtFörlåtFörlåtFörlåtFörlåtFörlåtFörlåtFörlåtFörlåtFörlåtFörlåtFörlåtFörlåtFörlåtFörlåtFörlåt
FörlåtFörlåtFörlåtFörlåtFörlåtFörlåtFörlåtFörlåtFörlåtFörlåt...
Jag vet att jag är alldeles för dålig på att skriva, men jag ska bli bättre - någongång! Födelsedagskalas, sommarvärme, trött-trött, slapp, massor av deckare på soffan på altanen, hm, kommer inte på mer.. Men skönt har jag iaf! ;)
Skriver mer imorgon tror jag... Eller rättare sagt, senare idag...
´
´
´
Lite energi idag
torsdag 26 juni 2008
Idag är jag bara glad!
Glad är kanske inte rätt ord, men i brist på bättre så... :)
Ulrika, grattis och lycka till! Och du vet säkert alla ord som bubblar i mig, som jag så gärna skulle vilja fullständigt bara hälla över dig som champange ur en flaska...!
Till er som tror att jag fullständigt tappat förståndet - ta't lugnt, det är inte värre än vanligt... :)
´
Det som hänt är att Ulrika (Morrtens matte) ska bli mamma i november! Efter sin svåra förlust i vintras, har hon nu efter otaliga prover och undersökningar äntligen fått reda på att det lilla knytet mår bra.
´
´
´
Ler med hela kroppen idag
torsdag 12 juni 2008
Ojoj!!
Det var visst väldigt längesedan jag skrev. Förlåt!!!
Det har varit mycket, tiden har bara flugit iväg.
Skolavslutning för Sonen idag. Ganska konstig känsla, han gick ur nian så nu är grundskoletiden slut. Min "lille" (187+) pojk har blivit stor - hehe, jag fick inte ens lämna en blomma till honom förrän vi var på väg hem. Betyget fick jag inte heller se, jag tror att han var lite orolig för att inte få höjningarna han hoppats på. Men det fick han, så nu kan han nog känna sig lite tryggare när det gäller gymnasievalet. Har bestämt mig för att lämna mitt ideella arbete i biblioteket, vilket gör att det blir dubbelt avsked. I morgon ska jag på avslutningslunch med personalen på skolan och sedan är Ebba-tiden avslutad.
Dotttern slutade i tisdags. Men hon har ett år kvar till studenten, och det gillar hon inte! :) Vi var på hennes halvkusins studentavslutning i förra veckan, och hon önskade allt att det var hon som stod på tur.
Nu får vi se hur det blir med jobb i sommar - jobbet hon har varit lovad hela våren blev det inget av med. Jag är ärligt talat ganska förbannad på hur en del behandlar ungdomarna: hon har ju inte sökt något annat eftersom hon hade fått löfte om jobb när hon fyllt 18. När vi var inne och skulle få arbetstider, påstod hennes blivande chef att han visst inte lovat henne något och förhållandena hade ändrats. Ren bluff, han har lovat henne jobb i närvaro av både mig och hennes pappa. Hon har tagit kurserna som hon skulle göra, och var väldigt förväntansfull. Behöver väl inte tala om hur besviken hon blev, och hur förtroendet för människor fick sig en knäck. Nu hjälper jag henne att leta, men det är ju alldeles försent nu. Skitstövel, är vad han är!!
N är bättre tackolov. Han ska flyttas till rehab, vilket har varit ganska struligt. Rehabläkaren har varit väldigt negativ av någon anledning som vi anhöriga inte fått reda på. Kanske han inte varit frisk nog, men han blir inte bättre av att bara ligga på rygg heller... Personalen på avdelningen han ligger på har varit toppen! De har engagerat sig väldigt i honom eftersom de är helt tagna över hur han har förbättrats. Fick höra häromdagen att de inte trott att han skulle överleva när han kom till dem för några veckor sedan. Nu pratar han, kan sitta en liten stund i rullstolen och blir bättre för varje dag. Hur bra han kommer bli, och om han kommer att kunna åka hem, vet vi förstås inte. Men så här långt går det bra iaf.
