Välkommen Julius!

Nu är han äntligen, äntligen här! 

Välkommen till världen, farmors älskling Julius! 💙

Julius, född 31 januari 2025

Stolt pappa med sin son

Sötaste lille killen i världen! 💙

Karin och Daniel, älskar er! 💕

Pirrigt

Nu är det pirrigt på riktigt!

Daniel & Karin är på KK 💖 

Inget är som väntans tider...

Vi väntar

Och väntar

Och väntar lite till 

Hon är hemma igen

   

Filmsnutten är ju iofs sedan före nyår, men hon är lika go och glad nu.

Operationen gick bra, även om det blev lite trassel med för tidig hemgång och problem med blödning från såret som gjorde att trygghetslarmet fick komma ett par gånger.

Men nu mår hon mycket bättre, och jag håller tumme och tår för att det ska fortsätta så här. Vi har haft nog med bakslag, och Mamma har gjort sig förtjänt av lugn och tillfrisknande nu.

Återkommer snart igen 💖

Jul & Nyår

Det har ju varit jul och nyår också.
I år blev det ingen stor julmiddag med hela familjen, eftersom det var som det var med mamma.
Jag var väldigt trött och orkade inte riktigt rådda i det - vi kör nästa år istället!

Men julmat fixades förstås. Packade och körde ner till mamma och Anneli också, så de kunde mysa tillsammans.

Uppesittarkvällen blev som vanligt, med Linda & Anton och Daniel & Karin. Thomas var ledig och fick hänga med på bingolotto stackarn, men det blev inte så mycket spelande, mest prat. 😀
Men massor av mat och godis förstås, skratt och mys. 

Anton var med för första gången, det lär blir många framöver 💕

Julafton och Nyårsafton firade jag och Thomas själva. Väldigt mysigt, förutom att våra fyrbenta hade blivit uppskrämda av ett fyrverkeri några dagar tidigare. Det blev ett stökig nyårskväll för oss. Kulmen blev när några totalt intelligensbefriade sköt av tårtor mitt på gatan utanför vårt hus.

Hur man ens kan komma på något så korkat i ett villaområde med 86 år gamla trähus är helt obegripligt..

Förutom det blev det ändå fina helger med mycket vila.

Jag fick en fantastisk amaryllis av Eva.
Den slog ut precis före jul, och var helt underbar.

Julgran blev det i år också, det är ett måste!
Eftersom vi möblerat om, blev det lite funderande och meck - men nöjd blev jag.

Köttbullar (179 stycken), julkorv, prinskorv, skinka,
sillsallad, rödkål, Jansson & ris a la malta fixades

Och så julgodiset!! Lindas Rocky Road är ett måste!

På julafton körde jag ner mat till mamma & Anneli.
Sedan blev det Kalle Anka, Ferdinand & Tomteverksta'n

Ferdinand  💖

Mamma

Det har varit mycket den sedan sist.

Det har varit 3-4 resor varje vecka till Varberg sedan i oktober

Mamma har fått problem med hälsan.

I början av oktober blev mamma sjuk. För att göra en lång historia kort, så blev hon akut inlagd med rosfeber i en fot. Hon hade varit tröttare, men klarade fortfarande allt själv, handla, tvätta, värma mat, städa.. Vilket ju är fantastiskt för en kvinna på 87 år.
Men nu tog det stopp. Skyhöga infektionsvärden, blodtryck som helt plötsligt sprang iväg uppåt.
Hon blev inlagd med intravenös antibiotika, blodvärdena dök så hon fick flera enheter blod.
Efter 11 dagar fick hon åka hem, men jag tyckte hon var väldigt trött och blek, dessutom hade underbenen svullnat.
Men läkaren sa att det inte var något - de gjorde heller inget EKG, eller lyssnade på hjärtat.
Vilket visade sig vara slarvigt.
Mamma godtog hemtjänst, för hon insåg att hon inte kunde klara sig på egen hand.

