Tacksam

Ibland känns det verkligen som man inte räcker till.
När vad man än säger blir fel. Det spelar ingen roll vad man gör eller inte gör.
Lyssnar man, då är man för tyst, inte intresserad. Säger man vad man tror, eller försöker ge råd eller tips, så lyssnar man inte. Man förstår inte, man är inte lyhörd. Säger man ingenting är man ointresserad..
Ringer man inte, är det fel - men ringer man - då är inte det heller bra.
Blir lite trött på att alltid vara den som tas för given, som man kan trampa på bara för att man är på dåligt humör eller för att man kan.

Då är jag så glad för de som alltid lyfter mig.
Linda, Daniel och Thomas som alltid finns för mig, var och en på sitt eget sätt.
Linda som jämt stöttar och peppar även om hon själv mår skit.
Daniel, med en kram och ett gott leende när man som minst anar det.
Thomas. Min lite puttrige, leende gubbe. Som aldrig någon gång gnäller eller tjurar för att jag inte kan och orkar så mycket som andra. Som alltid, alltid finns här för mig.
Och så Mamma som i hela mitt liv funnits där, även om man inte alltid förstod det.
För mina vänner som är värda sin vikt i guld.
Ni är mitt allt, utan er hade jag inte varit den jag är idag.
Och jag är nog ganska ok iaf
Tack för att ni finns ♥