Vi hade årsstämma i brföreningen i förra veckan. Lika tjatigt som vanligt, men tackolov gick det någorlunda smidigt. Jag blev omvald, vilket jag är lite splittrad inför. Är ganska trött på det, men behöver ju ha något att göra. Skönt är ändå att jag har fått flera väldigt positiva reaktioner från medlemmarna. Man behöver det ibland, framförallt nu när det har varit mycket tjafs det senaste året.
Kompisen har äntligen flyttat in i sin nya lägenhet. Vi är grannar nu, vilket jag tror kommer att bli väldigt roligt! Hon är en härlig människa, med skön humor och en person som jag kan lita på i alla väder. Hoppas att allt lugnar sig för henne nu, hon haft en otroligt tuff tid.
Nu ska jag äta lite middag, det blev sent som vanligt. Kanske ett glas rött till...?
Sentimental idag
Det har varit mycket, tiden har bara flugit iväg.
Skolavslutning för Sonen idag. Ganska konstig känsla, han gick ur nian så nu är grundskoletiden slut. Min "lille" (187+) pojk har blivit stor - hehe, jag fick inte ens lämna en blomma till honom förrän vi var på väg hem. Betyget fick jag inte heller se, jag tror att han var lite orolig för att inte få höjningarna han hoppats på. Men det fick han, så nu kan han nog känna sig lite tryggare när det gäller gymnasievalet. Har bestämt mig för att lämna mitt ideella arbete i biblioteket, vilket gör att det blir dubbelt avsked. I morgon ska jag på avslutningslunch med personalen på skolan och sedan är Ebba-tiden avslutad.
Dotttern slutade i tisdags. Men hon har ett år kvar till studenten, och det gillar hon inte! :) Vi var på hennes halvkusins studentavslutning i förra veckan, och hon önskade allt att det var hon som stod på tur.
Nu får vi se hur det blir med jobb i sommar - jobbet hon har varit lovad hela våren blev det inget av med. Jag är ärligt talat ganska förbannad på hur en del behandlar ungdomarna: hon har ju inte sökt något annat eftersom hon hade fått löfte om jobb när hon fyllt 18. När vi var inne och skulle få arbetstider, påstod hennes blivande chef att han visst inte lovat henne något och förhållandena hade ändrats. Ren bluff, han har lovat henne jobb i närvaro av både mig och hennes pappa. Hon har tagit kurserna som hon skulle göra, och var väldigt förväntansfull. Behöver väl inte tala om hur besviken hon blev, och hur förtroendet för människor fick sig en knäck. Nu hjälper jag henne att leta, men det är ju alldeles försent nu. Skitstövel, är vad han är!!
N är bättre tackolov. Han ska flyttas till rehab, vilket har varit ganska struligt. Rehabläkaren har varit väldigt negativ av någon anledning som vi anhöriga inte fått reda på. Kanske han inte varit frisk nog, men han blir inte bättre av att bara ligga på rygg heller... Personalen på avdelningen han ligger på har varit toppen! De har engagerat sig väldigt i honom eftersom de är helt tagna över hur han har förbättrats. Fick höra häromdagen att de inte trott att han skulle överleva när han kom till dem för några veckor sedan. Nu pratar han, kan sitta en liten stund i rullstolen och blir bättre för varje dag. Hur bra han kommer bli, och om han kommer att kunna åka hem, vet vi förstås inte. Men så här långt går det bra iaf.
Vi hade årsstämma i brföreningen i förra veckan. Lika tjatigt som vanligt, men tackolov gick det någorlunda smidigt. Jag blev omvald, vilket jag är lite splittrad inför. Är ganska trött på det, men behöver ju ha något att göra. Skönt är ändå att jag har fått flera väldigt positiva reaktioner från medlemmarna. Man behöver det ibland, framförallt nu när det har varit mycket tjafs det senaste året.
Kompisen har äntligen flyttat in i sin nya lägenhet. Vi är grannar nu, vilket jag tror kommer att bli väldigt roligt! Hon är en härlig människa, med skön humor och en person som jag kan lita på i alla väder. Hoppas att allt lugnar sig för henne nu, hon haft en otroligt tuff tid.
Nu ska jag äta lite middag, det blev sent som vanligt. Kanske ett glas rött till...?
Sentimental idag
tisdag 13 maj 2008
Liten uppdatering...
..och det får blir i stora drag. Det har snurrat på i en farlig fart.