Jag bad hemtjänsten och mamma hålla koll på benen, och tre dagar senare blev det ambulans in till sjukhuset. Trygghetslarmet kom dit och konstaterade att hon var dålig - ambulansen upptäckte att hennes puls var 35, och benen var rejält svullna.
Det blev inläggning på hjärtavdelning, och de konstaterade där hjärtsvikt.
Hon blev kvar i 12 dagar, och mådde bättre när hon kom hem. 
Det hade bestämts att aortaklaffen skullen bytas, en sk TAVI, inom två veckor. Men hennes tänder behövde kollas först, och det upptäcktes då en infektion i en tandrot som behövdes fixas. Sjukhustandvården var inte speciellt snabba, men till sist blev det klart.

Den 10 december blev hon opererad på Sahlgrenska och det gick bra. Hon fick ligga kvar lite eftersom blodvärdena var låga, men sedan fick hon transport till hjärtavdelningen i Varberg.
Återhämtningen gick bra, och hon fick åka hem efter ytterligare 5 dagar.
Efter det blev hon piggare. Vi började fundera på att dra ner hjälptillfällen från hemtjänsten, hon har varit pigg och glad.

Men sista veckan har jag haft en känsla av att hon var sämre. Hon blev blek, trött, benen började svullna lite och tremoren (som blivit bättre efter op) blev sämre igen.
Hon hade ett inplanerat EKG på sin nya VC i måndags, så min tanke var att prata med dem då.
Men Det behövdes inte.
EKG't visade att hennes puls åter var nere på 35, så personalen ringde hjärtmottagningen, som sa att vi skulle åka direkt till akuten.
Och så blev det.
Nu är hon tillbaka på hjärtavdelningen sedan i måndags, och väntar på att få en pacemaker.

Hon är helt makalös, min mamma!
Trots allt, är hon fortfarande glad och pratsam, även om hon förstås är mycket, mycket trött. 
Men hon är mycket tydlig med att hon tänker inte ge upp, hon vill inte "lägga näsan i vädret" än på länge. 
Och det hoppas jag verkligen inte, hon ger mig så mycket glädje och så många skratt 💖

Glad

Nu har jag tillbringat några veckor med mitt nya lag, och det är så, så roligt. Jag kom på igår att jag har killar från mina tre gamla lag i Vinga, och de är gôrgoa allihop. De nya bekantskaperna verkar vara av  samma skrot och korn, så det här blir bra. Tränarna är gamla vänner, huvudtränaren är också en av mina gamla spelare. Marie, min goa vän från Frölundatidens början för 25 år sedan är också där, så vad kan man mer begära?

 Nu är växthussäsongen nästan slut för i år. Det finns ett par paprikor kvar, sedan är det bar städningen kvar. Med tanke på hur lite ork jag haft i år för att sköta om växterna blev det bra ändå. Tog in det sista i förra veckan. Har börjat plocka upp lite potatis, men är lite orolig. De jag har plockat upp har varit angripna av mask, och haft lite ruttna fläckar, så nu hoppas jag att resten är ok.

Rehaben går sakta framåt. Men det är som vanligt med den här ovilliga kroppen, går det 1½ steg framåt och ett tillbaka. Men det är väldigt skönt att vara igång, och Sofia är grym på att balansera övningarna och se till att jag inte drar iväg för fort.

Thomas har börjat jobba efter semestern. Han dras med något skit efter viruset, han blir inte bra. Vi har båda två haft svårt att återhämta oss efter den första covidomgången vi hade. Den var riktigt bedrövlig och det tog lång tid innan vi återhämtade oss. Nu verkar det som minsta infektion orsakar veckor av utmattning, som en light postcovid. 

Annars är allt bra. 
Även om vi inte gillar hösten förstås.. ;)

Ett år

Idag är det ett år sedan Daniel och Karin bliv man och fru!
Den dagen var en av de vackraste i mitt liv, tror att bara barnens födelse var bättre.

Så mycket har hänt dem det här året, jobb, hus och nu dessutom har de en liten son på väg.
Helt fantastiskt.

