Jag älskar livet..

Jag bestämde mig när jag var 15 att jag ska bli minst 115 år gammal. Och det håller jag fast vid fortfarande.
Men vissa dagar är det ganska jobbigt att leva.  Det hjälper inte att man är tacksam för att man överlevt de gånger man kanske inte borde klarat sig. Det hjälper inte med allt positivt man har runt sig, familj, vänner, hundar, hus...
När det är skitjobbigt att komma ur soffan. När man drar sig för att svara i tfn för man måste ändra ställning. När man bara inte kan se hur man ska klara att gå ut med hundarna 20 min. Att köra till affären för att handla känns nästan omöjligt: Först måste man in i bilen, sedan ur den. Stappla runt som en fåne i affären och sedan samma vända in och ur bilen
När man är helt slut för att man inte sovit mer än en timme i taget de senaste nätterna. När man ser en grå, plufsig kärring i spegeln.

Då tänker man.

Att det är mer än halva livet kvar. Minst.

Att. Det. Kommer. Att. Bli. Bättre.

I morgon kanske.

Nu är det hundpromenad.