Min morbror har äntligen fått lämna intensiven där han låg i över en månad. Nu har han vaknat och det är bra så. Vägen tillbaka kommer bli mycket lång, och hur det går står skrivet i stjärnorna.
Min yngsta syster ligger för stunden på sjukhus, men kommer förhoppningsvis hem i morgon. Nu får hon kanske äntligen träffa sin nye doktor!
Sonen och jag har varit på vår innebandyresa. Och den blev om möjligt ännu roligare än vad jag trodde. Killarna skötte sig hur bra som helst, och vi hade gôrkul! Hellyckat!!!
Dottern har fyllt 18 och varit ute på sin första riktiga krogrunda... Haha, jag fick väldigt roligt när hon kom hem framåt natten - och hade väldigt roligt dagen efter också! Hon hade inte riktigt lika roligt den dagen, hehe... ;)
Kola, syrrans yngsta tik, är parad med en riktigt läcker kille. Det blir nog många, fina valpar strax efter midsommar!
Citrus, vår lilla tik, fick tre (!) CK på två helgers utställningar! Skitbra jobbat, syrran! Du är verkligen bra på det här!!
Och så måste jag ju bara få säga att jag har världens bästa familj - igen! Min goe sambo och lika goa ungar ställer upp så mycket när livet stökar till det och när kroppen inte riktigt orkar med. Vad skulle jag göra utan dem???
Tacksam för mycket idag
Min morbror har äntligen fått lämna intensiven där han låg i över en månad. Nu har han vaknat och det är bra så. Vägen tillbaka kommer bli mycket lång, och hur det går står skrivet i stjärnorna.
Min yngsta syster ligger för stunden på sjukhus, men kommer förhoppningsvis hem i morgon. Nu får hon kanske äntligen träffa sin nye doktor!
Sonen och jag har varit på vår innebandyresa. Och den blev om möjligt ännu roligare än vad jag trodde. Killarna skötte sig hur bra som helst, och vi hade gôrkul! Hellyckat!!!
Dottern har fyllt 18 och varit ute på sin första riktiga krogrunda... Haha, jag fick väldigt roligt när hon kom hem framåt natten - och hade väldigt roligt dagen efter också! Hon hade inte riktigt lika roligt den dagen, hehe... ;)
Kola, syrrans yngsta tik, är parad med en riktigt läcker kille. Det blir nog många, fina valpar strax efter midsommar!
Citrus, vår lilla tik, fick tre (!) CK på två helgers utställningar! Skitbra jobbat, syrran! Du är verkligen bra på det här!!
Och så måste jag ju bara få säga att jag har världens bästa familj - igen! Min goe sambo och lika goa ungar ställer upp så mycket när livet stökar till det och när kroppen inte riktigt orkar med. Vad skulle jag göra utan dem???
Tacksam för mycket idag
torsdag 1 maj 2008
Äntligen!!!!
Nu åker vi till Falun på innebandycup i fyra härliga dagar!!! :D 
Sonen, jag och 32 till - HURRAAAA!
.
.
Och Grattis min älskade, söta, underbara, godhjärtade, vackra dotter som idag fyller 18 år!!!
Du är den bästa dotter en mamma kan önska sig. Ta det försiktigt ikväll och hade gôrkul!!!!
Älskar dig så, min fantastiska tös!
tisdag 22 april 2008
För tillfället...
... jag jag visst inne i en period när inte mycket funkar... Och just nu har jag liksom inte tid för en massa strul, har alldeles för mycket på gång.
I natt fick jag ge upp för min värkande käke. När jag är trött och/eller pressad krampar jag med käkarna när jag sover, vilket innebär sönderbitna tänder. Var tvungen att dra ut en kindtand förra året, och nu var det dax igen - trodde jag. På skälvande ben ringde jag till Tandis i morse, och bad att få komma dit igår...
"Kan du vara här om 25 minuter?"blev svaret från en chockad tandhygenist, som under 20 år ALDRIG varit med om att jag ringt och bett att få komma samma dag. Undertecknad har nämligen panisk tandläkarskräck, den värre sorten. Men idag var jag tvungen, klarade inte av värken.
Men jag trodde ju att Tandis skulle dra tanden - men icke: Rotfyllning - han tycker jag behöver ha några kindtänder kvar. Isch och tvi och usch och blä!!!!