Linda mår äntligen bättre, och kan äta igen tack och lov. Var väldigt orolig ett tag, men vi kom på vad som troligen orsakat det och nu har det vänt.

Det blir innebandy för mig åtminstone ett år till. Har bestämt mig för att ta klivet över till Vinga. Det är flera anledningar till det. Jag tycker mycket om tränaren, som jag känt sedan Daniel började innebandy när han var 9 år. Flera av dessa gamla bekant är också i laget, tillsammans med några av mina spelare från Zenith, och några andra gamla bekanta. En fin vän från frölundatiden är också där, Marie och jag har alltid väldigt roligt ihop, många skratt blir det och fina samtal.

Så eftersom jag som väntat under sommaren känt att jag inte ville sluta min långa tid i innebandyn på ett så tråkigt sätt, bestämde jag mig för att tacka ja till Vingas erbjudande. Det ÄR fortfarande roligt med innebandy, och i mitt nya lag kan jag ta det lite lugnare.
De känner mig och min risiga kropp, och tycker det är helt ok. 

Har varit på en träning och en träningsmatch och det känns jättekul!

Har också verkligen kommit igång med rehaben för mitt onda knä. Varit hos läkaren som säger att jag har artros i båda knäna, och dessutom bakercystor i båda. Vänsterknä't är riktigt dåligt, höger har jag inga större problem med. Än.

Var på röntgen för snart två veckor sedan och hoppas på besked om vad som ska hända - förhoppningsvis kan jag träna mig bättre så jag slipper operation. Tycker att jag har tillräckligt med plåt i kroppen... 

Sofia, min fysio, känner mig också väl genom min gamle tränare - som hon är sambo med 😄

Vi lägger till lite varje gång, men lätta vikter och och många repetitioner. Det gör skitont, men funkar, och är ju det enda sättet att bli bättre.

Idag fick jag känningar av Thomas virus, som han har dragits med på semestern. Han år bättre, och det förstår jag - han skickade ju över den till mig.. 😉

Tack för den, älskling! 😁💖

Det blir både gurka och tomater i år också!

Lycka

 Jag ska bli farmor!!

I januari blir Daniel & Karin föräldrar!

💕💕💕

Lite nytt..

Våra gamla soffor har fått lämna oss, så vi passade på att möblera om när de nya kom.

Blev väldigt nöjda! Vi ville egentligen ha en annan klädsel, men det var över en månads leveranstid på den - och vi kan ju inte vara utan. Så det fick bli den som fanns i lager i butiken till att börja med, och den funkar ju bra den också.

(JA! Vi ska fixa tavlorna 😄)

Tjejerna har hittat sin nya utkiks plats

Det tog några dagar innan de tyckte det var ok 

Nu är jag officiellt gammal och klok!

Nåja, lite gammal och klok iaf..

Fyllde pensionär häromdagen, så nu är jag inte sjukpanschis längre.

Min oro för hur inkomsten ska bli har lagt sig. Fick nämligen reda på i måndags att tjänstepensionen som ingen kunnat ge besked om på 20 år, blev helt ok. Så nu vet vi att vi kan bo kvar utan att vara oroliga för ekonomin när det är Thomas tur att blir ledig för gott.

Älskar frukostarna i bersån på sommaren. Just nu oftast jordgubbar till mûslin.

Denna vackra bukett kom från Helsingborg, från Elisabeth och Oscar.

De är ännu vackrare i verkligheten och doftar så gott.

 När jag kom upp på födelsedagen låg det här och väntade på mig.

Vem behöver blommor när man har en Thomas som vet precis vad jag önskar!

Äkta romantik!

I helgen bet jag till på en på en tand på något sätt, och det gjorde vidrigt ont. Plomben satt kvar i två dagar, men igår var den väck när jag vaknade, så jag fick ringa tandläkaren.

Ni som känner mig, vet att det det är inget jag bara gör - min tandläkarrädsla har blivit bättre men är långt ifrån bra. Men jag hade inget val, kände att en bit av tanden var lös och det gjorde ordentligt ont.
Så jag fick komma dit idag - och jag blev av med tanden för den gick inte att rädda.

Tråkigt nog är inte mina tänder lika starka  som mina extra långa, väldigt rejäla tandrötter, vilket gjorde att tandläkaren fick ett 45 minuter långt gympass - och tyvärr jag också. 

Tackolov smärtfritt, och iom att han sydde ett par stygn har jag inte blött så mycket heller.

Fick order om att vila idag och i morgon - tur att jag kan kolla på serier 😉

På söndag kommer familjen på pannkaksmiddag! Vi ska fira Daniel (och mig) och som vanligt beställde min älsklingsson samma meny som alltid på födelsedagen. Han försökte iofs backa ur när han hörde att att vi blir sisådär 8-9 personer, men jag har ju en bra spis..  😁

Gammal bild, samma spis.. 

Nya tider, lite gnäll,

Jag har ju haft sjukersättning med arbetsskadelivränta i 30 år drygt, men den här månaden blev det slut med det.

Jag har inte blivit mirakulöst frisk, tyvärr - däremot fyller jag pensionär "på riktigt" nu i juli.

Har lite svårt att greppa att jag faktiskt är så gammal. Brukar skoja om det, men nu är det faktiskt på riktigt.

Det känns verkligen konstigt.

Den 12/7 får jag reda på vilken inkomst jag får from den 18/7 - snacka om framförhållning! 

Eller inte.
Har försökt i över 20 år att få reda på vad jag har för tjänstepension och ev tillägg, men har inte lyckats. Beskeden jag fått är: "Tja, någonstans mellan 100 kr och 4000 kanske eller lite mer? Vi vet inte. Det får du reda på när du får utbetalningen" oavsett om det är arbetsgivare, pensionsbolag eller Pensionsmyndigheten.

När jag fick min arbetsskada beviljad sas det att jag inte skulle förlora någon inkomst i resten av mitt utan jag skulle sas gå skadelös ekonomiskt. Även när det var dags för ålderspensionen - den skulle inte försämras. Hade man blivit skadad i arbetet, och kunde bevisa det, skulle man kompenseras livet ut.
Och det kunde jag ju - satt i ett utryckningsfordon under tjänsteutövning och var inte på rast..

Kyss Karlsson - så blev då verkligen inte. 

Allteftersom åren gått har sjukpensionen omvandlats till sjukersättning (mycket sämre), inflationen urholkat sjukersättningen, man fick betala mycket högre skatt än alla andra och livräntan höjdes inte ens i närheten av vad man var lovad när pappren skrevs. Livräntan ja - den fixade de till så att den hamnade i högsta skatteklassen. Det har gjort att jag under många år  har betalat ca 2400kr  mer i skatt varje månad än sambon - som tjänar väldigt mycket mer än mig.

Livräntan urholkades ganska snabbt, eftersom inflationen åt upp ev höjningar så min inkomst är nu ca 200 000 kr lägre än om jag hade jobbat kvar.

Som "sjukpensionär" har man fått lära sig att ingådda avtal inte gäller längre än bläcket torkat på pappret.

Ingen bryr sig heller, har man sjukersättning med arbetsskadelivränta hör man till en mycket liten grupp människor och ingen, varken styrande eller fack bryr sig för fem öre.

Det finns heller ingen man kan vända sig för att få råd.

Men jag har haft det bra ändå. Vi klarar oss, även om vi inte kan renovera med hantverkare  (Thomas är ju en handyman av födsel) Som det ser ut nu kan vi bo kvar, även om tjänstepensionen visar sig obefintlig.

Men det jag tänker är att om jag inte fått en liten summa från fackförsäkringen som jag kunde lägga i det gamla pensionssparsystemet, hade det blir ännu sämre. Tänker på de som inte haft möjlighet att lägga undan en liten summa, och som jag har blivit "blåsta" på arbetsskadeförsäkringens trygghet.

Men vi får se om åtta dagar.

Då får jag reda på vad min inkomst blir resten av livet.