Nu går jag på värktabletter och antibiotika, vilket innebär att familjen har ganska roligt åt mig. Jag funkar nämligen inte speciellt bra med smärtstillande, blir snurrig och trött och förvirrad.
Så jag fritar mig från allt ansvar idag, bara så ni vet!
:p
Ont, trött, och uppgiven idag
I natt fick jag ge upp för min värkande käke. När jag är trött och/eller pressad krampar jag med käkarna när jag sover, vilket innebär sönderbitna tänder. Var tvungen att dra ut en kindtand förra året, och nu var det dax igen - trodde jag. På skälvande ben ringde jag till Tandis i morse, och bad att få komma dit igår...
"Kan du vara här om 25 minuter?"blev svaret från en chockad tandhygenist, som under 20 år ALDRIG varit med om att jag ringt och bett att få komma samma dag. Undertecknad har nämligen panisk tandläkarskräck, den värre sorten. Men idag var jag tvungen, klarade inte av värken.
Men jag trodde ju att Tandis skulle dra tanden - men icke: Rotfyllning - han tycker jag behöver ha några kindtänder kvar. Isch och tvi och usch och blä!!!!
Nu går jag på värktabletter och antibiotika, vilket innebär att familjen har ganska roligt åt mig. Jag funkar nämligen inte speciellt bra med smärtstillande, blir snurrig och trött och förvirrad.
Så jag fritar mig från allt ansvar idag, bara så ni vet!
:p
Ont, trött, och uppgiven idag
lördag 19 april 2008
Lunkar...
..gör väl inte livet precis, men det trampar på.
Just nu tillbringas en hel del tid på sjukhuset, men det är ingen större förändring med N.
Innebandyplaneringen fortsätter i god fart, ledarmöte i morgon, cup den 1 maj.
Tydligen hade det varit turbulent i veckan som var. Killarna hade träningsmatch mot ett lag i klubben, dessa är ett år yngre. Trodde i min enfald att de skulle vara lugnt, det var ju bara träning. Men icke! *suckar* Tydligen hade det andra lagets ledare många, många MÅNGA åsikter om våra killar i allmänhet, några speciella grabbar, tränare och domarparet i synnerhet. *dubbelsuck* Det hade visst varit ganska tuffa tag, som vad jag förstår hade börjat med en körare från det yngre lagets 100-kilos (?) spelande tränare. Vad som hänt har jag inte en susning om, jag var inte med. MEN jag har helt plötsligt fått mail från dessa uppretade tränare. Tackolov tar "mina" tränare över - har bett att få slippa denna sandlådelek... För att ni ska få en liten hint om vilken nivå det ligger på: två av "mina" 15-åriga grabbar tränade på sina alldeles färska domarkunskaper, vilket fick en av det andra lagets tränare (en medelålders man! ) skrika ut sin ilska över urdåliga, jäviga domare, de sämsta han sett någongång, någonstans i alla serier från junior till elit... så alla i hela hallen hörde - även pojkarna som dömt. Dessa två har bara dömt innebandy i två månader, och då mycket yngre lag... men jösses, det var ju en tränings-match inom klubben! Har iaf pratat med dessa två killar, och några till som mådde ganska dåligt efter upplevelsen.
De två ledarna för det yngre laget har flera gånger önskat samarbete med vårt lag - behöver jag säga vilket svar de kommer att få...?
Jaja, så är det ibland. men inget bra föredöme för killar i 14-15-16 års åldern!
Annars är det bra! Var hos mamma i Varberg torsdag till fredag, och tog sedan med henne med hem så hon fick titta till sin lillebror. Körde ner henne ikväll efter en skön, avkopplande dag på altanen och en spännande SM-final i innebandy på TV'n. För att ni inte ska tycka jag är helt knäpp, och oartig mot mamma, kan jag informera om att hon var lika nyfiken som jag på hur det skulle gå. Hon har nämligen följt Warbergs matcher mer än jag...
Heja Warberg och grattis till SM-Guldet!!!
;D
Så himla trött idag
Just nu tillbringas en hel del tid på sjukhuset, men det är ingen större förändring med N.
Innebandyplaneringen fortsätter i god fart, ledarmöte i morgon, cup den 1 maj.