Nu går jag vidare

Några vet det redan, andra har nog förstått att det är något som sysselsatt tankarna ett tag.

Jag har tagit beslutet att lämna IK Zenith, min innebandyklubb som jag varit hos i 9 år.

Jag har trivts så bra, och varit helt klar över att detta skulle bli min sista klubb, mitt sista lag.

Vid jul konstaterade tränaren och jag att vi kör ett år till, laget är så härligt med en bra blandning av yngre och äldre spelare och stämningen är gruppen var verkligen bra.

Men det ändrade sig över en helg.

Anledningen är att några i JAS-lagets "sportgrupp" (föräldrar) har fått köra sitt eget race alldeles för länge,. De har styrt JAS länge, och relationen med dem har inte varit helt lätt. Deras "beslut" har också påverkat A-laget. De har bla velat styra vilka spelare vi får upp från juniorerna och det är inte så det funkar. Det gör A-laget ledare naturligtvis. Jag har tagit en och annan dust med framförallt en av dem om bla det.

Vid trettonhelgen kulminerade på ett sätt som fick alla i laget att fullständigt tappa gnistan. 

JAS-killarna hade cup, samtidigt som A-laget skulle spela en måste-match. Tränarna i de båda lagen hade planerat hur spelarna skulle fördelas - självklart måste en div 1-match gå före en ungdomscup.
Inga konstigheter alls. 
Problemet var bara att det ansåg inte JAS-laget sk ansvarige. Han körde över tränarna i båda lagen och kallade ner 5 utespelare och en målvakt till en annan del av staden, en timme innan de skulle samlas i hallen. Vi fick reda på det en halvtimme före matchsamling, och då var det för sent att kalla tillbaka dem.
Att säga detta till resten av laget var verkligen inte roligt. Det visade sig också att vår ende kvarvarande målvakt vaknat med feber, och under matchen brakade influensan ut på honom.
Under matchen fick vi en skada, och två killar till fick kliva av med feber. 

Då hade vi en målvakt och 9 utespelare.

Det fungerar inte i Div1
Naturligtvis förlorade vi matchen.

Dagarna som följde däckade flera stycken i influensa, så även jag.

Men vi förlorade mycket mer.
Vår kapten orkade inte mer, utan lämnade för ett annat lag. Några andra lämnade också, och vi andra..

Vi tappade sugen, glädjen och orken. 

Vi kände oss svikna och förrådda helt enkelt.

Efter det tog JAS-lagets sk "sportgrupp" över helt.

Ingen pratade med tränaren eller mig, utan bara med juniorerna, de bästa plockades ut för samtal på träningarna. Seniorerna fick inga samtal förrän efter sista matchen, och då var det bara 5-6 stycken. 

Då hade vi förstås åkt ur Division 1.

Alla andra spelare lämnades vind för våg, utan alternativ och inga samtal. Fortfarande idag har ingen pratat med A.lagets tränare, mig pratade de bara med för att spelarna ville att jag ska vara kvar. Två av ledarena ringde, och jag blev kallad till möte. Men som allt annat med dessa människor blev det bara att jag närvarade på en träning - de hade möte med ett par juniorer utifrån istället, det var prioriterat.

Sedan var det tyst länge.

30 maj, mycket sent på kvällen kom det ett fb-meddelande till samtliga som var uttagna till truppen. 

Vi fick reda på att deras satsning inte gått vägen, och nu drog H2 och JAS ur seriesystemet. De hänvisade alla kvarvarande spelare till Div4...

Det var inte oväntat.

Nästan alla i "sportgruppen" hade redan lämnat, för deras söner gick till andra klubbar.

De spelare som hela satsningen hängde upp sig på. Och papporna som under våren blivit med i "sportgruppen" - de försvann direkt.

Så även den person som drivit detta så länge, som saboterade hela vårt lag.

Han var först att lämna.

Fick reda på att en av de tränare som varit med att starta upp detta redan hade lämnat för en annan klubb. Det måste varit klart ett tag, det är inget som blir klart så snabbt. 

Det är skamligt hur dessa personer burit sig åt.

Dagen efter ringde jag den nya ordföranden för den nystartade innebandysektionen. Han sa direkt att inga lag är utdragna ur seriesystemet, utan det här måste vi mötas och prata igenom.

Några dagar senare åkte jag till vad jag trodde var ett möte med innebandysektionens styrelse, men det var en ny klubbchef och ett gäng juniorledare med. Det blev ett intressant möte, men deprimerande, för juniorledarna är väldigt oroade för att även deras lag nu ska skingras. 

Jag lovade prata med mina killar för att höra om det öht finns en chans att de ska stanna.

Jag fick ringa tillbaka några dagar senare med ett negativt besked. Den information som de fått från klubben var inte ens i närheten av man kan förvänta sig till ett seniorlag som behandlats så illa.

Efter detta möte har jag inte hört något.

Så hela mitt lag är nu splittrat, och det gör så ont.

All tid, kärlek, kämpa, glöd, glädje, engagemang av så många.

Borta på ett ögonblick, förstört av några som trodde att deras söner är bäst i världen.

Men då spelar man inte i en kvartersklubb längst ut på Hisingen.

Där spelar man av glädje och lagkänsla.

Jag rädd att många av dessa sk talanger inte får någon speltid i seniorlag, och då kommer de att tröttna.

Det jag vet säkert är att IK Zenith står utan seniorlag och JAS-lag på herrsidan, och de har tappat massor av duktiga spelare.

Själv har jag fått seriösa erbjudande från två andra mycket välskötta klubbar.
Jag har inte gett besked ännu, för kroppen och knoppen mår skrutt just nu.
Måste vila och hämta mig efter allt som hänt, både privat och i innebandyn.

Jag sörjer över att 27 år av mitt liv bara gick upp i rök på ett så tråkigt sätt

Att jag inte kunde bestämma själv hur och när jag skulle sluta med innebandy.

För att börja om en gång till tar kraft, kraft som jag just nu inte har.

Så kanske får det bli något annat än sport nu.

Vi får se.

Nu ska jag vila, njuta av andra nyheter, vila lite till.

Fylla pensionär,  och vila en stund till.

Jag studsar tillbaka.

Det gör jag alltid, på ett eller annat sätt.

Sommarvärme

Urnsättningen blev så fin, precis som Elisabeth tänkt sig.

Vi åt en god lunch på det väldigt trevliga Linneaträdgården, där restaurangen är inrymd i stora växthus av gammal stil. Ska ni äta på en annorlunda lunchrestaurang, så åk dit.

Sedan åkte vi till Krematoriet, och gick till Solgläntan, där Pappa fick sin sista viloplats.
Så vackert, fridfullt och fint!

Efter en fin stund med Pappa, lämnade Marianne och Anneli, och åkte norrut.
Linda, Oscar och jag följde med Elisabeth hem. Där hade vi en mysig fika, med Pappas favorittårta, och goa samtal. 

En värdig och fin avslutning på en tung, men vacker dag.

Vi har haft besök av sommaren i ett par veckor, med värmerekord på 29 grader. Nu har värmen dragit vidare, åska, blixt och dunder med skyfallsliknande regn har kommit istället.

Skönt för växtligheten! 

Potatis, jordgubbar, bär, och perenner växer så det knakar Och gräset förstås.

I växthuset tar plantorna lite lugnt, de pysslar nog om sina rötter. Jag har ytterligare några krukor att plantera, och behöver fylla upp rabatterna lite mer. Rosorna ger jag upp, de trivs inte i vår jord. har försökt i flera år, men det funkar inte.

Stjärnflockorna däremot - de har redan börjat blomma. Ska se om jag kan få ta i lite fler färger, gärna mörka. 

Det ska bli spännande att se vad som tar sig, vad som kommer tillbaka, om det blir några blåbär.

Köpte en så fin ampelhållare i höstas, den ser ut som Siri!

Kroppen är fortfarande i protest. Mina ben värker ordentligt och de flesta andra lederna också. 