Tydligen hade det varit turbulent i veckan som var. Killarna hade träningsmatch mot ett lag i klubben, dessa är ett år yngre. Trodde i min enfald att de skulle vara lugnt, det var ju bara träning. Men icke! *suckar* Tydligen hade det andra lagets ledare många, många MÅNGA åsikter om våra killar i allmänhet, några speciella grabbar, tränare och domarparet i synnerhet. *dubbelsuck* Det hade visst varit ganska tuffa tag, som vad jag förstår hade börjat med en körare från det yngre lagets 100-kilos (?) spelande tränare. Vad som hänt har jag inte en susning om, jag var inte med. MEN jag har helt plötsligt fått mail från dessa uppretade tränare. Tackolov tar "mina" tränare över - har bett att få slippa denna sandlådelek... För att ni ska få en liten hint om vilken nivå det ligger på: två av "mina" 15-åriga grabbar tränade på sina alldeles färska domarkunskaper, vilket fick en av det andra lagets tränare (en medelålders man! ) skrika ut sin ilska över urdåliga, jäviga domare, de sämsta han sett någongång, någonstans i alla serier från junior till elit... så alla i hela hallen hörde - även pojkarna som dömt. Dessa två har bara dömt innebandy i två månader, och då mycket yngre lag... men jösses, det var ju en tränings-match inom klubben! Har iaf pratat med dessa två killar, och några till som mådde ganska dåligt efter upplevelsen.
De två ledarna för det yngre laget har flera gånger önskat samarbete med vårt lag - behöver jag säga vilket svar de kommer att få...?
Jaja, så är det ibland. men inget bra föredöme för killar i 14-15-16 års åldern!
Annars är det bra! Var hos mamma i Varberg torsdag till fredag, och tog sedan med henne med hem så hon fick titta till sin lillebror. Körde ner henne ikväll efter en skön, avkopplande dag på altanen och en spännande SM-final i innebandy på TV'n. För att ni inte ska tycka jag är helt knäpp, och oartig mot mamma, kan jag informera om att hon var lika nyfiken som jag på hur det skulle gå. Hon har nämligen följt Warbergs matcher mer än jag...
Heja Warberg och grattis till SM-Guldet!!!
;D
Så himla trött idag
lördag 12 april 2008
Inte mer nu...
Nu känns det som det räcker med sjukdomar ett tag. Tycker vi har fått vår beskärda del de senaste två åren...
Men tydligen inte - ska strax åka tillbaka till intensiven där "morbror N" ligger. Fick besked igår eftermiddag att han hade hittats i hemmet dagen innan. Han är väldigt sjuk, vad det är vet de inte ännu. Fick åka till hans hem och se till att katten inte var instängd, kolla över huset, och sedan åkte jag och min"ingifta moster" - hon kallar sig så ;) - till sjukhuset. Samtidigt försökte vi nå hans döttrar. Tills sist fick vi tag i en av dem, som sedan lyckades få tag i den andra också... Den tredje bor på andra sidan jorden, och får beskedet senare idag.
Inga roliga samtal, precis.
Usch, jag vet inte om jag vill att han ska få fortsätta att sova eller vakna - båda alternativen är nästan lika hemska. Borde inte skriva så, men jag tycker så mycket om honom, och han mår så dåligt.
Vet bara att känslorna åker berg o dal bana just nu, minnen fladdrar fram och tillbaka, och ovissheten är stor...
Jättetungt idag
Men tydligen inte - ska strax åka tillbaka till intensiven där "morbror N" ligger. Fick besked igår eftermiddag att han hade hittats i hemmet dagen innan. Han är väldigt sjuk, vad det är vet de inte ännu. Fick åka till hans hem och se till att katten inte var instängd, kolla över huset, och sedan åkte jag och min"ingifta moster" - hon kallar sig så ;) - till sjukhuset. Samtidigt försökte vi nå hans döttrar. Tills sist fick vi tag i en av dem, som sedan lyckades få tag i den andra också... Den tredje bor på andra sidan jorden, och får beskedet senare idag.
Inga roliga samtal, precis.
Usch, jag vet inte om jag vill att han ska få fortsätta att sova eller vakna - båda alternativen är nästan lika hemska. Borde inte skriva så, men jag tycker så mycket om honom, och han mår så dåligt.
Vet bara att känslorna åker berg o dal bana just nu, minnen fladdrar fram och tillbaka, och ovissheten är stor...
Jättetungt idag
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)