Har en teori om mina mediciner, och försöker ändra lite (inom förskrivningen, självklart!)

Fortfarande zombietrött, men zombien verkar ge lite vika nu, hoppas det fortsätter.

Men jag tror beslutet om innebandyn nog är ganska nära, tror inte jag blir tillräckligt ok för att fortsätta. 😔

Och så var det Märta, vårt sorgebarn.
Ja, bilen alltså.
Ska köra ner till verkstaden i morgon och lämna henne. Den här gången är det laddturbon som lägger av. Eller något sådant. Som dotter till en bilreparatör har jag inte en susning.
Men vår fantastiska bilverkstad har fixat en lånebil, och förhoppningvis tar bilförsäkringen hand om den största kostnaden.
Vi får se vad det bli. Ny bil blir det inte iaf, om vi inte vinner på lotto förstås.

Det finns mer att skriva om, men jag får formulera klart tankarna först.

Det var det med...

..orken.

När innebandyn tog slut, försvann den sista kraften.

Har vilat, vilat, och vilat.

Nu har nog allt jag burit på de sista åren släppt, och kroppen talar om väldigt högt och väldigt mycket att den är trött, sliten och lyssna nu. 

Typ..
Varje liten del i kroppen värker, och tröttheten är enorm.
Men jag har det skönt, tar det lugnt och vilar. 

Det får ta den tid det tar att återhämta sig.

På fredag åker Linda och jag ner till Helsingborg.

Där möter vi upp Elisabeth, Oskar, Marianne och Anneli för det är dags för Pappas urnsättning.
Det blir lunch före, och fika efteråt.
Saknar honom, men det känns som han finns med. 

Blundar jag, kan jag fortfarande höra hans röst, och hans fniss-skratt och se hans kluriga blick. 

Elisabeth tog bilden av Pappa & mig i Stavder sommaren 1989

..och av Pappa & Lego i min VW-buss

Annars?
Nu har vädret äntligen börjat likna vår, så äntligen har växthuset fått sin vårputs, och jag har rensat bort högvis med kirskål ur rabatterna.  

Ställde ut de första tomatplantorna i växthuset igår. de är små, men verkar vara livskraftiga - hoppas på det. Petade ner lite gurkfrö idag, och hoppas de tar sig.
Fick med mig sex jättefina violkrukor från mamma idag. Hon hade beställt till sin loftgång, och trodde de var som pluggar - men det var stora krukor. 
Glad är jag, för det är perenner hon fått hem, så de jag fick kommer Thomas och jag förhoppningsvis ha glädje av länge.

Vi firade Linda's födelsedag, först hemma i hennes trädgård och ett par dagar senare på Dinner 22.

Båda träffarna var jättemysiga. I onsdags var det premiär för de fina trädgårdsmöblerna hon köpt. Daniel, Karin, farmor Edith, Sören & Angela och även ungarnas pappa kom dit och åt tårta.
Att Edith orkade i värmen var fantastiskt, hon är 98 år och inte helt frisk Älskar henne, hon är helt hämningslös.
På lördagen träffades vi på Dinner 22, Linda, Daniel, deras pappa och hans Barbara. Det blev en väldigt trevlig kväll, med tokigt god mat. Kan verkligen rekommenderar restaurangen, så gott och jättefin service.

Just nu känns det skönt att inte ha några planer framöver. Bara pula i trädgården, vara med familjen.

Innebandyn känns avlägsen, och just nu saknar jag den inte alls. Fick samtal av den nya ledargruppen, men får se. Det är mycket som ska klicka in för att jag ska hoppa på tåget igen.
Saknar killarna förstås, men har lite kontakt med dem.
Det är som Thomas och jag pratar om - när hösten kommer, blir man säkert sugen igen. 

Men i år får kroppen och känslan för hur gruppen blir styra. Vill inte hamna i en situation där jag blir ensam med laget igen.
Annars få jag hitta på något annat.

Politik kanske, eller någon typ av omsorg.

Det löser sig